Stockholm Marathon - Dagen efter

Såhär dagen efter sitter jag med en kopp kaffe och skall försöka sammanfatta gårdagen. Till att börja med så är jag riktigt nöjd med min prestation igår, tiden 3:13 är såklart en stor del men man skall inte glömma bort att det är 42195 meter som skall disponeras och genomföras. Dock, hårda fakta är att mitt personbästa putsades med nästan 20 minuter.

Efter en lite småstressig morgon med en frukost som jag fick kämpa för att få ner, men kaffet gled ner fint. Jag borde verkligen lära mig att göra klart mycket mer redan kvällen innan. Stresspåslaget är ju tillräckligt stort redan som det är på Race Day.

Strax innan halv tio mötte jag upp Miranda och Lina på perrongen för avfärd från Sundbyberg till Stadion. På tåget mötte vi även upp Mirandas mamma som skulle springa sitt första marathon på elva år. Väl framme vid Östermalms IP, där väskinlämning etc hölls, mötte vi upp Alex och släppte iväg Lina för "fotvård". Även om man tycker att man är ute i god tid så tenderar det alltid att bli stressigt innan start. Det behövs inte så mycket för att man skall bli störd. Själv så lyckades jag bli stressad av att jag fått TVÅ chips istället för ETT, som jag borde. Vad gör jag nu då? "Inget chip = ingen tid", som det uttryckligen står i informationsbladet, ekade i mitt huvud. Men vilket är mitt då? Jag vågade inte chansa så jag tog på mig bägge. En skitsak kanske, men såna småsaker stör ordningen.

Jag var i god tid inne i startfållan, jag hann t o m med ett toalettbesök. Stämningen var god. Några sista tankar om jag valt rätt när jag tagit keps men struntat i solglasögon. Okej, inget att göra åt ändå i det läget. Speakern eldade igång massorna. Alltid lika roligt att höra hur många som kommer från andra länder och delar av världen. Killen bredvid mig kommenterade att jag hade två chips. Hux flux var det 30 sekunder till start. Pang! Där var vi iväg. Ingen större hets och ingen större trängsel. Jag var väldigt noga med att inte springa för nära någon för att inte råka ut för något snedsteg. Första kilometrarna sprang jag och kände av dagsformen. Kanske borde jag ha värmt upp lite innan då jag hörde mig själv flåsa lite ovanligt mycket. 5km passerades efter 22.15, något snabbare än tänkt men inte för snabbt. Jag hade lite håll, men tänkte att det måste släppa. Minns inte var, men det släppte i alla fall. Puh! Fram till halva loppet höll jag tempot ganska jämnt och bra, halvmaran passerades på 1:34. Efter halvmarapasseringen gav vi oss av ut mot Djurgården där det är lite ödsligt och lite kuperat. Någonstans därute började mina ben kännas lite stela och speciellt utförslöporna började kännas jobbiga. I samband med det så tappade jag tempot också. Dock så höll jag det tempo som jag hade tänkt mig innan loppet, så det var helt okej ändå. Väl tillbaka på fastlandet fick jag tillbaka den goda känslan. Publiken har verkligen en stor betydelse. Fram till Västerbron kändes det sedan riktigt bra. Benen kändes hyggliga den första lilla knixen innan man kommer upp på själva bron. Det kändes ganska bra ända upp på "krönet", även om motvinden kändes som ett kvinnoslag i ansiktet. MEN, i utförslöpan blev benen mer och mer som stockar. Varje steg kändes tungt. Där och då dog mina ben. I vanliga fall brukar det kännas bra bara jag kommer ner på slätmark, men inte den här gången. Man brukar säga att marathon börjar efter 35km och för min del stämde det verkligen igår. Jag tog en sista mugg sportdryck där och sedan drog jag ner kepsen och gick in i bubblan och körde. Mitt mål var att gå in på under 3.15 och negativa tankar började komma smygandes. Skulle det verkligen hålla? Okej, håller det inte så skulle jag ändå ha bred marginal till mitt personbästa. Jag missade 37km-skylten, vilket inte gjorde saken bättre. Vad är det som händer? Strax efter det kom 38:an istället. Puh! Det kommer kanske att hålla ändå. Nu skulle jag bara klara Torsgatan och sedan Odengatan, först uppför och sedan nedför. Ajajaj, nedför var det ja. Jag började förbereda mig på att det skulle göra ont, vansinnigt ont. Väl nere vid Sveavägen skulle det inte bli mer utför, bara lite lätt uppför. Vid 39km hade jag 17 minuter tillgodo på 3.15, det skulle bara gå. Men det gick verkligen inte fort nu. 40km passerades på 3.02, jag har marginal. Svänger upp på Sturegatan, det går tungt men det är nära nu. Uppe på Valhallavägen, nära nära. Svänger in mot Stadion. Något utför, ajajaj, benen skriker. Det går snabbt över. Utanför Stadion tittar jag på klockan, jag har varit ute 3.11. Första tanken är, oj vad klockan går det är bäst att lägga på ett kol. Tidigare år har jag unnat mig att kolla upp på läktarna på upploppet och njutit av känslan, men nu var det bara kämpa kämpa kämpa. Jag har bara målportalen i sikte. Med 50 meter kvar hör jag speakern välkomna Erica Jacobsson från Linköping. Oj vad kul, henne känner jag ju. Kort därefter bryter jag mållinjen på 3:13:14.

Efter målgång försöker jag stapplandes komma ikapp Erica, jag vill ju höra om hennes lopp. Men det är inte så lätt med allt folk. Jag fortsätter stappla ner mot Östermalms IP för att få t-shirt och lite energi. Först träffar jag på Jensa, en gammal kompis från Ö-vik, som kommit in minuten efter mig. Sedan träffar jag Karin och Micke, som jag stämt träff med, på gräsplanen, jag hämtar ut överdragskläderna och sätter mig sedan och börjar berätta om mitt lopp. Då dyker Erica upp.

Det var så kul att träffa Erica, vi har inte setts sedan vi dominerade dansgolvet efter Tomtetåget i december. Vi pratade förstås om våra lopp, men hann även med att prata om lite annat. Erica ska såklart även hänga med på Sommartåget och frågan är om det då kommer att finnas ett dansgolv att dominera.

Sedan dök en efter en upp på vårt lilla "läger". Lina dyker upp och det visar sig att hon lyckats komma i mål och inte bara det, hon hade persat på 3.36. Bakgrunden är att Lina i onsdags vrickade foten på Vårruset och var osäker till start, hon skulle i alla fall göra ett försök. Jag blev så jäkla glad när jag såg henne och fick höra att det gick så bra.

Miranda dök upp och redovisade nytt pb på 3.28. Alex dök upp med nytt pb, 3.03. Som vanligt var Miranda pigg och Alex totalt förstörd.

Efter ytterligare en stund dyker Mattias och Markus upp, såklart med nya pers. Caroline, Mattias fru, kommer också efter en stund. Hon har genomfört sin första marathon och är hur nöjd som helst.

Vet inte riktigt vad som hände här, hade Mattias och Markus energi kvar eller ville de bara spexa. Hursom verkar Caroline tycka att det var roligt.

Efter en lång sittning var det så dags att knyta ihop säcken och försöka ta sig hem. Ledbrutne Alex lyckades tom få ett nytt smeknamn, det är numera Attraktionen, pga sin stela gång.

Grattis alla ni som genomförde Stockholm Marathon igår, tack till alla er som sotd i publiken och hejade fram oss löpare och tack till alla er som hejat på andra sätt.