Jakten på snö!

Jakten på snö har nästan blivit en följetång. Jag hade nästan gett upp när min storebror Stefan kom på den eminenta ide'n att han och jag skulle åka upp till stugan. Tanken var att jag skulle åka ner till Stockholm när de åkte hit upp, men då vi kunde åka upp i förväg så gick jag vara här några dagar också. Lyllos mig! På så sätt får jag åka skidor, skoter och träffa Kjell o Lotta och Rickard o Johanna med familjer. Det är få ställen jag hellre är på än här i Rödvattnet.















- Posted using BlogPress from my iPhone

Mellandagar

Träningen ligger lite på is just nu. Jag fick ihop två bra skidpass innan jul, men sedan dess har kung Bore jobbat aktivt för att förstöra min träning. Och han har lyckats. Skidåkningen, som jag hoppats stenhårt på, har regnat bort och löpningen har inte gått då bra heller då vägarna har varit alldeles isiga.

Igår fick jag till ett lättare löppass tillsammans med storebror. Jag blev lite avundsjuk på honom igår kväll när han nöjt konstaterade att det pirrade i benen efter passet.

Det kliar i kroppen, jag vill träna! Men det får jag väl ta nästa år...


- Posted using BlogPress from my iPad

Dan före dan

Yes, det blev ett skidpass idag igen. Men det var nog det sista för i år, imorgon ska det tydligen regna.

Men, det blev ett bra pass. Dryga 21km med mestadels stakning och till viss del saxning. Ska sanningen fram blev det lite skateing istället för saxning de sista varven. Spåren var fina de första varven, men eftersom det var plusgrader så blev de sämre allteftersom.

Kvällen avslutas med uppesittarkväll och lite överraskningsmiddag, min bror och jag fyllde visst år för ett halvår sedan.















- Posted using BlogPress from my iPhone

Äntligen!

Nej, jag menar inte att det igår äntligen var årets mörkaste dag.

Nej, jag menar inte heller att jag igår äntligen hade namnsdag.

Nej, jag menar såklart att igår äntligen var skidpremiär. I alla fall på snö.

Men det höll på att regna bort. Här uppe lyser snön med sin frånvaro, men som tur är så har man dragit ihop en slinga på dryga två kilometer med hjälp av konstsnö. Igår förmiddag inspekterade vi spåren och då var det några minusgrader och hårda fina spår, men framåt eftermiddagen hade det ändrats till plusgrader och lätt regn. Men det stoppade verkligen inte mej. Regnet gjorde det riktigt bakhalt, och det känns i rygg och rumpa idag.













- Posted using BlogPress from my iPhone

Annars då?

Jovars, det rullar på!

I lördags var jag på spinning med klubben, passet var två timmar långt och ämnet för dagen var hög puls. Camilla körde hårt med oss, under arbetspassen skulle pulsen ligga ömsom över och ömsom strax under mjölksyratröskeln och under "vilan" gick vi sällan eller aldrig under 70% av max. Första 75min gick det bra, men efter att jag tryckt i mig en lussebulle så sjönk pulsen snabbt och sedan kom jag inte igång igen förrän efter ett bra tag. Troligen hade väl lussebullen dragit allt blod från musklerna till magen, borde kanske nöjt mig med en halv.

Eftersom snön lyser med sin frånvaro så fick det återigen bli rullskidor igår. Tyvärr har trafikkontoret laddat för snö, så cykelbanorna var fullmatade med grus. Rullskidor är normalt sett rätt utmanande, men att åka på grus lägger på en ytterligare dimension. Och som om det inte var nog med det så nöp ena hjulet på väg hem, som tur var så blev promenaden bara två kilometer.

 

Lite styrka har jag fått till också, jag följde med Karin till gymmet och körde simspecifik styrka. Mycket av träningen var fokuserad på bröstrygg och lats, jag har en känsla av att det blir lite träningsvärk imorgon.

Äta, dricka, torka

Imorse kände jag mig helt mörbultad när jag klev upp. Gårdagens pass hade satt tydliga spår. Med viss möda fick jag ner spinninggrejerna i bagen. Jag hade ju tydligen planerat att spinna ikväll, bokningen skvallrade om inte annat om det.

Jag ångrar definitivt inte att jag åkte ner till Sickla för kvällens spinningpass. Johnne körde bokstavligen skiten ur oss. Målet med passet var att pressa mjölksyratröskeln, jag ser ett mönster, och att aldrig understiga 70% av maxpuls. För mig är det en omöjlighet att hålla upp pulsen på den nivån, men tröskeln pressade jag i alla fall hårt. Johnne drev oss till stenhårda steg-och tabataintervaller. Under hela passet påminde han oss om att äta, dricka och torka oss. Jag har tyvärr alltför sällan något med mig att äta, så jag gick nöja mig med att dricka. Och torka förstås.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tisdagsdubbel

Det var länge sen nu. Ett tag var det en vana, det är det inte längre. Men det kommer kanske bli. Tisdagsdubbeln är alltså, i mitt fall, att köra både löp- och simpasset med klubben. Idag hände det!

Löppasset bestod av tröskelintervaller på ca 700m och styrka i form av burpees, squads och armhävningar. Jag gjorde utfallssteg istället för armhävningar då jag körde tung bänkpress igår. Vi delade upp oss två och två och körde om vartannat. Vila fick man göra efter styrkan fram tills kompisen sprungit sitt varv. Vila fick jag dock inte göra, ska sanningen fram hann jag inte ens köra hela styrkan innan min "kompis" var tillbaka. Hygglo! Så det blev ett duktigt jobbigt pass vill jag lova.

Sedan var det som sagt dags för simning. Också här var det tröskel som stod på agendan. Att inte simmat på tre månader och sedan bjudas på tröskelpass. Det! Men det gick faktiskt bättre än väntat, när väl insimmet var över flöt det på bra och jag orkade köra hårt passet igenom.

Roligast idag var annars en grej under avbadet. En tjej simmar ikapp mig och jag erbjuder henne att köra före vid vändningen, men hon tyckte att hon kände sig dopad eftersom hon använde fenor. Däremot, sa hon, hade hon kollat in mina ben när hon låg bakom. Hoppla, tänkte jag. "Du saxar" sa hon. Tack för kaffet!

