Dubbeltorsdag

Idag blev det rejält med träning.

Först ett löppass där jag efter 2km uppvärmning körde några minuter löpskolning. Folk som ser när man kör detta måste ju fundera vad i helsicke man håller på med, skipping och hälkick är kanske inte så udda men mångsteg och travgång ser nog väldigt märkligt ut. Men det får man väl bjuda på, allt för konsten helt enkelt. Efter uppvärmningen körde jag 8km stegrande fart, jag fick ihop en snygg pulskurva som började på 75% och steg till 90%. Sista kilometern fick jag ner strax under 4min och det kändes riktigt bra. Tufft och bra!

Sedan körde jag simning med klubben ikväll. Det kändes ganska tungt att kliva upp ur soffan och ge sig av mot Eriksdalsbadet strax efter åtta, det är verkligen vid såna tillfällen som man utmanar disciplinen. Hursomhelst kom jag iväg och passet som mötte oss var en loop på 400m truckarfart / 6x50m (första 15m bara ben) / 200m catch-up / 2x50m (15m max). Orken tröt väldigt tidigt, men det får jag väl skylla på löpningen.

Imorgon blir det vila, men det är ju en del av träningen också.

Tungt och lugnt

Som återhämtning från gårdagens tuffa löppass stod idag ett lättare distanspass på schemat. För enkelhetens skull så tog jag en sväng runt sjöarna, otippat. Men idag var jag lite crazy och tog två svängar runt Lötsjön, oftast brukar jag ju ta fler varv runt Råstasjön ifall det behövs. Benen kändes förvånandsvärt pigga och rappa, kanske var det simningen igår kväll som skyndade på återhämtningen.

Innan löppasset hade jag först kört ett pass i gymmet, jag tror att jag behöver lägga på mig lite muskler på överkroppen inför Ö till Ö. Annars är det ju aldrig fel med lite skärgårdsmuskler. Denna träning gick dock lite tyngre än löpningen, kanske berodde även det på gårdagens simning. Men, ett bonuspass sitter ju aldrig fel.

Dagens snackis II

Ja, det skulle kunna vara att jag efter två veckors uppehåll dök upp på simträning igen. Jag fick några pikar. Men det var kul ändå. Vi körde en loop på 200m med långa armtag, 6x50m (25m hårt / 25m lugnt), 200m långa armtag och 6x50m. Det kändes oväntat bra faktiskt.

Lite snack blev det dock om mitt semlebakande, det uppskattas tydligen inte att man lägger upp bilder på facebook innan folk åker och tränar. Märkligt! :-)

Jag skulle ju kunna lägga upp en bild här, men det vore knappast schysst.

Dagens snackis!

Nej, jag pratar inte om min 7km långa fartlek runt Råstasjön. Inte många, om ens någon, har brytt sig om att jag joggade ner dit och körde ett tufft och slirigt pass. Fullt förståeligt.

Nej, jag pratar inte om kålpuddingen som jag åt till lunch. Fullt förståeligt.

Dagens snackis är helt klart Nyhetsmorgons doktor Mikael som fått lite färg under sin semester. Det han egentligen var där för att prata om var riskerna med rökning och beroende, men det verkar man helt glömt bort. Doktorn berättade på sitt lättsamma sätt varför det är så svårt att sluta röka och vilka hälsonackdelar det finns med att röka. Som sagt, mycket matnyttigt. Exempelvis att ur ett hälsoperspektiv på lång sikt så är det lika illa att röka ett paket om dagen som att ha 50kg övervikt. Men mest fastnade jag för en sak som jag bara måste citera; "Köp inte sjukdom, investera i hälsa, sluta rök!"

Okej, Mikaels solbränna ser inte så skandinavisk ut om man säger så, men han var väldigt tydlig med att poängtera att han har väldigt lätt för att bli väldigt brun. Dessutom påpekade han att man skall vara försiktig i solen och inte bränna sig. Att ifrågasätta doktorns trovärdighet att prata om riskerna med rökning bara för att han har varit på solresa blir lite löjligt, tycker jag. Ifrågasätts verkligen en överviktig dietist, eller en rökande läkare för den delen?

