... då jag tvivlar på mig själv.
Dessa dagar tvivlar jag på allt jag gjort och allt jag gör. Har jag ätit rätt? Har jag klätt mig rätt? Har jag åkt hemifrån i rätt tid? Kommer jag att kräkas på tåget? Kommer jag att svimma vid starten? Kommer fötterna vilja röra sig från startlinjen? Kommer jag att komma i mål?
Somliga kallar det race day!
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 28 september 2013
torsdag 26 september 2013
I nya skor mot lördag
Säsongen börjar verkligen gå mot sitt slut. Tävlingsmässigt har jag Lidingöloppet, på lördag, och Hässelbyloppet, om två veckor, kvar. Nu på morgonen har jag gjort mitt sista pass inför lördag, det gjorde jag i mina nya skor, ett par Asics Cumulus, och solsken. Även om benen var lite sega så var det grymt skönt att komma ut på morgonkvisten för en lite lätt jogg med inslag av några fartökningar på slutet för att väcka benen och höja pulsen.
Nu återstår bara att ladda på med bra mat och god sömn fram till lördag. Jag har goda förhoppningar om att jag ska kunna putsa mitt pb med några minuter, och går allt perfekt så kniper jag silvermedaljen. Men det vore bara en stor bonus.
- Posted using BlogPress from my iPad
lördag 21 september 2013
Vad driver folk?
Vad är det som driver folk att utsätta sig för extrema lopp? Frågan dök upp på jobbet i veckan. Den är såklart berättigad. För inte så många år sedan ansågs marathon, Vätternrundan, Vasaloppet etc. som lopp för lite extrema personer. Numera är det kanske lite mer norm att ha genomfört någon eller några av dessa. Kan man inte nöja sig med det?
Jag höll nog ganska låg profil i diskussionen, kanske för att jag nog räknas in i nämnda skara. Självklart kan anledningarna till att utsätta sin kropp för extrema utmaningar vara olika. Att sätta en bock i att-göra-listan är säkert en. Att få andras beundran en annan. Själv så tror jag dock att den vanligaste anledningen är att man är nyfiken på att se hur mycket kroppen kan prestera, hur mycket man kan pusha innan man når väggen. Faktum är ju att kroppen är så otroligt mycket uthålligare än vad vi tror, bara den får chans att anpassa sig.
Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utvecklas. Inget konstigt i det. Spelar du gitarr vill man väl utvecklas inom det. Är man chef på ett företag vill man väl utvecklas i sitt ledarskap. Varför skulle man då inte vilja utvecklas inom sitt idrottande? Sedan om det innebär att man blir snabbare eller uthålligare är ju egalt. Huvudsaken är väl att man får reta kroppen, få en kick? Eller bara få drömma lite?
Just nu sitter jag på bussen ner mot Värmdölandet för att drömma tillbaka till Ötillö tillsammans med min team mate Mattias. Apropå drömmar och extremer.
Fortsätt drömma och fortsätt utmana!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag höll nog ganska låg profil i diskussionen, kanske för att jag nog räknas in i nämnda skara. Självklart kan anledningarna till att utsätta sin kropp för extrema utmaningar vara olika. Att sätta en bock i att-göra-listan är säkert en. Att få andras beundran en annan. Själv så tror jag dock att den vanligaste anledningen är att man är nyfiken på att se hur mycket kroppen kan prestera, hur mycket man kan pusha innan man når väggen. Faktum är ju att kroppen är så otroligt mycket uthålligare än vad vi tror, bara den får chans att anpassa sig.
Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utvecklas. Inget konstigt i det. Spelar du gitarr vill man väl utvecklas inom det. Är man chef på ett företag vill man väl utvecklas i sitt ledarskap. Varför skulle man då inte vilja utvecklas inom sitt idrottande? Sedan om det innebär att man blir snabbare eller uthålligare är ju egalt. Huvudsaken är väl att man får reta kroppen, få en kick? Eller bara få drömma lite?
Just nu sitter jag på bussen ner mot Värmdölandet för att drömma tillbaka till Ötillö tillsammans med min team mate Mattias. Apropå drömmar och extremer.
Fortsätt drömma och fortsätt utmana!
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 19 september 2013
Energi i mörkret
Igår kväll fick jag ett lite panikartat sms av Mattias. Det hade kört ihop sig inför kvällens löpträning med klubben och han undrade ifall inte jag kunde köra det. Absolut, svarade jag. Passet var redan planerat, så det fick jag mejlat till mig. Piece of cake!