Imorgon siktar jag in mig på spinning. Om jag kommer ur sängen vill säga. Jag kör calf guards i förebyggande syfte i natt. Tro om jag ska ha det på jobbet imorgon? De kan ju gå för långkalsonger.


- Posted using BlogPress from my iPad

Tester, aha och Hawaii

Med jämna mellanrum har vi testdagar ute på Bosön med SCT, i höst har det varit en gång i månaden. Utöver Coopertest så brukar vi ha någon form av löpträning samt någon inspirerande föreläsare. I lördags hade vi årets sista testdag och utöver Coopertestet körde vi lite teknikträning samt filmning, som Jonas och jag höll i. Först tittade vi lite på hållning sedan armar och till sist steget. Sedan filmade vi grupperna och gav feedback på de bitar vi gått igenom, bland annat. Jag tror att många tyckte att det var väldigt givande att få se sig själv på film, man springer inte alltid som man tror.

Efter lunch körde Marcus en föreläsning om hans väg till Ironman Hawaii. Marcus ambition var inte att prata så mycket om hur man tränar för att komma till Hawaii, och det tyckte jag var bra. Han fokuserade mer på att berätta om hur han levde där under de 4-5 veckor han var där. Bland annat hur han bakade kanelbullar åt värdfamiljen på Kanelbullens dag. Jag misstänker att det var uppskattat.

Marcus visar bild på sina kanelbullar.

Blåsig första advent

Ja, det har väl inte undgått någon. Varken att det har blåst eller att det varit första advent.

Inspirerad av Charlotte Kallas makalösa lopp, där hon faktiskt åkte snabbast av alla, gav jag mig ut på mina rullskidor. Jag testade något nytt och åkte direkt hemifrån istället för att ta bilen ut till Drottningholm, det funkade det med. Det blåste mer eller mindre hela tiden, men värst var det när jag åkte över Nockebybron. Där var det problem nog att hålla balansen och att hålla stavarna i styr. Det blåste rakt i sida så det var problem både ut och hem. Jag måste sett ut som om jag aldrig stått på ett par skidor förut där jag åkte bredbent och med stavarna rakt ut. Men men, jag fick ihop dryga två timmar och farten var inte så mycket långsammare än normalt. Vilken roll det nu spelar.

Idag öppnade anmälningarna för nästa års tävlingar i Sverige, förutom Ironman i Kalmar som öppnade redan i höstas. I motsats till i år så lyckades jag knipa en plats till Vansbro Triathlon, som är en halv IM. Vansbro går 28 juni och ligger därmed riktigt bra i tiden inför Kalmar, så jag är väldigt nöjd att jag fick en plats.

Imorgon är det första dagen på mitt nya jobb, jag hoppas att alla ätit ordentligt med pepparkakor idag. Det har i alla fall jag gjort.


- Posted using BlogPress from my iPad

T2T

Den här tiden på året handlar mycket av träningen om att förbereda sig för att klara den tuffare träning som kommer när vi närmar oss tävlingssäsong. Denna träning kallar vi på svenska grundträning, men jag gillar uttrycket Train To Train bättre. T2T skulle man kunna översätta till "träna att träna", vilket det som sagt handlar om. Ju längre in på säsongen man kommer desto tuffare blir träningen och desto viktigare är det att man skött sin grundträning, annars är det lätt hänt att man går över gränsen och skadar sig. Ett överansträngt knä är ju ingen höjdare, det vet ju jag om inte annat.

Kvällens löppass med klubben var ett bra exempel på träning som är extra viktig under grundträningsperioden, styrka. Efter en ordentlig uppvärmning delade vi upp oss två och två för att sedan turas om att köra löpning och styrka. Löpningen bestod av en bana på cirka 700m där vi skulle ligga och pressa strax över mjölksyratröskeln, vilket inte var några problem då första halvan var en backe med bra lutning. Under tiden den ene sprang körde den andre burpees, armhävningar och squads. Efter sex rundor var i alla fall jag rejält trött i benen, och det ska bli riktigt intressant att se vad de säger imorgon bitti.

Imorgon är det förresten min sista dag på Löplabbet, där jag jobbat sedan i mars. Jag har lovat/hotat med att bjuda på adventsfika, det blir hembakade lussebullar och glögg. Hoppas att mina kollegor inte blir alltför ledsna.

Leda

Det känns som att jag bara nämnde det i förbifarten. Att jag ledde löppasset igår, alltså. Passet i sig var kanske inte det viktiga, ett test är ett test. Det viktiga är vad det gav, eller vad det ger att träna i grupp. Många i gruppen menade att de aldrig skulle köra test på egen hand, de skulle kanske inte ens köra hårda pass om det inte vore för gruppen. För egen del så gav passet mycket också, det är så fantastiskt roligt att få leda andra löpare genom en träning. Det är som att det brinner till, på ett bra sätt alltså, när jag får leda och dela med mig av mina kunskaper. Efter passet ångrade jag till och med att jag inte hade simgrejerna med mig, tänka sig.

Jag måste helt klart ta på mig fler pass framöver.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Träning morgon och kväll

Så blev det idag.

I morse checkade jag in på gymmet och körde intervaller på gymcykeln. Tanken var att köra 3x6min intervaller, men någonstans låg en fjärde intervall och grodde. När den tredje var gjord så kändes en fjärde helt naturlig, så då blev det så. Inget konstigt med det. Jag körde på 115-120 kadens och arbetspulsen kom upp i 80% av max, kanske behöver jag lägga på lite mer motstånd så att jag kommer upp mer i puls.

Lata ben i väntan på löpning.

Ikväll så har jag hållit i löpträningen med klubben. Sista tisdagen i månaden kör vi ett sk MAF-test, efter Phil Maffetone, som är ett enkelt test för att se om den träning man gjort gett resultat. Vi var cirka tio stycken glada triathleter som gav oss av mot Hammarbyhöjdens IP där vi skulle springa runt på löparbanan. Min tanke var att bara springa med upp och sedan agera tidtagare, men då det var lite kallt så sprang jag med. På så sätt fick jag till ett lugnt distanspass ikväll. Sedan Lidingöloppet har jag sprungit ganska sparsamt eftersom jag haft lite skavanker i dels vänster knä, men också vänster fot. Lite kände jag av knät, men absolut inte mer än att jag ledigt kunde springa.