Nu ska jag i alla fall belöna mig med ett beroende som jag har, nämligen kaffe.

Nya tag!

Kroppen svarade bra på gårdagens långpass, så jag tror verkligen att förkylningen är borta. För att fira det så körde jag ett pass för strandmusklerna, eller jag skall kanske kalla dom skärgårdsmuskler istället, på gymmet idag.

Jag har också tagit ett nytt grepp om surdegen, som ju gick helt värdelöst sist. Men skam den som ger sig.

Ny vecka och nya möjligheter, helt klart. På lördag är det ny testdag ute på Bosön och då skall Rasmus Henning, nordens bäste långdistanstriathlet genom tiderna, föreläsa. Det ska bli riktigt intressant. Ja, hela dagen lär bli intressant.

Långpass med dubbla känslor

Efter förra söndagens dåliga långpass där kroppen inte alls var sugen på att springa så var det såklart spännande att se hur den skulle reagera idag. Träningen har haltat under veckan, minst sagt, men gårdagens lätta pass gav goda förhoppningar. På schemat stod 25km och de lyckades jag fixa, men underlaget gjorde att benen fick slita hårt. Annars så tyckte jag att det flöt på bra och det är jag jäkligt glad över.

Mindre glad blev jag såklart av podprogrammet som jag hade i öronen. Ingen har väl undgått att läsa om "Nora" som blivit så illa behandlad av det svenska rättsväsendet och den svenska vården. Hennes förfärliga historia har Sveriges Radio gjort en mycket gripande dokumentär om som heter Den fastspända flickan. Jag uppmanar alla som inte redan hört den att göra det. Jag blev i alla fall alldeles bestört över hur det vi kan behandla en ung flicka så jävla illa.

Något som slog mig, förutom det uppenbara, var hur i helsicke det kan vara så jäkla snett att man som vårdgivare kan tjäna miljoner på att vanvårda patienter. Visst kan man tro att det är bra att privatisera sjukvården, men om det sker på patienternas bekostnad är jag klart skeptisk. Visst är det bra att företagsamma personer tjänar mycket pengar, men om det sker på patienternas bekostnad är jag klart skeptisk. Jag hoppas att denne riksidiot till psykiatriker Ola Gefvert är det enda undantag vi någonsin kommer att höra talas om, men jag är klart skeptisk. Jag hoppas att han får livstids fängelse för misshandel av patienter. Egentligen hoppas jag att han får betala tillbaka varenda öre som landstinget betalat ut till honom, å andra sidan är det kanske en nödvändig läropeng för dem som inte har koll på vilken vård som levereras. Eller så ger man fan i att privatisera vården helt enkelt.

220 dagar!

Gud vad spännande det var igår!

Först hade man sagt att lottningen, som livestreamades, skulle vara kl.19, sedan ändrade man det till kl.20. Bara en sån sak. Först redovisades vilka som fått platser på gamla meriter, och man hörde lite sprida tjoandes i publiken. Jag hörde i alla fall Sofie, som fick en plats tillsammans med sin syster Lisa.

Sedan gick man över till lotteriet, alla som inte trodde sig få en plats på sina meriter kunde köpa en lott för att komma med. Jag tror att det var totalt sextio lag som kom med via lotten. Först drogs ett antal platser för damlag, sedan mixed och slutligen herrlag. Dam och mixed lyssnade jag bara med ett halvt öra på, av förklarliga orsaker. När det väl var dags för "vår" lottning så försökte jag baka mina semlebullar samtidigt som jag lyssnade på helspänn. Ganska tidigt blev det klart att Mattias och jag fått en plats och jag blev så jäkla glad. Jag hade inte bakat bullarna förjäves.

Snabbt som attan efter lottningen så svängde jag ihop denna bulle. Varför köpa när man kan göra egna? Hur många egna kan man göra till priset av en i affären? För att inte tala om konditoriet.

Ja, jag gjorde till och med egen mandelmassa. Och det var ju skitenkelt. För att inte tala om hur billigt det blev.