Så, ikväll strax innan 19 började det droppa in lite folk. Sammanlagt blev vi nog 15st tror jag. Lite korta ord om mig själv och några fler om passet, sedan drog vi iväg. Efter uppvärmning körde vi lite löpskolning med fokus på armpendling och stegfrekvens. Huvudpasset bestod av 3x2km intervaller med 3min ståvila. Första rundan hängde jag med de lite snabbare löparna för att visa vägen, och vi körde på ganska hårt. Banan var tuff med en rejäl backe på mitten. Andra rundan hängde jag med de längre bak i gänget. Sista rundan stod jag över för att vänta in de lite snabbare för att samla ihop gänget. De allra snabbaste fick köra en liten bonusrunda. När alla var klara med den tredje rundan samlades vi och reflekterade lite över passet. Jag tror att de flesta var väldigt nöjda, det är ju så mycket lättare att ta i lite hårdare när man kör med andra. Sedan är det ju oftast trevligt också.
Efter passet fick i alla fall jag en rejäl boost med energi. Så pass att jag ställde mig och stekte pannkakor när jag kom hem. Bara en sån sak...
- Posted using BlogPress from my iPad
Så, ikväll strax innan 19 började det droppa in lite folk. Sammanlagt blev vi nog 15st tror jag. Lite korta ord om mig själv och några fler om passet, sedan drog vi iväg. Efter uppvärmning körde vi lite löpskolning med fokus på armpendling och stegfrekvens. Huvudpasset bestod av 3x2km intervaller med 3min ståvila. Första rundan hängde jag med de lite snabbare löparna för att visa vägen, och vi körde på ganska hårt. Banan var tuff med en rejäl backe på mitten. Andra rundan hängde jag med de längre bak i gänget. Sista rundan stod jag över för att vänta in de lite snabbare för att samla ihop gänget. De allra snabbaste fick köra en liten bonusrunda. När alla var klara med den tredje rundan samlades vi och reflekterade lite över passet. Jag tror att de flesta var väldigt nöjda, det är ju så mycket lättare att ta i lite hårdare när man kör med andra. Sedan är det ju oftast trevligt också.
Efter passet fick i alla fall jag en rejäl boost med energi. Så pass att jag ställde mig och stekte pannkakor när jag kom hem. Bara en sån sak...
- Posted using BlogPress from my iPad
onsdag 18 september 2013
Mörka tankar
Ikväll var jag ute och rastade benen för första gången sedan lördagens halvmara. Med rasta menar jag då löpning, för i söndags var jag ju faktiskt ute och cyklade. Men då handlade det om en lugn, fin och trevlig fikarunda till Äppelfabriken. Benen var allt annat än pigga, så lite rastning var nog på sin plats. Jag kom hem lite tidigare från jobbet, så jag hann ut innan det blev mörkt. Det är verkligen skönt att springa i höstsolnedgång.
I morse möttes vi av den tråkiga nyheten att Kristian Gidlund gick bort igår, han förlorade kampen mot cancern. Jag hade inte en aning om vem Kristian var innan jag lyssnade på hans sommarprat i somras, men den var så gripande att jag blev alldeles... Ja, vad blev jag egentligen? Jag tror mest att jag blev glad, faktiskt. Glad för att han trots dödlig sjukdom hade en så positiv inställning, tänk om alla vi som inte är dödligt sjuka hade samma inställning. Jag är så glad att jag lyssnade till hans gripande prat. Om du inte gjort det så gör det nu! Kristians sommarprat
Apropå mörker, idag har jag lyssnat på Lars Winnerbäck nya skiva lite väl många gånger. Sjukt bra skiva! Jag gillar verkligen hans mörker och deppighet. Att säga att jag blir glad är kanske att ta i, men det känns så ärligt på något sätt.
Jag trodde när jag satt mig ner att det skulle bli ett jättedjupt inlägg, men så blev det ju inte. Det får bli en annan gång, för det kommer säkert fler mörka dagar den här hösten.
I morse möttes vi av den tråkiga nyheten att Kristian Gidlund gick bort igår, han förlorade kampen mot cancern. Jag hade inte en aning om vem Kristian var innan jag lyssnade på hans sommarprat i somras, men den var så gripande att jag blev alldeles... Ja, vad blev jag egentligen? Jag tror mest att jag blev glad, faktiskt. Glad för att han trots dödlig sjukdom hade en så positiv inställning, tänk om alla vi som inte är dödligt sjuka hade samma inställning. Jag är så glad att jag lyssnade till hans gripande prat. Om du inte gjort det så gör det nu! Kristians sommarprat
Apropå mörker, idag har jag lyssnat på Lars Winnerbäck nya skiva lite väl många gånger. Sjukt bra skiva! Jag gillar verkligen hans mörker och deppighet. Att säga att jag blir glad är kanske att ta i, men det känns så ärligt på något sätt.