Tidigare på dagen hade jag fått ett sms från mamma som meddelade att hon åkt mycket skridskor som ung på Hammarbyhöjdens IP, det var såklart kul att tänka på när vi sprang runt där. Kanske åkte även min morbror runt där och slog stenhårda rundpallar på bandyplanen.

Ny inspiration och nya ideér

Igår tog jag en lång och lugn frukost, jag hann till och med kolla in lite av Vinterstudion innan jag kom ut för att träna. Dessutom hittade jag en rullskidblogg som jag fastnade i, framförallt gillade jag ett inlägg som tog upp vad man kan tänka på när man skall köpa rullskidor och tillhörande utrustning. Mycket intressant!

Inspirerad av nämnda blogg så kom jag tillslut ut på mitt rullskidpass. Vädret var fantastiskt fint, soligt och nollgradigt. Åkningen funkade riktigt bra, jag tycker att jag kände mig mycket starkare än de senaste gångerna. Är det all tung styrketräning tro? Nej, så enkelt är det såklart inte men kanske till en liten del. I vanlig ordning så var armarna helt slut efter passet och det får mig att tänka att jag borde köpa lite mer lättrullade hjul. Visst, jag får "sämre" träning men å andra sidan så kommer jag att orka att vara ute längre vilket är en viktig del av träningen inför Öppet spår.

En annan liten detalj som jag också skall ta till mig är att jag måste skaffa mig ett bryne för att vässa stavspetsarna. Det är lite frustrerande när man sätter i stavarna och de bara glider iväg.

Som alla vet...

... så är ju triathlon en cykeltävling. Det speciella med denna cykeltävling är att man värmer upp med simning och varvar ner med lite löpning. Min huvudtävling för 2014 är Ironman i Kalmar och där hoppas jag kunna kapa min tid från förra året rejält. Det är nio månader kvar tills det är dags och jag har så smått börjat varva upp träningen. Jag kommer att lägga extra krut på cykelträningen, till en början tillsammans med skidträningen.

De senaste veckorna har jag tjuvstartat lite med cykelträning på gymmet, men idag gjorde jag säsongsdebut på klubbträning. Vi var 12 starka själar som dök upp, märkligt få, och körde ett gott & blandatpass. Det var lite ovant, men det är ju bara att köra på så kommer det att kännas bättre.

Bättre kommer det nog också att kännas när jag hittat cykelskorna och slipper köra i ett par tunna löpardojor.

Kvällstungt och morgonlätt

För att bli lite mer skidstark så har jag tänkt köra lite mer tung styrka framöver. Vanligtvis brukar man ju köra 10-15 repetitioner när man kör styrketränar, förutom när man kör armhävningar och sit-ups etc då det blir ännu fler. Den typen blir ju mer av uthållighetsstyrka än råstyrka, om uttrycket ursäktas. Uthållighet är bra, men jag vill bli lite mer starkstark. Dessutom får jag nog en del uthållighet av mina långpass på rullskidorna. Därför gick jag igenom överkroppen med tung träning igår kväll, mitt mål var att hålla nere repetitionerna till 3-5. Det kändes bra och nu väntar jag bara på att träningsvärken slår till.

För att få balans i träningen så klev jag upp i morse för en lätt morgonjogg runt sjöarna, inget mer inget mindre. I det småstrilande regnet mötte jag superwoman Ann-Sofie som glatt avgav ett "HÄJ!". Hoppas nu att det var du, annars blir det här lite pinsamt...

Morgoncykel

Akta er!

Är jag igång igen?

I morse gick jag bort till gymmet för att köra intervaller på gymcykeln. Jag har inte kommit igång med trainern än och tycker att gymcykeln är ett okej alternativ trotsallt. Passet blev 3x6min med 2min vila och tanken är att det ska byggas på framöver, men jag tar det lite lugnt såhär i början. Kanske borde jag dock förlänga vilan med ytterligare en minut för att kunna köra hårdare. Kadensen håller jag mellan 110 och 120 och arbetspulsen ligger mellan 75 och 80% av max. Jag brukar ha problem att få upp pulsen, men det är nog bara en träningssak.

Efter passet smakade frukosten grymt bra, det blev havregrynsgröt med kanel, ingefära och äppelmos.

Nu är det dags att åka till jobbet, jag har ju bara en och en halv vecka kvar på Löplabbet. Sedan ger jag mig in med hull och hår i elhandelsbranschen.

Jag vill ha snö!

Mitt nästa stora lopp är Öppet spår. För den oinvigde är det samma som Vasaloppet fast det går veckan innan, samma sträcka men mindre hetsigt. För att komma så väl förberedd jag bara kan så försöker jag åka rullskidor en gång i veckan. Senast jag åkte så var det blött ute, tror till och med att det småregnade, vilket märktes på skidor och pjäxor. Jag hade dessa kvar i bilen och de var duktigt skitiga. Dessutom var pjäxorna ganska fuktiga, föga förvånande.

Även om det var lite blåsigt igår var vädret ganska fint ändå, det var soligt och nästan tio grader varmt. Igår, precis som senast, fick jag ihop 25km. Tanken är att åka ganska lugnt och försöka staka så mycket som möjligt. Även om jag tar det lugnt så tar jag rejält slut rent muskulärt. Jag behöver alltså definitivt fortsätta åka rullskidor, men även lägga till en del tyngre styrketräning för att orka bättre.

Jag är glad att möjligheten att åka rullskidor finns, men jag önskar ändå att snart få åka skidor på snö snart. Men troligen blir det inte förrän till jul hemma i Ö-vik.

Nya tag!

Träningssuget har lyst med sin frånvaro ett bra tag nu. Efter Lidingöloppet, för en och en halv månad sedan, har jag inte alls haft något sug. Därför har träningspassen blivit högst sporadiska, det har varit något rullskidpass här och någon liten löpsväng där. Just därför har jag heller inte haft något att skriva om.