Så, om bra precis 220 dagar skall vi alltså vara i mål på Utö efter att ha simmat 10km och sprungit 54km över en och annan ö från starten i Sandhamn. Det är ju också ett sätt att besöka Sandhamn för första gången. Så nu gäller det helt klart att steppa upp träningen en aning, löpningen ligger jag nog ganska bra till med men simningen har fått lida lite. Jag tror att jag väntat in beskedet om vi kom med eller inte.

Okej, jag måste faktiskt erkänna att det blev två semlor igår kväll.

Ikväll smäller det!

Precis!

Ikväll får vi reda på ifall det blir någon plats i Ö till Ö, eller inte. Lottningen skall tydligen visas här, och börjar kl 19. Ja, det är väl bara att hålla alla möjliga tummar som finns. Kommer vi med är det bara att börja träna på allvar.

Apropå träning, efter helgen fick jag ett irriterande litet bakslag på förra veckans förkylning som hållit mig från det. Mia messade och frågade ifall jag mörkade på Funbeat, men så är alltså inte fallet. Men det var en rolig fråga. Nu har jag i alla fall provsprungit lite på löpbandet, det vore ju synd att utmana luftrören med kalluft ifall jag inte är tillräckligt frisk för att börja träna igen. Varför kan man inte bara fråga kroppen ifall det är okej?

Så nu är det dubbel spänning ikväll. Jag funderar hårt på att baka semlor ifall det skall firas,annars kan jag alltid tröstäta upp dom.

Åsiktsfrihet?

Häromdagen publicerade Rebecca Weidemo Uvell en debattartikel i Aftonbladet om att folk som lägger upp statusuppdateringar om sin träning är hälsohetsare. Dagen efter fick hon några minuter i TV4 också tillsammans med en gladiator.

Men vad ville hon egentligen säga?

Ville hon bara ge sig på oss som tränar, och då speciellt löpare, eller ville hon säga något annat? Kan det vara så att hon egentligen menar att man inte bör vara för positiv i sina statusuppdateringar? Kan det vara så att hon blir provocerad av att andra vill säga att de mår bra?

Men är det inte därför dessa sociala medier finns till? Är det inte så att man vill veta vad ens "vänner" håller på med? Vill vi inte veta när våra "vänner" befinner sig på terminal 5 på Arlanda, eller äter middag på Vapiano, eller går på bio, eller är på väg till jobbet med 5:ans spårvagn, eller har långtråkigt i bilkön, eller inte står ut med sina kollegor, eller fikar, eller VAB:ar? Ja, ni förstår.

Eller är det så att vi har dem för att vi själva ska få dela med oss, men att vi inte är speciellt intresserade av vad våra "vänner" håller på med? För vi har väl alla varit med om att någon haft åsikter om vad vi skrivit i våra statusuppdateringar?

Vad är egentligen okej att skriva och vad är inte okej? Frågan är nog inte så lätt att svara på. Men om man blir irriterad eller provocerad borde man nog gå tillbaka till sig själv och fråga sig varför man blir det?

Boring ending

Vad hände egentligen?

Det började ju så bra. I lördags fick jag till ett grymt fint löppass, i ett kallt men fantastiskt fint väder. Det var faktiskt riktigt skönt att få ta på sig en extra tjock mössa, en extra tjock jacka, extra tjock underställströja och extra tjocka vantar. Sedan mötte jag upp Mia och gick på hockey på Hovet, mycket trevligt och en helt okej hockeymatch dessutom. Efter matchen blev jag hembjuden till Mia och Mårten på middag, mycket gott och mycket trevligt och mycket skratt. Som vanligt, helt enkelt.