Jag trodde när jag satt mig ner att det skulle bli ett jättedjupt inlägg, men så blev det ju inte. Det får bli en annan gång, för det kommer säkert fler mörka dagar den här hösten.
söndag 15 september 2013
Stockholm Halvmarathon 2013 - Race report
Vilken dag!
Vilken tävling!
Allt var så perfekt igår. Vaknade upp med en bra känsla i kroppen, åt en långfrukost, kollade triathlon-VM på tv och hann med att äta lunch också. Sedan åkte jag in och mötte upp min adept/kollega Linnea. Vi lämnade våra grejer på jobbet, mycket praktiskt. Sedan körde vi lite uppvärmning tillsammans och snackade lite nervöst igenom loppet.
I startfållan träffade jag på Henrik, utan kamera på magen. Vi pratade lite om vad vi siktade på för tider, lite om vädret och lite om Ö till Ö. Faktiskt. Minutrarna gick snabbt och jag blev i vanlig allt mindre kontaktbar. Sedan gick startskottet och det blev full fart. Nej, det blev det inte. Det blev en minuts promenad fram mot startlinjen. Men efter det blev det fart. Jag kom iväg riktigt bra och benen var glada direkt. Lite småryckigt var det i början, men inte så farligt. Kilometrarna gick och jag kom snart ikapp farthållarna för 1:30, och det kändes ju jättebra eftersom det var den tiden jag siktade. Jag passerade dom då benen kändes så bra, jag låg hela tiden 5-10s snabbare per kilometer än plan. Vid ca åtta km hade jag min första lilla dipp, men med lite vatten gick det över snabbt. Milen passerade jag på 40:47, vilket gav mig en jättebra känsla. Här någonstans började jag bli lite trött, men kilometertiderna ökade bara någon sekund. Jag fick en massa pepp av Mattias och Caroline strax efter Stadshuset och det gav mig en massa ny energi. Vid Slussen stod Erica och Anna och skrek, vilket också gav massa energi. Alex stod på så många platser att jag knappt kommer ihåg hur många, det gav också en massa energi.
På Södermälarstrand passerar man 15km och då började jag intala mig själv att jag skulle klara 1:30. Jag började tänka positiva tankar om att det bara var några få kilometrar kvar. Vid 17-18km är det ett tufft parti, men jag kände mig ändå stark. Här börjar tiderna dra iväg lite, men jag låg två minuter på rätt sida enligt schemat vid passeringen av 18km. Jag började fundera på om jag skulle slå av lite då jag ändå kände att jag skulle klara målet, men det kändes aldrig rätt då det var så mycket folk som var ute och tittade på. De struntade såklart i vilket, men ändå. Det var superskön stämning sista biten på Söder, både bland löpare och bland publik. Vid Götgatan stod en lite tjej och sjöng, jag var bara tvungen att ge henne en applåd. Nere vid Slussen stod Erica och Anna och skrek igen, Anna sprang med några meter och skrek. Kul!
Nu var det bara att rulla på mot målet. En kille bredvid mig började spurta, så då gjorde jag det också. I mål noterade jag att tiden blev 1.27.40 ungefär. Damn! Det var ju klart bättre än vad jag vågade hoppas på. Mitt pers var därmed putsat med fyra minuter. Officiellt visade sig min tid vara 1.27.38.
Jag stannade kvar i målfållan och pratade med lite folk. Efter en liten stund kom Linnea in och hennes tid blev 1:40. Träningen i sommar har verkligen gett resultat, hennes pers putsades med sex minuter. Starkt jobbat!
Kvällen avslutades med middag hos Mia och Mårten, de ville höra allt om min ÖtillÖ-upplevelse. Det blev en jättetrevlig kväll med god mat och gott att dricka.
Vilken dag!
Vilken tävling!
Allt var så perfekt igår. Vaknade upp med en bra känsla i kroppen, åt en långfrukost, kollade triathlon-VM på tv och hann med att äta lunch också. Sedan åkte jag in och mötte upp min adept/kollega Linnea. Vi lämnade våra grejer på jobbet, mycket praktiskt. Sedan körde vi lite uppvärmning tillsammans och snackade lite nervöst igenom loppet.