Oktober var rent generellt en ganska pissig månad, men november har däremot börjat bra. De senaste två veckorna har jag kommit igång med träningen bra, jag har tagit mig i kragen och kört igång med morgonpass. I morse t ex gick jag bort till gymmet och körde intervallpass på cykel. Visst, det har inte alltid varit så lätt att komma upp på mornarna men jag tror inte heller att man får något gratis. Goda vanor är inget man får, det är något man skapar.

Förhoppningsvis kommer jag också att hålla lite bättre kontinuitet i mina inlägg här på bloggen, jag vet att några har saknat dom. I alla fall mamma.

Vi hörs!

Det finns dagar...

... då jag tvivlar på mig själv.

Dessa dagar tvivlar jag på allt jag gjort och allt jag gör. Har jag ätit rätt? Har jag klätt mig rätt? Har jag åkt hemifrån i rätt tid? Kommer jag att kräkas på tåget? Kommer jag att svimma vid starten? Kommer fötterna vilja röra sig från startlinjen? Kommer jag att komma i mål?

Somliga kallar det race day!


- Posted using BlogPress from my iPhone

I nya skor mot lördag

Säsongen börjar verkligen gå mot sitt slut. Tävlingsmässigt har jag Lidingöloppet, på lördag, och Hässelbyloppet, om två veckor, kvar. Nu på morgonen har jag gjort mitt sista pass inför lördag, det gjorde jag i mina nya skor, ett par Asics Cumulus, och solsken. Även om benen var lite sega så var det grymt skönt att komma ut på morgonkvisten för en lite lätt jogg med inslag av några fartökningar på slutet för att väcka benen och höja pulsen.

Nu återstår bara att ladda på med bra mat och god sömn fram till lördag. Jag har goda förhoppningar om att jag ska kunna putsa mitt pb med några minuter, och går allt perfekt så kniper jag silvermedaljen. Men det vore bara en stor bonus.


- Posted using BlogPress from my iPad

Vad driver folk?

Vad är det som driver folk att utsätta sig för extrema lopp? Frågan dök upp på jobbet i veckan. Den är såklart berättigad. För inte så många år sedan ansågs marathon, Vätternrundan, Vasaloppet etc. som lopp för lite extrema personer. Numera är det kanske lite mer norm att ha genomfört någon eller några av dessa. Kan man inte nöja sig med det?

Jag höll nog ganska låg profil i diskussionen, kanske för att jag nog räknas in i nämnda skara. Självklart kan anledningarna till att utsätta sin kropp för extrema utmaningar vara olika. Att sätta en bock i att-göra-listan är säkert en. Att få andras beundran en annan. Själv så tror jag dock att den vanligaste anledningen är att man är nyfiken på att se hur mycket kroppen kan prestera, hur mycket man kan pusha innan man når väggen. Faktum är ju att kroppen är så otroligt mycket uthålligare än vad vi tror, bara den får chans att anpassa sig.

Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utvecklas. Inget konstigt i det. Spelar du gitarr vill man väl utvecklas inom det. Är man chef på ett företag vill man väl utvecklas i sitt ledarskap. Varför skulle man då inte vilja utvecklas inom sitt idrottande? Sedan om det innebär att man blir snabbare eller uthålligare är ju egalt. Huvudsaken är väl att man får reta kroppen, få en kick? Eller bara få drömma lite?

Just nu sitter jag på bussen ner mot Värmdölandet för att drömma tillbaka till Ötillö tillsammans med min team mate Mattias. Apropå drömmar och extremer.

Fortsätt drömma och fortsätt utmana!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Energi i mörkret

Igår kväll fick jag ett lite panikartat sms av Mattias. Det hade kört ihop sig inför kvällens löpträning med klubben och han undrade ifall inte jag kunde köra det. Absolut, svarade jag. Passet var redan planerat, så det fick jag mejlat till mig. Piece of cake!

Så, ikväll strax innan 19 började det droppa in lite folk. Sammanlagt blev vi nog 15st tror jag. Lite korta ord om mig själv och några fler om passet, sedan drog vi iväg. Efter uppvärmning körde vi lite löpskolning med fokus på armpendling och stegfrekvens. Huvudpasset bestod av 3x2km intervaller med 3min ståvila. Första rundan hängde jag med de lite snabbare löparna för att visa vägen, och vi körde på ganska hårt. Banan var tuff med en rejäl backe på mitten. Andra rundan hängde jag med de längre bak i gänget. Sista rundan stod jag över för att vänta in de lite snabbare för att samla ihop gänget. De allra snabbaste fick köra en liten bonusrunda. När alla var klara med den tredje rundan samlades vi och reflekterade lite över passet. Jag tror att de flesta var väldigt nöjda, det är ju så mycket lättare att ta i lite hårdare när man kör med andra. Sedan är det ju oftast trevligt också.

Efter passet fick i alla fall jag en rejäl boost med energi. Så pass att jag ställde mig och stekte pannkakor när jag kom hem. Bara en sån sak...


- Posted using BlogPress from my iPad

Mörka tankar

Ikväll var jag ute och rastade benen för första gången sedan lördagens halvmara. Med rasta menar jag då löpning, för i söndags var jag ju faktiskt ute och cyklade. Men då handlade det om en lugn, fin och trevlig fikarunda till Äppelfabriken. Benen var allt annat än pigga, så lite rastning var nog på sin plats. Jag kom hem lite tidigare från jobbet, så jag hann ut innan det blev mörkt. Det är verkligen skönt att springa i höstsolnedgång.

I morse möttes vi av den tråkiga nyheten att Kristian Gidlund gick bort igår, han förlorade kampen mot cancern. Jag hade inte en aning om vem Kristian var innan jag lyssnade på hans sommarprat i somras, men den var så gripande att jag blev alldeles... Ja, vad blev jag egentligen? Jag tror mest att jag blev glad, faktiskt. Glad för att han trots dödlig sjukdom hade en så positiv inställning, tänk om alla vi som inte är dödligt sjuka hade samma inställning. Jag är så glad att jag lyssnade till hans gripande prat. Om du inte gjort det så gör det nu! Kristians sommarprat

Apropå mörker, idag har jag lyssnat på Lars Winnerbäck nya skiva lite väl många gånger. Sjukt bra skiva! Jag gillar verkligen hans mörker och deppighet. Att säga att jag blir glad är kanske att ta i, men det känns så ärligt på något sätt.

