Ö till Ö - En charterresa

På något sätt kändes det så, som att man hamnat mitt i en charterresa. Eller en jävla firmafest. Alltså, ljudnivån på M/S Silverpilen när vi klev ombord strax före kl 12 i söndags för avfärd mot Sandhamn var så hög att man fick skrika åt varandra för att höras. Okej, det lugnade ner sig en aning efter en timme, men bara en aning. Som förstagångare har jag såklart bara hört, och läst, om vilken stämning det brukar vara på Ö till Ö. Men det här var något helt annat.

Men hur hamnade jag på den här resan egentligen? Jag ska villigt erkänna att jag faktiskt inte riktigt vet, men jag är helt säker på att Mattias frågade mig på sitt övertygande sätt om vi inte borde anmäla oss. Tidigare hade vi mest pratat om det som något som riktigt tuffa killar och tjejer gör, Mattias hade t  o m varit ute och tittat på tävlingen något år tidigare. Då skickade han ett mms med en häftig bild från tävlingen. Mattias tänkte nog att det var något för oss, jag tänkte nog mest att vi ju knappt kunde simma. Men det var då det. Idag har vi båda lärt oss simma rätt hyggligt.

Så, sagt och gjort så anmälde vi oss i vintras till Ö till Ö. Eller rättare sagt, vi anmälde oss till lotteriet om att få en startplats till Ö till Ö. Tävlingen har de senaste åren blivit så populär att man lottar ut platserna bland de som vill vara med, förutsatt att man inte har strålande placeringar från året, vunnit någon kvaltävling eller är någon av loppets sponsorer. 120 lag får starta, fördelat på herrar, damer och blandat. Och vi fick en plats via lotteriet.

Tillbaka till söndagen. Efter tre timmar på färjan, där vi surrat loss med både nya och lite äldre kompisar, så ankom vi Sandhamn. Där blev vi välkomnade i land av arrangörerna Mats och Michael, mycket trevligt och proffsigt att ta alla deltagare i hand tycker jag. Efter utkvittering av säkerhetstelefon, kontroll av säkerhetsutrustning etc. så checkade vi in på vårat rum lite snabbt innan vi gick ut för att insupa lite av miljön. Sandhamn är säkert vackert på sommaren, men det slår nog knappast hur det är på hösten. Kvällen fortsatte sedan med informationsträff, middag och kvällspromenad innan vi fixade de sista detaljerna för att vara redo för en lång tävlingsdag.

Dagen D. Väckarklockan ringer 04.00. 04.15 öppnar frukosten och vi är där minuterna senare. Lite gröt, någon macka och en kopp kaffe, mer fick jag inte i mig. Stämningen vid frukosten var hög, man fick verkligen känslan att vi skulle göra något tillsammans. Och det skulle vi ju, vi skulle ju ut på ett riktigt jävla äventyr tillsammans.

05.50. Nu är det bara minuter kvar till start. Några hundra meter bort lyfter en helikopter. Den ska följa oss hela dagen, tävlingen är nämligen TV-sänd. Jag ryser till, nu ska vi verkligen göra det. Det finns ingen återvändo.

05.55. Fyrverkerierna som annonserar starten går iväg. Lugnt och fint ger sig alla lagen iväg. Ingen stress, det kommer ändå bli en lång dag. Olika lång för alla lag dock.

Mattias och jag syns i gröna strumpor längst till vänster.

06.05. Cirka. Vi kommer fram till första simningen och ska avverka dagens längsta simning, 1650m. Kvällen innan hade vi rekat starten och jag tyckte att det såg långt ut. Bland det sista Mattias sa kvällen innan var att hans mardröm var att vi skulle vara sist över. Jag svarade honom något i stil med att isåfall må det så vara, vi har ändå mycket tid att komma ikapp de andra. Det skulle visa sig att vi båda hade fel.

De första löpningarna minns jag inte så mycket av, inte mer än att det var väldigt mycket svårare löpning än vad jag trott. Mattias älgade på som om han aldrig gjort annat medans jag tassade på som om jag gick på glas. Jag skrattade hysteriskt inombords.

Det jag minns av de första simningarna var att de kändes bra och att Mattias och jag hade bra koll på varandra i vattnet, vi simmade jämnt och vi navigerade bra.

Första halvan gick det ganska bra för oss, vi hade acceptabel marginal mot "repen". I början av andra halvan kommer den näst längsta simningen, 1400m, som dessutom är en av de tuffaste. Vågorna var ganska höga, speciellt mot slutet när man dessutom är riktigt trött. Dock så var det en av de häftigaste simningarna också, Mattias och jag hade gröna strumpor på oss och när solen sken genom vattnet på dom så var det en filmiskt vacker syn. Helt obeskrivligt. Jag log stort när jag låg där och slogs med vågorna.