I startfållan träffade jag på Henrik, utan kamera på magen. Vi pratade lite om vad vi siktade på för tider, lite om vädret och lite om Ö till Ö. Faktiskt. Minutrarna gick snabbt och jag blev i vanlig allt mindre kontaktbar. Sedan gick startskottet och det blev full fart. Nej, det blev det inte. Det blev en minuts promenad fram mot startlinjen. Men efter det blev det fart. Jag kom iväg riktigt bra och benen var glada direkt. Lite småryckigt var det i början, men inte så farligt. Kilometrarna gick och jag kom snart ikapp farthållarna för 1:30, och det kändes ju jättebra eftersom det var den tiden jag siktade. Jag passerade dom då benen kändes så bra, jag låg hela tiden 5-10s snabbare per kilometer än plan. Vid ca åtta km hade jag min första lilla dipp, men med lite vatten gick det över snabbt. Milen passerade jag på 40:47, vilket gav mig en jättebra känsla. Här någonstans började jag bli lite trött, men kilometertiderna ökade bara någon sekund. Jag fick en massa pepp av Mattias och Caroline strax efter Stadshuset och det gav mig en massa ny energi. Vid Slussen stod Erica och Anna och skrek, vilket också gav massa energi. Alex stod på så många platser att jag knappt kommer ihåg hur många, det gav också en massa energi.
På Södermälarstrand passerar man 15km och då började jag intala mig själv att jag skulle klara 1:30. Jag började tänka positiva tankar om att det bara var några få kilometrar kvar. Vid 17-18km är det ett tufft parti, men jag kände mig ändå stark. Här börjar tiderna dra iväg lite, men jag låg två minuter på rätt sida enligt schemat vid passeringen av 18km. Jag började fundera på om jag skulle slå av lite då jag ändå kände att jag skulle klara målet, men det kändes aldrig rätt då det var så mycket folk som var ute och tittade på. De struntade såklart i vilket, men ändå. Det var superskön stämning sista biten på Söder, både bland löpare och bland publik. Vid Götgatan stod en lite tjej och sjöng, jag var bara tvungen att ge henne en applåd. Nere vid Slussen stod Erica och Anna och skrek igen, Anna sprang med några meter och skrek. Kul!
Nu var det bara att rulla på mot målet. En kille bredvid mig började spurta, så då gjorde jag det också. I mål noterade jag att tiden blev 1.27.40 ungefär. Damn! Det var ju klart bättre än vad jag vågade hoppas på. Mitt pers var därmed putsat med fyra minuter. Officiellt visade sig min tid vara 1.27.38.
Jag stannade kvar i målfållan och pratade med lite folk. Efter en liten stund kom Linnea in och hennes tid blev 1:40. Träningen i sommar har verkligen gett resultat, hennes pers putsades med sex minuter. Starkt jobbat!
Kvällen avslutades med middag hos Mia och Mårten, de ville höra allt om min ÖtillÖ-upplevelse. Det blev en jättetrevlig kväll med god mat och gott att dricka.
Vilken dag!
torsdag 12 september 2013
Test inför lördag
Imorse testade jag av benen, och kroppen, efter Ö till Ö och förkylning inför lördagens Stockholm Halvmarathon. Det är det första jag rör på mig sedan förra måndagen, förutom lite cykelpendling till jobbet. Benen var allt annat än fräscha, helt väntat. Jag tog en sväng på 8,5km och de sista kilometrarna gjorde jag några tvåhundringar i högre tempo för att skaka om benen en aning. Jag tror att jag lyckades, för det kändes mer löpiga mot slutet.
Nu laddar jag för lördag.
Nu laddar jag för lördag.
onsdag 11 september 2013
Lite på mellis
Ja, just nu känns det så. Det är väldigt mycket just nu som är på mellis. Jag är lite mellan förkyld och frisk. Vädret är lite mellan sommar och höst. Livet är lite mellan Ö till Ö och framtiden. Många har säkert upplevt det här med tomheten efter ett upplevelse som man sett fram emot mycket och länge, så är det i alla fall för mig efter Ö till Ö. För det var verkligen en helt enastående upplevelse som jag är så jäkla glad att jag fick vara med om. Men nu då? Jo, det är ju Stockholm Halvmarathon på lördag och sedan är det Lidingöloppet om ytterligare två veckor. Men det är ju liksom inte riktigt samma sak, om man säger. Å andra sidan går det väl inte att gräva ner sig bara för att man inte har något i klass med Ö till Ö framför sig, för det har man ju så sällan, utan att se utmaningen i de framtida utmaningarna hur små de än kan verka.
Som att få bli kvitt en förkylning.
Eller att persa på halvmaran.
Eller att persa på Lidingöloppet.
Vafan, det ser väl inte helt mörkt ut ändå.