Jag trodde när jag satt mig ner att det skulle bli ett jättedjupt inlägg, men så blev det ju inte. Det får bli en annan gång, för det kommer säkert fler mörka dagar den här hösten.

Stockholm Halvmarathon 2013 - Race report

Vilken dag!

Vilken tävling!

Allt var så perfekt igår. Vaknade upp med en bra känsla i kroppen, åt en långfrukost, kollade triathlon-VM på tv och hann med att äta lunch också. Sedan åkte jag in och mötte upp min adept/kollega Linnea. Vi lämnade våra grejer på jobbet, mycket praktiskt. Sedan körde vi lite uppvärmning tillsammans och snackade lite nervöst igenom loppet.

I startfållan träffade jag på Henrik, utan kamera på magen. Vi pratade lite om vad vi siktade på för tider, lite om vädret och lite om Ö till Ö. Faktiskt. Minutrarna gick snabbt och jag blev i vanlig allt mindre kontaktbar. Sedan gick startskottet och det blev full fart. Nej, det blev det inte. Det blev en minuts promenad fram mot startlinjen. Men efter det blev det fart. Jag kom iväg riktigt bra och benen var glada direkt. Lite småryckigt var det i början, men inte så farligt. Kilometrarna gick och jag kom snart ikapp farthållarna för 1:30, och det kändes ju jättebra eftersom det var den tiden jag siktade. Jag passerade dom då benen kändes så bra, jag låg hela tiden 5-10s snabbare per kilometer än plan. Vid ca åtta km hade jag min första lilla dipp, men med lite vatten gick det över snabbt. Milen passerade jag på 40:47, vilket gav mig en jättebra känsla. Här någonstans började jag bli lite trött, men kilometertiderna ökade bara någon sekund. Jag fick en massa pepp av Mattias och Caroline strax efter Stadshuset och det gav mig en massa ny energi. Vid Slussen stod Erica och Anna och skrek, vilket också gav massa energi. Alex stod på så många platser att jag knappt kommer ihåg hur många, det gav också en massa energi.

På Södermälarstrand passerar man 15km och då började jag intala mig själv att jag skulle klara 1:30. Jag började tänka positiva tankar om att det bara var några få kilometrar kvar. Vid 17-18km är det ett tufft parti, men jag kände mig ändå stark. Här börjar tiderna dra iväg lite, men jag låg två minuter på rätt sida enligt schemat vid passeringen av 18km. Jag började fundera på om jag skulle slå av lite då jag ändå kände att jag skulle klara målet, men det kändes aldrig rätt då det var så mycket folk som var ute och tittade på. De struntade såklart i vilket, men ändå. Det var superskön stämning sista biten på Söder, både bland löpare och bland publik. Vid Götgatan stod en lite tjej och sjöng, jag var bara tvungen att ge henne en applåd. Nere vid Slussen stod Erica och Anna och skrek igen, Anna sprang med några meter och skrek. Kul!

Nu var det bara att rulla på mot målet. En kille bredvid mig började spurta, så då gjorde jag det också. I mål noterade jag att tiden blev 1.27.40 ungefär. Damn! Det var ju klart bättre än vad jag vågade hoppas på. Mitt pers var därmed putsat med fyra minuter. Officiellt visade sig min tid vara 1.27.38.

Jag stannade kvar i målfållan och pratade med lite folk. Efter en liten stund kom Linnea in och hennes tid blev 1:40. Träningen i sommar har verkligen gett resultat, hennes pers putsades med sex minuter. Starkt jobbat!

Kvällen avslutades med middag hos Mia och Mårten, de ville höra allt om min ÖtillÖ-upplevelse. Det blev en jättetrevlig kväll med god mat och gott att dricka.

Vilken dag!

Test inför lördag

Imorse testade jag av benen, och kroppen, efter Ö till Ö och förkylning inför lördagens Stockholm Halvmarathon. Det är det första jag rör på mig sedan förra måndagen, förutom lite cykelpendling till jobbet. Benen var allt annat än fräscha, helt väntat. Jag tog en sväng på 8,5km och de sista kilometrarna gjorde jag några tvåhundringar i högre tempo för att skaka om benen en aning. Jag tror att jag lyckades, för det kändes mer löpiga mot slutet.

Nu laddar jag för lördag.

Lite på mellis

Ja, just nu känns det så. Det är väldigt mycket just nu som är på mellis. Jag är lite mellan förkyld och frisk. Vädret är lite mellan sommar och höst. Livet är lite mellan Ö till Ö och framtiden. Många har säkert upplevt det här med tomheten efter ett upplevelse som man sett fram emot mycket och länge, så är det i alla fall för mig efter Ö till Ö. För det var verkligen en helt enastående upplevelse som jag är så jäkla glad att jag fick vara med om. Men nu då? Jo, det är ju Stockholm Halvmarathon på lördag och sedan är det Lidingöloppet om ytterligare två veckor. Men det är ju liksom inte riktigt samma sak, om man säger. Å andra sidan går det väl inte att gräva ner sig bara för att man inte har något i klass med Ö till Ö framför sig, för det har man ju så sällan, utan att se utmaningen i de framtida utmaningarna hur små de än kan verka.

Som att få bli kvitt en förkylning.

Eller att persa på halvmaran.

Eller att persa på Lidingöloppet.

Vafan, det ser väl inte helt mörkt ut ändå.

Hösten, här kommer jag!

Se upp!

Om ni undrar vad som var så fantastiskt med Ö till Ö, så kolla in alla häftiga bilder här .

Ö till Ö - En charterresa

På något sätt kändes det så, som att man hamnat mitt i en charterresa. Eller en jävla firmafest. Alltså, ljudnivån på M/S Silverpilen när vi klev ombord strax före kl 12 i söndags för avfärd mot Sandhamn var så hög att man fick skrika åt varandra för att höras. Okej, det lugnade ner sig en aning efter en timme, men bara en aning. Som förstagångare har jag såklart bara hört, och läst, om vilken stämning det brukar vara på Ö till Ö. Men det här var något helt annat.