Men, här någonstans började mina ben att dö bit för bit. Det började med att vaderna krampade när jag skulle upp ur vattnet. De kom dock igång och löpningen gick okej. Efter "repet" kl. 16 hade jag det riktigt jobbigt att komma igång. Låren började strejka och höftböjarna var spända som fiolsträngar. Vi hade cirka 2h20min att ta oss de ca 19km som det var ner till sista "repet", det rep som skulle avgöra ifall vi skulle få gå i mål eller inte. Normalt sett skulle det inte vara några problem, men det här var ju inte en normal dag. Mattias peppade mig grymt bra den här biten. Vi sprang mestadels, men det blev också några gåpartier. Vi tog till medhavd vatten och energigel för att få en kick. Okej, jag tog gel och Mattias tog bara vatten då han hade börjat må illa. Som tur var kom vi in i ett lite mer svårsprunget parti, som det visade sig passade mina ben bättre än slätsprunget, så jag fick dra lite. Mattias piggnade till och vi kom ut på slätten igen, så ordningen med hans pigga ben och mina stockar återställdes.

Med 1h10min kvar till sista "repet" kommer vi fram till Ornö Kyrka. Vi har 7-8km kvar till "repet" och 15km kvar totalt. Final 15. Funktionärerna säger att vi kan krypa, men ändå klara det. Hm, nog måste vi väl ändå gå för att klara det, tänker jag. Mattias som är klar i huvudet inser att vi faktiskt måste försöka springa. Så vi springer, så gott jag nu kunde det, och går om vartannat. Jag gnäller och ber om ursäkt om vartannat för jag har så ont. Nu känner jag inte låren längre, det är "bara" höftböjarna som begränsar mig. När det går uppför går vi för att jag inte orkar, utför går vi för att mina ben inte tar emot mig. Vi närmar oss sista kilometern, som enligt uppgift skulle vara kuperad stig som inte skulle gå att springa på. Hoppas nu bara att det är en kilometer och inte två. Vi har 15min på oss när vi kommer fram till stigen. Vi går och springer om vartannat. Pulsen stiger, ska vi hinna? Vi närmar oss och hör hur folk ropar. Vi hör också något om marginaler på drygt 10min. När vi kliver över mattan så har vi nio minuters marginal. Mattias och jag kramar om varandra och inser att vi kommer att greja Ö till Ö.

Ja, vi skulle klara det, men det var långt ifrån över. Vi skulle vara ute i nästan två och en halv timme till. Inga våldsamma simningar, men kalla och vågiga. Till slut var vi framme på Utö och då hade vi dryga tre kilometer promenad kvar. Mattias hade lovat mig att klarade vi bara sista "repet" skulle vi gå resten. När vi närmade oss målet så hör vi hur de drar igång prisceremonin, då säger jag till Mattias att vi måste springa uppför sista backen. Prisceremonin avbryts då de ser att vi kommer och våra medtävlare som står däruppe jublar och hejar. Jag blev i alla fall väldigt rörd.

Väl i mål så var jag alldeles tom. Otroligt glad, men alldeles tom. Jag hör hur Mattias bluddrar på när han blir intervjuad i tv, medans jag bara hänger över mina knän. När jag reser mig upp har jag en tv-kamera mitt i ansiktet, men jag ser bara rakt igenom den. Oj, vad jag skulle vilja se den snutten.

Efter lite middag, en liten öl och lite annat gott att dricka så var festen all för den här gången. Och har man varit på fest hör det till god ton att man tackar de som tackas skall. I hopp om att inte glömma någon så vill jag tacka följande:

- Arrangörerna, för ett utomordentligt fint arrangemang. Jag tackade er när jag klev på färjan hem, men vill även tacka på detta sätt.
- Medtävlarna, för att ni gav mig en sådan fin upplevelse de dagar vi fick tillsammans i skärgården. Oavsett om vi pratade med varandra eller inte ens såg skymten av varandra så gjorde vi det tillsammans.
-  Jakob Edholm och Nadja Odenhage för att ni tog så många och så fina bilder under dagen. Jag lånade några, men fler kan ses här. Rekommenderas!
- Mattias, sist men inte minst. Min team mate, min alldeles fantastiska team mate. Jag är evigt tacksam att du fick den här konstiga idén och att du lyckades lura mig att detta var något för oss. Vem vet, kanske hoppar vi på partybåten till Sandhamn igen en dag.