Jag tyckte att jag hade vädrets makter med mig då det skulle bli betydligt mildare på söndagen, då jag skulle springa mitt långpass. Jag var lite slö på morgonkvisten, men det brukar ju lösa sig bara man får äta lite frukost och dricka någon kopp kaffe. Men när jag kände att det var dags att ge mig av var jag inte alls ett dugg sugen, men det brukar ju lösa sig bara man kommit igång lite. Det gjorde det inte. Så efter 10km bestämde jag mig för att korta av rundan en aning. Planen var 24km, men jag kände att 20km fick vara nog. Jag fick ju aldrig upp någon fart på benen, det kändes mest som att jag släpade dem bakom mig. Såklart förstår jag att den dåliga formen beror på att jag ju var sjuk i början på veckan, men jag tyckte ändå att det kändes så bra dagen innan.

Men men, nu kommer en ny vecka med nya möjligheter. Dessutom börjar den med en vilodag, bara en sån sak.

Här vill man inte sitta, eller?

Fy sjutton vilken fin snö vi fått de senaste dagarna. Förvisso till förtret för vissa, men jag gillar det skarpt. Såklart!

Som ett brev på posten kom en liten förkylning på besök bara några få timmar efter att jag avslutade fastan i måndags kväll. Jag ger inte fastan skulden, men kan heller inte blunda för faktumet. Nog om det, nu har jag varit ute och sprungit lite och väntar på att kroppen skall säga bu eller bä.

I förra veckan tog Aftonbladet upp hur fotbollsklubben Vasalund kommit på den synnerligen osmakliga idén att dela upp sina femåringar i ett bättre och ett sämre lag. Vilken idioti! Jonas Colting har skrivit två mycket tänkvärda inlägg i ämnet, de kan ni läsa här och här.

Man blir ju så irriterad så att man inte vet i vilken ända man skall börja. Att det finns så mycket okunskap om barnpsykologi inom svensk idrott 2013 är skrämmande, eller är det så enkelt att det saknas kunskap om idrott i svensk idrott. Jag diskuterade ämnet med kompisar i helgen, oberoende av artikeln men ändå. Vi reflekterade lite över hur dålig koll tränare hade på "vår" tid, men de gjorde säkert så gott de kunde med de medel de hade. Visst har man lite minnen om vissa matcher som gick bättre och andra som gick mindre bra, men de bestående minnena var ju att man fick leka fotboll och hockey med sina kompisar. Visst lärde vi oss att åka skridskor lite fint baklänges, till och med översteg, och visst lärde vi oss att slå bredsidor till varandra. Men det vi lärde oss mest var att umgås i grupp med andra barn, vi lärde oss att vara solidariska och bra kompisar mot varandra. Jag vill minnas att vi fick lära oss att alla var lika mycket värda, även om säkert någon fick fördel av att vara lite duktigare eller hade en mer framträdande förälder. Jag är inte helt säker på att man lär sig att alla är lika mycket värda om man som femåring delas upp i ett bättre och ett sämre lag, snarare tvärtom. Jag tror inte ens att en femåring vill "välja" sina kompisar utefter hur duktiga de är på fotbollsplanen, jag tror att de vill välja sina kompisar utefter hur bra kompisar de är. Kanske är det jag som inte hänger med i utvecklingen, men jag tror bara att man lär barnen att det är okej att armbåga sig fram och inte bry sig om att vara solidariska mot sina riktiga kompisar. Kanske kommer bara mobbningen i skolorna att öka av detta sätt att se på barn. Och vad ger det för vuxna i slutändan?

Dessutom undrar jag om det verkligen kommer att ge bättre fotbollsspelare av detta handlande. Blir barn duktiga i en idrott för att de får bättre motstånd eller blir de det av att brinna för sin idrott? Jag tror defintivt på det senare, jag tror aldrig att Zlatan varit där han är idag ifall man haft elittänkande på bakgårdarna i Rosengård. Så Vasalund kan nog sluta drömma om att få fram någon framstående fotbollsspelare, för det är ju det det handlar om. Den som tror att de gör det för barnens skull är nog fel ute.

Vad ville jag då säga med bilden på bänken ovan? Nja, det minns jag inte längre. Men det var säkert något förnurligt.

Och, hur gick det?