Hösten, här kommer jag!
Se upp!
Om ni undrar vad som var så fantastiskt med Ö till Ö, så kolla in alla häftiga bilder här .
Som att få bli kvitt en förkylning.
Eller att persa på halvmaran.
Eller att persa på Lidingöloppet.
Vafan, det ser väl inte helt mörkt ut ändå.
Hösten, här kommer jag!
Se upp!
Om ni undrar vad som var så fantastiskt med Ö till Ö, så kolla in alla häftiga bilder här .
lördag 7 september 2013
Ö till Ö - En charterresa
På något sätt kändes det så, som att man hamnat mitt i en charterresa. Eller en jävla firmafest. Alltså, ljudnivån på M/S Silverpilen när vi klev ombord strax före kl 12 i söndags för avfärd mot Sandhamn var så hög att man fick skrika åt varandra för att höras. Okej, det lugnade ner sig en aning efter en timme, men bara en aning. Som förstagångare har jag såklart bara hört, och läst, om vilken stämning det brukar vara på Ö till Ö. Men det här var något helt annat.
Men hur hamnade jag på den här resan egentligen? Jag ska villigt erkänna att jag faktiskt inte riktigt vet, men jag är helt säker på att Mattias frågade mig på sitt övertygande sätt om vi inte borde anmäla oss. Tidigare hade vi mest pratat om det som något som riktigt tuffa killar och tjejer gör, Mattias hade t o m varit ute och tittat på tävlingen något år tidigare. Då skickade han ett mms med en häftig bild från tävlingen. Mattias tänkte nog att det var något för oss, jag tänkte nog mest att vi ju knappt kunde simma. Men det var då det. Idag har vi båda lärt oss simma rätt hyggligt.
Så, sagt och gjort så anmälde vi oss i vintras till Ö till Ö. Eller rättare sagt, vi anmälde oss till lotteriet om att få en startplats till Ö till Ö. Tävlingen har de senaste åren blivit så populär att man lottar ut platserna bland de som vill vara med, förutsatt att man inte har strålande placeringar från året, vunnit någon kvaltävling eller är någon av loppets sponsorer. 120 lag får starta, fördelat på herrar, damer och blandat. Och vi fick en plats via lotteriet.
Tillbaka till söndagen. Efter tre timmar på färjan, där vi surrat loss med både nya och lite äldre kompisar, så ankom vi Sandhamn. Där blev vi välkomnade i land av arrangörerna Mats och Michael, mycket trevligt och proffsigt att ta alla deltagare i hand tycker jag. Efter utkvittering av säkerhetstelefon, kontroll av säkerhetsutrustning etc. så checkade vi in på vårat rum lite snabbt innan vi gick ut för att insupa lite av miljön. Sandhamn är säkert vackert på sommaren, men det slår nog knappast hur det är på hösten. Kvällen fortsatte sedan med informationsträff, middag och kvällspromenad innan vi fixade de sista detaljerna för att vara redo för en lång tävlingsdag.
Dagen D. Väckarklockan ringer 04.00. 04.15 öppnar frukosten och vi är där minuterna senare. Lite gröt, någon macka och en kopp kaffe, mer fick jag inte i mig. Stämningen vid frukosten var hög, man fick verkligen känslan att vi skulle göra något tillsammans. Och det skulle vi ju, vi skulle ju ut på ett riktigt jävla äventyr tillsammans.
05.50. Nu är det bara minuter kvar till start. Några hundra meter bort lyfter en helikopter. Den ska följa oss hela dagen, tävlingen är nämligen TV-sänd. Jag ryser till, nu ska vi verkligen göra det. Det finns ingen återvändo.
05.55. Fyrverkerierna som annonserar starten går iväg. Lugnt och fint ger sig alla lagen iväg. Ingen stress, det kommer ändå bli en lång dag. Olika lång för alla lag dock.
06.05. Cirka. Vi kommer fram till första simningen och ska avverka dagens längsta simning, 1650m. Kvällen innan hade vi rekat starten och jag tyckte att det såg långt ut. Bland det sista Mattias sa kvällen innan var att hans mardröm var att vi skulle vara sist över. Jag svarade honom något i stil med att isåfall må det så vara, vi har ändå mycket tid att komma ikapp de andra. Det skulle visa sig att vi båda hade fel.
De första löpningarna minns jag inte så mycket av, inte mer än att det var väldigt mycket svårare löpning än vad jag trott. Mattias älgade på som om han aldrig gjort annat medans jag tassade på som om jag gick på glas. Jag skrattade hysteriskt inombords.