Men hur hamnade jag på den här resan egentligen? Jag ska villigt erkänna att jag faktiskt inte riktigt vet, men jag är helt säker på att Mattias frågade mig på sitt övertygande sätt om vi inte borde anmäla oss. Tidigare hade vi mest pratat om det som något som riktigt tuffa killar och tjejer gör, Mattias hade t  o m varit ute och tittat på tävlingen något år tidigare. Då skickade han ett mms med en häftig bild från tävlingen. Mattias tänkte nog att det var något för oss, jag tänkte nog mest att vi ju knappt kunde simma. Men det var då det. Idag har vi båda lärt oss simma rätt hyggligt.

Så, sagt och gjort så anmälde vi oss i vintras till Ö till Ö. Eller rättare sagt, vi anmälde oss till lotteriet om att få en startplats till Ö till Ö. Tävlingen har de senaste åren blivit så populär att man lottar ut platserna bland de som vill vara med, förutsatt att man inte har strålande placeringar från året, vunnit någon kvaltävling eller är någon av loppets sponsorer. 120 lag får starta, fördelat på herrar, damer och blandat. Och vi fick en plats via lotteriet.

Tillbaka till söndagen. Efter tre timmar på färjan, där vi surrat loss med både nya och lite äldre kompisar, så ankom vi Sandhamn. Där blev vi välkomnade i land av arrangörerna Mats och Michael, mycket trevligt och proffsigt att ta alla deltagare i hand tycker jag. Efter utkvittering av säkerhetstelefon, kontroll av säkerhetsutrustning etc. så checkade vi in på vårat rum lite snabbt innan vi gick ut för att insupa lite av miljön. Sandhamn är säkert vackert på sommaren, men det slår nog knappast hur det är på hösten. Kvällen fortsatte sedan med informationsträff, middag och kvällspromenad innan vi fixade de sista detaljerna för att vara redo för en lång tävlingsdag.

Dagen D. Väckarklockan ringer 04.00. 04.15 öppnar frukosten och vi är där minuterna senare. Lite gröt, någon macka och en kopp kaffe, mer fick jag inte i mig. Stämningen vid frukosten var hög, man fick verkligen känslan att vi skulle göra något tillsammans. Och det skulle vi ju, vi skulle ju ut på ett riktigt jävla äventyr tillsammans.

05.50. Nu är det bara minuter kvar till start. Några hundra meter bort lyfter en helikopter. Den ska följa oss hela dagen, tävlingen är nämligen TV-sänd. Jag ryser till, nu ska vi verkligen göra det. Det finns ingen återvändo.

05.55. Fyrverkerierna som annonserar starten går iväg. Lugnt och fint ger sig alla lagen iväg. Ingen stress, det kommer ändå bli en lång dag. Olika lång för alla lag dock.

Mattias och jag syns i gröna strumpor längst till vänster.

06.05. Cirka. Vi kommer fram till första simningen och ska avverka dagens längsta simning, 1650m. Kvällen innan hade vi rekat starten och jag tyckte att det såg långt ut. Bland det sista Mattias sa kvällen innan var att hans mardröm var att vi skulle vara sist över. Jag svarade honom något i stil med att isåfall må det så vara, vi har ändå mycket tid att komma ikapp de andra. Det skulle visa sig att vi båda hade fel.

De första löpningarna minns jag inte så mycket av, inte mer än att det var väldigt mycket svårare löpning än vad jag trott. Mattias älgade på som om han aldrig gjort annat medans jag tassade på som om jag gick på glas. Jag skrattade hysteriskt inombords.

Det jag minns av de första simningarna var att de kändes bra och att Mattias och jag hade bra koll på varandra i vattnet, vi simmade jämnt och vi navigerade bra.

Första halvan gick det ganska bra för oss, vi hade acceptabel marginal mot "repen". I början av andra halvan kommer den näst längsta simningen, 1400m, som dessutom är en av de tuffaste. Vågorna var ganska höga, speciellt mot slutet när man dessutom är riktigt trött. Dock så var det en av de häftigaste simningarna också, Mattias och jag hade gröna strumpor på oss och när solen sken genom vattnet på dom så var det en filmiskt vacker syn. Helt obeskrivligt. Jag log stort när jag låg där och slogs med vågorna.

Men, här någonstans började mina ben att dö bit för bit. Det började med att vaderna krampade när jag skulle upp ur vattnet. De kom dock igång och löpningen gick okej. Efter "repet" kl. 16 hade jag det riktigt jobbigt att komma igång. Låren började strejka och höftböjarna var spända som fiolsträngar. Vi hade cirka 2h20min att ta oss de ca 19km som det var ner till sista "repet", det rep som skulle avgöra ifall vi skulle få gå i mål eller inte. Normalt sett skulle det inte vara några problem, men det här var ju inte en normal dag. Mattias peppade mig grymt bra den här biten. Vi sprang mestadels, men det blev också några gåpartier. Vi tog till medhavd vatten och energigel för att få en kick. Okej, jag tog gel och Mattias tog bara vatten då han hade börjat må illa. Som tur var kom vi in i ett lite mer svårsprunget parti, som det visade sig passade mina ben bättre än slätsprunget, så jag fick dra lite. Mattias piggnade till och vi kom ut på slätten igen, så ordningen med hans pigga ben och mina stockar återställdes.

Med 1h10min kvar till sista "repet" kommer vi fram till Ornö Kyrka. Vi har 7-8km kvar till "repet" och 15km kvar totalt. Final 15. Funktionärerna säger att vi kan krypa, men ändå klara det. Hm, nog måste vi väl ändå gå för att klara det, tänker jag. Mattias som är klar i huvudet inser att vi faktiskt måste försöka springa. Så vi springer, så gott jag nu kunde det, och går om vartannat. Jag gnäller och ber om ursäkt om vartannat för jag har så ont. Nu känner jag inte låren längre, det är "bara" höftböjarna som begränsar mig. När det går uppför går vi för att jag inte orkar, utför går vi för att mina ben inte tar emot mig. Vi närmar oss sista kilometern, som enligt uppgift skulle vara kuperad stig som inte skulle gå att springa på. Hoppas nu bara att det är en kilometer och inte två. Vi har 15min på oss när vi kommer fram till stigen. Vi går och springer om vartannat. Pulsen stiger, ska vi hinna? Vi närmar oss och hör hur folk ropar. Vi hör också något om marginaler på drygt 10min. När vi kliver över mattan så har vi nio minuters marginal. Mattias och jag kramar om varandra och inser att vi kommer att greja Ö till Ö.