Så, nu har de 24 timmarna passerat. De 24 timmarna som jag inte skulle äta något under, dvs dygnsfasta. Det enda jag stoppade i mig under denna tid var en dubbel espresso, en kopp kaffe och en te, förutom några glas vatten. Kanske att jag inte spottade ut allt tandkräm. Under detta dygn så körde jag två träningspass också, simning igår och löpning idag. Just det, jag körde ju lite styrka också. Sämst kändes nog simningen, trots att den var precis i början, men löpningen gick helt okej. Det enda som jag eventuellt kände var att jag var lite seg i huvudet under löpningen. Och att jag blev riktigt hungrig framåt eftermiddagen, men det berodde nog mest på att jag visste att det snart var över.

Jag fick en fråga om varför jag gjorde detta och svaret är nog så enkelt som att jag var nyfiken. Den direkt utlösande faktorn var dock att jag läste Coltings inlägg, eller senaste inlägg om korttidsfasta. Ni kan, och bör, läsa det här . Colting radar upp en rad positiva effekter som denna typ av fasta kan ha, men det var inget av dessa som fick mig att testa. Eventuellt kan det ha varit att jag ville se ifall jag skulle klara mig utan fast föda under ett dygn, men det anade jag nog ändå.

När fastan var över så "belönade" jag med timjanstekt fläskkotlett med sötpotatisaioli och rostade grönsaker. Det smakade fint vill jag lova!

Knasiga idéer

Igår kväll var jag ute på stan och åt middag med Johan och Mia. Då vi inte setts på allt för länge så gick vi såklart igenom allt mellan himmel och jord, bland annat knasiga idéer. Att köpa en fyr i Västerbotten, exempelvis. Det vore ju knasigt.

Fullt så knasig idé kom jag inte på idag, men väl att testa att fasta ett dygn. Det florerar ju en hundradagarsutmaning som jag har förstått går ut på att inte äta eller dricka något onyttigt på 100 dagar, men det kände jag mig aldrig intresserad av. Men att fasta i 24 timmar det kan väl inte vara så svårt. Jag hade lite planer på att ladda med en rejäl middag, men till slut blev det en tallrik gröt. När jag bryter fastan kommer det definitivt inte bli gröt. Definitivt inte!

Jag tror att den största utmaningen med fastan sitter i huvudet, speciellt om man som jag inte testat det förut. Att jag redan efter en timme kände mig lite matt är nog ett bevis på det. Och då skulle jag hoppa i bassängen och simma.

Hur gick simningen då? Ja, jo, nja, jag vet inte så noga egentligen. Jag är ju inte inne i något flow direkt så tekniken, vi körde mycket teknikövningar, gick inte så bra. Vi körde även en del trösklar, både 50m och 100m, och de gick bättre. Men jag utmanade väl inte mig själv direkt. Herre gud, jag fastar ju!

Så, kommande 20 timmarna kommer jag endast dricka vatten och kaffe.

Veckans långpass

Idag fräste jag av veckans långpass. Sedan jättelänge har jag varit ute efter ett vätskebälte eftersom jag känt, och vet, att det skulle vara bra att ha med lite vätska på långpassen. Igår tog jag mig i kragen och gick helt enkelt och införskaffade mig bältet ovan. Flaskan rymmer 6dl och fickan är tillräcklig för nycklar och något litet ätbart. Idag fyllde jag flaskan med honungsvatten med lite salt i och det kändes riktigt bra. Annars var det lite ovant i början, men sedan tänkte jag mindre och mindre på det. Nu gäller det bara att få med den framöver också.

Löpmässigt kändes det jättebra från första till sista steg och underlaget var helt okej. Roligast under passet måste varit killen jag passerade på Västerbron som hade kompressionsstrumpor utanpå sina kompressionstights. Undrar ifall det ger dubbel verkan eller om det bara sabbar?

Ingen lek

På programmet stod det fartlek idag, fartlek som förövrigt är ett de få ord som vi lånat ut till engelskan. Smörgåsbord är ett annat. Även om det handlar om en lek med farter så är det allt annat än en lek. Jag sprang ned till Råstasjön där jag stretchade lite och körde några koordinationslopp för att få upp pulsen, sedan började jag springa runt sjön med blandade längder på fartlöpningarna. Jag gjorde det enkelt för mig och körde 1,2 och 3min med löpvila som var hälften av de tiderna. Tanken var att jag skulle få in de 7 kilometrarna på 30min, men jag höll inte riktigt det tempot då benen var lite tunga och sega.