Det jag minns av de första simningarna var att de kändes bra och att Mattias och jag hade bra koll på varandra i vattnet, vi simmade jämnt och vi navigerade bra.
Första halvan gick det ganska bra för oss, vi hade acceptabel marginal mot "repen". I början av andra halvan kommer den näst längsta simningen, 1400m, som dessutom är en av de tuffaste. Vågorna var ganska höga, speciellt mot slutet när man dessutom är riktigt trött. Dock så var det en av de häftigaste simningarna också, Mattias och jag hade gröna strumpor på oss och när solen sken genom vattnet på dom så var det en filmiskt vacker syn. Helt obeskrivligt. Jag log stort när jag låg där och slogs med vågorna.
Men, här någonstans började mina ben att dö bit för bit. Det började med att vaderna krampade när jag skulle upp ur vattnet. De kom dock igång och löpningen gick okej. Efter "repet" kl. 16 hade jag det riktigt jobbigt att komma igång. Låren började strejka och höftböjarna var spända som fiolsträngar. Vi hade cirka 2h20min att ta oss de ca 19km som det var ner till sista "repet", det rep som skulle avgöra ifall vi skulle få gå i mål eller inte. Normalt sett skulle det inte vara några problem, men det här var ju inte en normal dag. Mattias peppade mig grymt bra den här biten. Vi sprang mestadels, men det blev också några gåpartier. Vi tog till medhavd vatten och energigel för att få en kick. Okej, jag tog gel och Mattias tog bara vatten då han hade börjat må illa. Som tur var kom vi in i ett lite mer svårsprunget parti, som det visade sig passade mina ben bättre än slätsprunget, så jag fick dra lite. Mattias piggnade till och vi kom ut på slätten igen, så ordningen med hans pigga ben och mina stockar återställdes.
Med 1h10min kvar till sista "repet" kommer vi fram till Ornö Kyrka. Vi har 7-8km kvar till "repet" och 15km kvar totalt. Final 15. Funktionärerna säger att vi kan krypa, men ändå klara det. Hm, nog måste vi väl ändå gå för att klara det, tänker jag. Mattias som är klar i huvudet inser att vi faktiskt måste försöka springa. Så vi springer, så gott jag nu kunde det, och går om vartannat. Jag gnäller och ber om ursäkt om vartannat för jag har så ont. Nu känner jag inte låren längre, det är "bara" höftböjarna som begränsar mig. När det går uppför går vi för att jag inte orkar, utför går vi för att mina ben inte tar emot mig. Vi närmar oss sista kilometern, som enligt uppgift skulle vara kuperad stig som inte skulle gå att springa på. Hoppas nu bara att det är en kilometer och inte två. Vi har 15min på oss när vi kommer fram till stigen. Vi går och springer om vartannat. Pulsen stiger, ska vi hinna? Vi närmar oss och hör hur folk ropar. Vi hör också något om marginaler på drygt 10min. När vi kliver över mattan så har vi nio minuters marginal. Mattias och jag kramar om varandra och inser att vi kommer att greja Ö till Ö.
Ja, vi skulle klara det, men det var långt ifrån över. Vi skulle vara ute i nästan två och en halv timme till. Inga våldsamma simningar, men kalla och vågiga. Till slut var vi framme på Utö och då hade vi dryga tre kilometer promenad kvar. Mattias hade lovat mig att klarade vi bara sista "repet" skulle vi gå resten. När vi närmade oss målet så hör vi hur de drar igång prisceremonin, då säger jag till Mattias att vi måste springa uppför sista backen. Prisceremonin avbryts då de ser att vi kommer och våra medtävlare som står däruppe jublar och hejar. Jag blev i alla fall väldigt rörd.
Väl i mål så var jag alldeles tom. Otroligt glad, men alldeles tom. Jag hör hur Mattias bluddrar på när han blir intervjuad i tv, medans jag bara hänger över mina knän. När jag reser mig upp har jag en tv-kamera mitt i ansiktet, men jag ser bara rakt igenom den. Oj, vad jag skulle vilja se den snutten.
Efter lite middag, en liten öl och lite annat gott att dricka så var festen all för den här gången. Och har man varit på fest hör det till god ton att man tackar de som tackas skall. I hopp om att inte glömma någon så vill jag tacka följande:
- Arrangörerna, för ett utomordentligt fint arrangemang. Jag tackade er när jag klev på färjan hem, men vill även tacka på detta sätt.
- Medtävlarna, för att ni gav mig en sådan fin upplevelse de dagar vi fick tillsammans i skärgården. Oavsett om vi pratade med varandra eller inte ens såg skymten av varandra så gjorde vi det tillsammans.