Ja, vi skulle klara det, men det var långt ifrån över. Vi skulle vara ute i nästan två och en halv timme till. Inga våldsamma simningar, men kalla och vågiga. Till slut var vi framme på Utö och då hade vi dryga tre kilometer promenad kvar. Mattias hade lovat mig att klarade vi bara sista "repet" skulle vi gå resten. När vi närmade oss målet så hör vi hur de drar igång prisceremonin, då säger jag till Mattias att vi måste springa uppför sista backen. Prisceremonin avbryts då de ser att vi kommer och våra medtävlare som står däruppe jublar och hejar. Jag blev i alla fall väldigt rörd.

Väl i mål så var jag alldeles tom. Otroligt glad, men alldeles tom. Jag hör hur Mattias bluddrar på när han blir intervjuad i tv, medans jag bara hänger över mina knän. När jag reser mig upp har jag en tv-kamera mitt i ansiktet, men jag ser bara rakt igenom den. Oj, vad jag skulle vilja se den snutten.

Efter lite middag, en liten öl och lite annat gott att dricka så var festen all för den här gången. Och har man varit på fest hör det till god ton att man tackar de som tackas skall. I hopp om att inte glömma någon så vill jag tacka följande:

- Arrangörerna, för ett utomordentligt fint arrangemang. Jag tackade er när jag klev på färjan hem, men vill även tacka på detta sätt.
- Medtävlarna, för att ni gav mig en sådan fin upplevelse de dagar vi fick tillsammans i skärgården. Oavsett om vi pratade med varandra eller inte ens såg skymten av varandra så gjorde vi det tillsammans.
-  Jakob Edholm och Nadja Odenhage för att ni tog så många och så fina bilder under dagen. Jag lånade några, men fler kan ses här. Rekommenderas!
- Mattias, sist men inte minst. Min team mate, min alldeles fantastiska team mate. Jag är evigt tacksam att du fick den här konstiga idén och att du lyckades lura mig att detta var något för oss. Vem vet, kanske hoppar vi på partybåten till Sandhamn igen en dag.

The Persuaders - Redo för Ö till Ö

 

The Persuaders

Det börjar verkligen närma sig nu, om mindre än 72 timmar är vi igång. Då ska vi ha avverkat de första löp- och simsträckorna, förhoppningsvis är vi inne på första längre löpningen som går på Runmarö / Storön. Ni kan följa våra eskapader här . Vi är lag 39.

Mina saker och Mattias hand.

I onsdags slipade vi på de sista detaljerna hemma hos Mattias nere på Värmdö. Vi packade våra midjebälten, vi testade vattenflaskor, vi kollade längd på linan mellan oss etc. Vi fick till och med lite glada tillrop från en okänd man på en brygga, han tyckte att det såg häftigt ut när vi simmade fram och tillbaka i viken. Det är inte utan att man kan förstå honom, det är väl inte det vanligaste inslaget där. Allt var inte på plats, men de sista grejerna är nu fixade såsom första förband, silvertejp, kompass och lite andra smågrejer.

Mattias och Gaston skalar potatis medans Caroline fixar kycklingen. Swimrundräkten går att använda i många situationer.

Dagen till ära var det dessutom Mattias och Carolines bröllopsdag, så finmiddag skulle också fixas. Mitt strå till stacken blev efterrätten, såklart. Efter strålande samarbete med dotter Alva, som förövrigt hade dopdag, blev resultatet en kladdkaka.

Kladdkaka a´la Alva och Thomas.

I vanlig ordning blev det en mycket trevlig kväll, med en hel del träningssnack och massor av skratt. Det är ju så det brukar bli hemma hos Weinesons.

 

Thomasdieten, funkar den?

Ni känner till bakgrunden. Under min semester upptäckte jag att jag gått ner i vikt och att jag trots en veckas intensivt ätande gick ner ytterligare ett halvt kilo. Min spontana reaktion var att jag måste äta mer, så jag tänkte att efterrätt vore något att addera kosten med. Samtidigt såg jag en utmaning på Twitter om diverse streakar som folk lovade att göra under augusti. Tillfällighet? Det tror jag inte! Jag gick igång på den och min streak skulle vara att äta efterrätt varje jävla dag, det finns till och med en hashtag på Twitter och Instagram där man kan följa min streak. Den heter #efterrättvarjedagrestenavsommaren . Nu är augusti snart över, vilket betyder att min utmaning också snart är över. Jag ska villigt erkänna att det ska bli skönt att slippa äta efterrätt varenda jävla dag, för det har jag faktiskt gjort. Ibland har det blivit efterrätt till både lunch och middag.

Hur har det då gått? Jag har fått frågan ett flertal gånger, i alla fall så har mamma undrat. Jag har ingen egen våg, så jag har inte kunnat fuskmäta mig under den här tiden. Men i morse, jag sov över hemma hos Mattias och Caroline eftersom vi körde en sista check innan Ö till Ö, så vägde jag mig. Jag var lite orolig att jag skulle ha gått upp lite för mycket, den sista tiden har jag känt mig lite småplufsig. Men när vågen tänkt färdigt och kände sig mogen att avge svaret, så visar den 68.3kg. Vad i helvete! Hur är det möjligt? Jag har alltså gått ner ytterligare ett drygt kilo. Det är ju inte bara efterrätterna, jag har ju ätit större portioner i övrigt också.

Så, nu har jag helt klart något jag kan sälja till kvällstidningarna. Funkar inte 5:2-dieten, tallriksmodellen eller någon av alla andra dieter så tveka inte att testa Thomasdieten. Men var beredd på att ni kanske aldrig mer vill äta efterrätt, eller att era magar kanske inte kommer att hålla sig kolugna.