Annars så testade jag att göra en lite alternativ lasagne ikväll, istället för köttfärs använde jag tonfisk och istället för bechamel använde jag keso. Hur det smakade? Hm, jag skulle säga lite spännande.

Upp och ner

Livet går ju som bekant upp och ner.

Ibland skiner solen och ibland regnar det.

För många av oss, och allra mest nu i början på året, är idrottandet en stor del av livet. För egen del tycker jag att det brukar vara tyngre på vintern och lättare på sommaren, och jag är säkert inte ensam. Jag gillar vintern, det är inte det, men saker och ting är helt enkelt enklare på sommaren. Skillnaden mellan t-shirts och skjorts kontra lager på lager behöver knappast förklaras.

Sedan kan man ju ha toppar och dalar från dag till dag eller vecka till vecka. I mitt träningsschema för denna vecka står det att det är en lite lugnare vecka, vilket innebär fyra pass men att man om man känner att man "måste" köra fem pass får göra något annat än att springa. Tanken med en lugnare vecka är att återhämta sig och förbereda kroppen för tuffare tider, schemat är alltså pulserande. Idag har jag dock varit sjukt sugen på att träna och jag har försökt tänka ut på vilket sätt jag skall göra det utan att störa programmet allt för mycket. Eftersom all träning är nedbrytande så behövs vilan för att kunna bygga upp kroppen inför kommande träning. Jag tränar för att bli snabbare och starkare och inte för att träna, därför gäller det att använda insidan och även vara disciplinerad när det gäller vila likväl som när det gäller träningen. Så, idag vilar jag även om det spritter i kroppen och hoppas att känslan är densamma imorgon då det blir hårdkörning igen.

Annars så har jag reflekterat över två saker idag, det ena är att allt fler barn behöver medicin pga sömnlöshet och stress och att allt fler unga opereras mot fetma. Utan att vara insatt kan man kanske ana att det ena leder till det andra. Det är ju ingen nyhet att barn aktiveras alldeles för lite, det har vi säkert hört i 15-20 år. TV och dataspel har väl fått skulden tidigare och nu kan säkert smartphones och paddor läggas till raden. Jag är helt övertygad om att det leder till ännu mer inaktivitet och stress hos barnen. Undrar hur många barn som fick smartphones eller paddor i julklapp?

Gymmet igen

Igår brottades jag med vikter på gymmet.

Idag gick jag dit igen, med lite ömma muskler här och var, men den här gången för att lägga beslag på ett löpband.

Jag är inget stort fan av löpband, det ska verkligen mycket till för att jag skall köra ett pass på ett. Jag räknar inte som uppvärmning inför ett styrkepass, det duger dom gott till. Men idag skulle jag springa lite snabbt och jag var inte sugen att halka runt i snöslasket och riskera skador, därför gjorde jag ett undantag. Jag höll på att skriva misstag.

Passet var ett tröskelpass och bestod av 3x2km strax under maratonfart, jag ställde in bandet på 4:00min/km. Första intervallen kändes ganska tung, men sedan gick det lite bättre på andra och halva tredje, då fick jag kämpa en hel del. Vid något tillfälle kom jag på mig att få springa intervallerna på IP, det är verkligen en annan sak.

Det känns lite paradoxalt att öppna en "lugn" vecka på det här viset...

Gubbarnas år?

Ska det bli gubbarnas år i år?

Tanken slog mig när jag besökte gymmet och det "drällde" av gubbar där, först mot slutet kom det en kvinna i mogen ålder. Hon tillhörde visst en av gubbarna. Inte för att jag är någon gymråtta, men jag brukar alltid tycka att damerna brukar vara överrepresenterade i ett gym.

Eftersom jag själv blir gubbe i år så borde jag kanske slå ett slag för gubbarnas år?