- Jakob Edholm och Nadja Odenhage för att ni tog så många och så fina bilder under dagen. Jag lånade några, men fler kan ses här. Rekommenderas!
- Mattias, sist men inte minst. Min team mate, min alldeles fantastiska team mate. Jag är evigt tacksam att du fick den här konstiga idén och att du lyckades lura mig att detta var något för oss. Vem vet, kanske hoppar vi på partybåten till Sandhamn igen en dag.
Men hur hamnade jag på den här resan egentligen? Jag ska villigt erkänna att jag faktiskt inte riktigt vet, men jag är helt säker på att Mattias frågade mig på sitt övertygande sätt om vi inte borde anmäla oss. Tidigare hade vi mest pratat om det som något som riktigt tuffa killar och tjejer gör, Mattias hade t o m varit ute och tittat på tävlingen något år tidigare. Då skickade han ett mms med en häftig bild från tävlingen. Mattias tänkte nog att det var något för oss, jag tänkte nog mest att vi ju knappt kunde simma. Men det var då det. Idag har vi båda lärt oss simma rätt hyggligt.
Så, sagt och gjort så anmälde vi oss i vintras till Ö till Ö. Eller rättare sagt, vi anmälde oss till lotteriet om att få en startplats till Ö till Ö. Tävlingen har de senaste åren blivit så populär att man lottar ut platserna bland de som vill vara med, förutsatt att man inte har strålande placeringar från året, vunnit någon kvaltävling eller är någon av loppets sponsorer. 120 lag får starta, fördelat på herrar, damer och blandat. Och vi fick en plats via lotteriet.
Tillbaka till söndagen. Efter tre timmar på färjan, där vi surrat loss med både nya och lite äldre kompisar, så ankom vi Sandhamn. Där blev vi välkomnade i land av arrangörerna Mats och Michael, mycket trevligt och proffsigt att ta alla deltagare i hand tycker jag. Efter utkvittering av säkerhetstelefon, kontroll av säkerhetsutrustning etc. så checkade vi in på vårat rum lite snabbt innan vi gick ut för att insupa lite av miljön. Sandhamn är säkert vackert på sommaren, men det slår nog knappast hur det är på hösten. Kvällen fortsatte sedan med informationsträff, middag och kvällspromenad innan vi fixade de sista detaljerna för att vara redo för en lång tävlingsdag.
Dagen D. Väckarklockan ringer 04.00. 04.15 öppnar frukosten och vi är där minuterna senare. Lite gröt, någon macka och en kopp kaffe, mer fick jag inte i mig. Stämningen vid frukosten var hög, man fick verkligen känslan att vi skulle göra något tillsammans. Och det skulle vi ju, vi skulle ju ut på ett riktigt jävla äventyr tillsammans.
05.50. Nu är det bara minuter kvar till start. Några hundra meter bort lyfter en helikopter. Den ska följa oss hela dagen, tävlingen är nämligen TV-sänd. Jag ryser till, nu ska vi verkligen göra det. Det finns ingen återvändo.
05.55. Fyrverkerierna som annonserar starten går iväg. Lugnt och fint ger sig alla lagen iväg. Ingen stress, det kommer ändå bli en lång dag. Olika lång för alla lag dock.
 |
| Mattias och jag syns i gröna strumpor längst till vänster. |
06.05. Cirka. Vi kommer fram till första simningen och ska avverka dagens längsta simning, 1650m. Kvällen innan hade vi rekat starten och jag tyckte att det såg långt ut. Bland det sista Mattias sa kvällen innan var att hans mardröm var att vi skulle vara sist över. Jag svarade honom något i stil med att isåfall må det så vara, vi har ändå mycket tid att komma ikapp de andra. Det skulle visa sig att vi båda hade fel.
De första löpningarna minns jag inte så mycket av, inte mer än att det var väldigt mycket svårare löpning än vad jag trott. Mattias älgade på som om han aldrig gjort annat medans jag tassade på som om jag gick på glas. Jag skrattade hysteriskt inombords.
Det jag minns av de första simningarna var att de kändes bra och att Mattias och jag hade bra koll på varandra i vattnet, vi simmade jämnt och vi navigerade bra.
Första halvan gick det ganska bra för oss, vi hade acceptabel marginal mot "repen". I början av andra halvan kommer den näst längsta simningen, 1400m, som dessutom är en av de tuffaste. Vågorna var ganska höga, speciellt mot slutet när man dessutom är riktigt trött. Dock så var det en av de häftigaste simningarna också, Mattias och jag hade gröna strumpor på oss och när solen sken genom vattnet på dom så var det en filmiskt vacker syn. Helt obeskrivligt. Jag log stort när jag låg där och slogs med vågorna.