Nedan kommer några exempel på vad man får äta med Thomasdieten.

Rabarberkaka med vaniljglass

Chokladcheesecake

Kladdkaka med grädde och hallon

Hellnerklass!

Det börjar bli tjatigt nu.

Det här med fantastiska starter på tisdagar, alltså. Men det är bara att konstatera att vädret den här sommaren har varit grymt bra, och det speciellt på tisdagar. Vad jag minns så är det en tisdag då det inte varit klarblå himmel. Självklart kan jag ha förträngt någon mindre bra tisdag, men jag tror inte det. Sedan hjälper det såklart till att jag allt som oftast haft grymt trevligt sällskap.

Idag, som så många gånger tidigare, fick jag sällskap av Linnea. Dagen till ära hade hon nya skor, ett par Adidas Adios Boost. Sjukt snygga om du frågar mig.

Och sjukt snabba skulle det visa sig också. Efter uppvärmning och löpskolning stod norska fyror på programmet, fyra intervaller a´ fyra minuter med två min vila alltså. Redan innan passet kände jag att benen var med i matchen, till skillnad från i fredags då de var allt annat än pigga. Jag lät Linnea veta detta också då jag vet att hon taggar igång lite extra då hon blir utmanad. Kan det ha med syskonordningen att göra?

Det blev bra fart redan på första intervallen, jag hann 1,13km på de fyra minuterna vilket motsvarar 3.32min/km. Pulsen lyckades jag trycka upp till 91% av max. Vi körde vändpunkt efter 2min, så det försprång jag fick dit blev hastigt och lustigt en efterkälke som jag var tvungen att ta in. Perfekt att ha en hare som man måste komma ikapp. De övriga intervallerna gick på 3:36 / 3:40 / 3:39 och pulsen upp till 90% av max. Vi körde båda stenhårt under intervallerna, inte många meningar byttes under vilan. Dock så hann jag notera hur jävla fint det är runt Djurgårdsbrunnskanalen på morgonen. Linnea hade inte sett något alls, det var något om tunnelseende. Hellnerklass!

Härlig start på dagen alltså.

Nu ska jag vara ledig några dagar och bara ladda för måndagens stora äventyr. Det börjar verkligen bli nära nu.

 Jag var tvungen att ta en sån där töntig skobild som alla bloggare envisas med att göra också, men jag gömmer den här nere så att ingen ser den :-)

Stockholm Triathlon 2013 - Race report

Som för så många andra så började allt för mig med Stockholm Triathlon, året var 2010 om jag inte minns fel. Jag minns det som en jätterolig grej, även om jag inte hade många rätt. Inte vad gällde simningen i alla fall, cykeln minns jag gick okej och löpningen bra till och med. Men simningen, jag rodnar när jag tänker på det. Jag bröstsimmade i surfdräkt och var tredje sist upp ur vattnet. Sedan dess har det hänt en del. Om man säger.

Men idag, vad hade jag förväntat mig? Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Hade jag verkligen tänkt raka benen? Skulle en grillad kyckling på ramen hjälpt mig till framgång? Hur skulle de andra i laget ta emot mig?

En sak hade jag i alla fall bestämt mig för, jag skulle köra på tempohojen. Eller? Jo, det skulle jag nog. Eller? Jo, när jag vaknade tidigt i morse så kände jag verkligen att jag skulle göra det. Så jag bytte däck på tyskan, tänk vad pinsamt det vore om jag punkade under loppet. Riktigt pinsamt! Jag som blivit presenterad som "well experienced triathlete" för de övriga lagmedlemmarna.

Vi hade ju till och med lagkläder, med företagets namn på.

Men hur hamnade jag nu i det här laget? Jo, min kompis Karins företag hade anmält tre stafettlag till tävlingen och ett lag hade fått ett sent återbud. Och då ställde jag såklart upp, speciellt eftersom det var för en god sak. En större summa pengar går till välgörande ändamål.

Jag mötte upp mitt lag utanför Sheraton, en liten bit från tävlingsområdet. Vi har aldrig setts förut, men vi hade ju likadana kläder så det gick bra att känna igen varandra. Efter lite bonding, ja de var ju vanliga människor de också, rörde vi oss ner mot starten för att checka in. Tävlingen hade varit igång sedan tidig förmiddag, så det var ganska livat i området. Jag stötte på min klubbkompis Aaron och hann byta några ord med honom, mycket trevligt.

Delar av de tre Celgene-lagen samlade runt min fina lilla tyska.

Karin och Odd-Jan, simmare i de två sprintstafettlagen, taggar igång.

 

Efter lite trix och fix och pep talk var det dags för simmarna att bege sig mot starten, och för oss övriga att hålla koll på klockan. För det skulle gå fort. Bara några minuter efter starten var Karin uppe ur vattnet och lämnade över stafettpinnen, eller chipet i alla fall, till mig. Sedan gav jag mig av med cykeln. Springandes. Det var säkert 300-400m tills att man fick hoppa på hojen. Men sen så. Efter lite små missöden så kom jag iväg. Jag öppnade på låga växlar för att få spinn på benen. När jag kommer bort till första skarpa svängen smäller det till i motsatta körfältet. Ajajaj, en tjej hade tagit kurvan för brant och åkte in i stängslet. Cyklingen går riktigt bra och jag kommer upp riktigt bra i puls. Underbart att få köra på hårt, det kändes som Hellnerklass. Bitvis flåsar jag så att folk runt mig måste undrat.

Snabbare än vad jag trott kom jag sedan i mål. Jag växlade till Helena för löpningen och sedan fick jag andas ut. Men jag var snabbt tillbaka i matchen igen, så att jag kunde meddela Sofie , som tillsammans med syster Lisa skötte speakermikrofonen med den äran, att jag missat att hon spelat min önskelåt. Hon hade spelat den, men spelade den igen. Och igen. Och igen faktiskt.

När båda lagen gått i mål avslutade vi dagen med att äta sen lunch tillsammans i Gamla Stan. Jag föll för en renstek och en öl. Det satt fint.

 

 

Tack som tusan alla inblandade för att jag fick vara med idag! Självklart ställer jag upp igen nästa år ifall det blir en sträcka över :-)