När jag var hemma över jul och nyår så frågade min brorson Marcus ifall jag brukar göra armhävningar, eventuellt en befogad fråga. Anledningen var att de precis börjat fysträna i hans hockeylag. Sanningen var väl att det var ett tag sedan vid det tillfället, men idag blev det allt några stycken. Bättring!

Ett första steg

Jag går och bär på en liten dröm om att jobba med träning på något sätt, exempelvis inom löpning. Det som lockar mig är att dela med mig av mina kunskaper och att få hjälpa andra att utvecklas och att nå sina mål.

Nu har jag tagit ett litet steg i den riktningen i och med att jag de kommande 7-8 månaderna skall hjälpa en vän att lägga upp ett träningsprogram. Då vi tidigare jobbat tillsammans så har vi såklart pratat en hel del om träning på luncher etc. På något vis har hon blivit nyfiken på triathlon, så ett av målen är att göra en triathlon till sommaren. Det andra målet är att springa Lidingö halvlopp. Ikväll har jag skickat första veckans program och det ska bli grymt intressant att få följa med på resan mot dessa två mål.

Helt planenligt

Eller inte. Jag tog mig an morgondagens långpass istället för vila idag, vilket såklart märktes. En vilodag är klart bättre uppladdning inför ett långpass än tre pass på två dagar. speciellt eftersom passet skulle köras i medelhård fart. Inget överraskande i sig, men ändå. Benen var tunga och sega från första steget. Enda glädjeämnena idag var nog att jag mötte klubbkompis Robert i glada orangea skor och vantar, och Olof Wretlings och Soran Ismaels sällskap i form av deras vinterprat.

Men känslan av att man bara vill lägga sig i fosterställning kommer nog snart att förbytas till en piggare bara jag får duscha, äta lunch och sedan slappa framför tv:n och njuta av skidåkning och hockey.

Sedan vankas det ju trevlig middag ikväll igen. Det asiatiska köket kommer att bytas ut mot det persiska. Kanske kanske kommer det att bli ett glas rött till också.

Inte mycket!

Det finns inte så mycket att säga om dagens träning. 10km som gav lite volym till samlingen, och kanske någon liten mitokondrie. Och kanske att "stigen" över golfängarna var gropig och isig i en obehaglig blandning, kanske höll jag på att stå på öronen tio gånger. Sedan mötte jag glada Mia, men det är väl bara jag som gladdes åt det. Eventuellt Mia då.

Nämnda Mia bjuder dock på middag ikväll. Jag misstänker en hämndaktion för min frånvaro på nyårsafton, de har väl inte glömt det. Straffet som Mårten utlovat är bävergäll, och jag är inte riktigt sugen ikväll. Men kanske är det vad jag skulle behöva.

Trevlig fredagkväll!

Tillbaka i stan

Igår kväll kom jag hem från två grymma veckor uppe i Ö-vik, med omnejd. Visst har jag fått till några löppass i snön, men många bytte jag med glädje ut till skidor. Det är inte mycket som går upp mot ett soligt skidpass i gnistrande snö. Det gick faktiskt så långt att Stefan, Gunilla och jag bestämt oss för att åka Vasaloppet 2014. Jag är ju rätt sugen på att bli av med jumboplatsen i släkten, så det lär ju bli en del rullskidåkning till hösten. Bring it on!

Annars så möttes jag av lite snö idag under löppasset, men inte värre än att den försvann när den nådde marken. Jag körde åtta kilometer medelhård distans, definitionen skall vara 15-20s snabbare per kilometer än det vanliga distanstempot. Jag hade rätt mycket spring i benen så en del gick ännu lite snabbare. Så kan det gå. Tacka barmarken för det.

Ikväll tog jag mig även i kragen och åkte på simträningen, jag har ju haft ett litet omotiverat uppehåll på en månad eller så. Bedrövligt egentligen. Hursomhelst så får man ju sota för sina synder, jag fick kämpa ordentligt där på bana tre. Passet innehöll en hel del tröskelträning dessutom. Men det var skönt att vara tillbaka.