Men, här någonstans började mina ben att dö bit för bit. Det började med att vaderna krampade när jag skulle upp ur vattnet. De kom dock igång och löpningen gick okej. Efter "repet" kl. 16 hade jag det riktigt jobbigt att komma igång. Låren började strejka och höftböjarna var spända som fiolsträngar. Vi hade cirka 2h20min att ta oss de ca 19km som det var ner till sista "repet", det rep som skulle avgöra ifall vi skulle få gå i mål eller inte. Normalt sett skulle det inte vara några problem, men det här var ju inte en normal dag. Mattias peppade mig grymt bra den här biten. Vi sprang mestadels, men det blev också några gåpartier. Vi tog till medhavd vatten och energigel för att få en kick. Okej, jag tog gel och Mattias tog bara vatten då han hade börjat må illa. Som tur var kom vi in i ett lite mer svårsprunget parti, som det visade sig passade mina ben bättre än slätsprunget, så jag fick dra lite. Mattias piggnade till och vi kom ut på slätten igen, så ordningen med hans pigga ben och mina stockar återställdes.
Med 1h10min kvar till sista "repet" kommer vi fram till Ornö Kyrka. Vi har 7-8km kvar till "repet" och 15km kvar totalt. Final 15. Funktionärerna säger att vi kan krypa, men ändå klara det. Hm, nog måste vi väl ändå gå för att klara det, tänker jag. Mattias som är klar i huvudet inser att vi faktiskt måste försöka springa. Så vi springer, så gott jag nu kunde det, och går om vartannat. Jag gnäller och ber om ursäkt om vartannat för jag har så ont. Nu känner jag inte låren längre, det är "bara" höftböjarna som begränsar mig. När det går uppför går vi för att jag inte orkar, utför går vi för att mina ben inte tar emot mig. Vi närmar oss sista kilometern, som enligt uppgift skulle vara kuperad stig som inte skulle gå att springa på. Hoppas nu bara att det är en kilometer och inte två. Vi har 15min på oss när vi kommer fram till stigen. Vi går och springer om vartannat. Pulsen stiger, ska vi hinna? Vi närmar oss och hör hur folk ropar. Vi hör också något om marginaler på drygt 10min. När vi kliver över mattan så har vi nio minuters marginal. Mattias och jag kramar om varandra och inser att vi kommer att greja Ö till Ö.
Ja, vi skulle klara det, men det var långt ifrån över. Vi skulle vara ute i nästan två och en halv timme till. Inga våldsamma simningar, men kalla och vågiga. Till slut var vi framme på Utö och då hade vi dryga tre kilometer promenad kvar. Mattias hade lovat mig att klarade vi bara sista "repet" skulle vi gå resten. När vi närmade oss målet så hör vi hur de drar igång prisceremonin, då säger jag till Mattias att vi måste springa uppför sista backen. Prisceremonin avbryts då de ser att vi kommer och våra medtävlare som står däruppe jublar och hejar. Jag blev i alla fall väldigt rörd.
Väl i mål så var jag alldeles tom. Otroligt glad, men alldeles tom. Jag hör hur Mattias bluddrar på när han blir intervjuad i tv, medans jag bara hänger över mina knän. När jag reser mig upp har jag en tv-kamera mitt i ansiktet, men jag ser bara rakt igenom den. Oj, vad jag skulle vilja se den snutten.
Efter lite middag, en liten öl och lite annat gott att dricka så var festen all för den här gången. Och har man varit på fest hör det till god ton att man tackar de som tackas skall. I hopp om att inte glömma någon så vill jag tacka följande:
- Arrangörerna, för ett utomordentligt fint arrangemang. Jag tackade er när jag klev på färjan hem, men vill även tacka på detta sätt.
- Medtävlarna, för att ni gav mig en sådan fin upplevelse de dagar vi fick tillsammans i skärgården. Oavsett om vi pratade med varandra eller inte ens såg skymten av varandra så gjorde vi det tillsammans.
- Jakob Edholm och Nadja Odenhage för att ni tog så många och så fina bilder under dagen. Jag lånade några, men fler kan ses här. Rekommenderas!
- Mattias, sist men inte minst. Min team mate, min alldeles fantastiska team mate. Jag är evigt tacksam att du fick den här konstiga idén och att du lyckades lura mig att detta var något för oss. Vem vet, kanske hoppar vi på partybåten till Sandhamn igen en dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)