Märklig lunch

På väg tillbaka från indiern som då och då förser mig med min lunch fick jag en riktigt konstig tanke. Kanske berodde det på att blåsten pinade rakt i ansiktet. Jag tänkte på vad jag skulle kunna åstadkomma under ett 24h-lopp, det gick till och med så långt att jag började fundera på om jag kanske skulle testa redan nästa år i Bislett. Märkligt med tanke på att jag definitivt lovade mig själv att jag aldrig någonsin kommer att springa ett 24h-lopp. Man ska som bekant aldrig säga aldrig.

När jag så kommer tillbaka till jobbet med min lunchlåda så hör jag hur det diskuteras träning, eller snarare hur man klassar tränande personer. Diskussionsämnet var vad man kallar en motionär som tränar mycket, alternativt är duktig inom sin sport. Benämningen "elitmotionär" diskuterades, precis som det diskuteras i många andra forum. Min bestämda uppfattning är att det inte finns något som heter "elitmotionär". Så mitt svar på vad jag själv anser att jag är blev "motionär". Borde vi kanske kallas "idrottare", vi som tränar seriöst mot mål och resultat? Eller "löpare", "triathleter", "cyklister" etc.? Vad tycker ni?

Lunchen avslutades med "diskussion" om framfall. Det låter kanske inte så farligt, men jag väl förstod vad det handlade om så var jag nöjd att maten redan var uppäten. Märkligt ämne, helt klart.

Något som definitivt inte var märkligt var kvällens pass med Lina, 16km distans fick jag ihop och det var ett riktigt trevligt pass. Vi springer ju alldeles för sällan tillsammans. Men nästa helg springer vi tillsammans igen, då är det ju dags för Luciatåget. Det ska bli grymt skoj!

Tack för ikväll Lina!




- Posted using BlogPress from my iPad

Satan i gatan!

Som fröken Maggio skulle sagt. Jag var lite off / disträ idag på jobbet, speciellt på eftermiddagen. Såhär i efterhand misstänker jag att det var träningssuget som var "boven", ungefär som inför ett lopp. Jag hade grymt massa energi i kroppen och var tokfokuserad på att träna bra ikväll.

Jag bytte snabbt om när jag kom hem och gick ner i gymmet för att i tur och ordning köra powertraining på cykel och cirkelträning.

Powertrainingen bestod i att jag, efter 10min uppvärmning, körde 6min på tung växel i cirka 50 rpm följt av 1,5min vila. Sedan körde jag 5 min tungt med 1,5min vila osv. Avslutningsvis körde jag 5min enbensintervaller. Tungt och härligt pass!

Efter cykelpasset körde jag en timme cirkelträning. Det har verkligen blivit ett favoritpass, tungt och med hög puls är verkligen härligt.

Som grädde på moset fanns det även energi till att ta hand om disken. Ja, ni förstår kanske :-)


- Posted using BlogPress from my iPad

En dag i Oslo

För 14 timmar sedan släppte vi iväg de fantastiska, och kanske lite tokiga, ultralöparna nere i Bisletts katakomber. Och de bara fortsätter och fortsätter.

Medans de gjorde sina första mil så gjorde Mia och jag några också. Vi började med att springa mot slottet och Karl Johan, sedan tog vi en sväng förbi operan innan vi begav oss mot Holmenkollen. Utan karta och med endast Hoppbackstornet som riktmärke som kryssade vi oss dit. Det blev en ganska intressant tur då det var bara uppför uppför och uppför. Och sen lite uppför. Holmenkollen var ganska imponerande, även utan snö.

Lättare gick det utför, men absolut inte lätt.

Nu är det nog dags att sova lite, medans löparna får fortsätta gå på.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu kör vi!

Nu har vi skickat iväg Miranda, Alex, Bernt, Sandra och de andra hårdingarna som skall springa runt runt på Bislets inomhusbana som är 546m det kommande dygnet.

Själv tänkte jag ägna de kommande timmarna med att irra runt med Mia på Oslos gator, kanske blir det en tur upp mot Holmenkollen.

För att klara denna tuffa dag så klämmer jag in en andra frukost.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Bislett 24h Challenge

Wiiii, imorgon går Bislett 24h Challenge av stapeln. Och jag kommer att vara där! Det finns plats för mig i Oslo!!!!!

Klart att jag skall ha en tävling!

Hur långt kommer jag att springa imorgon? Ni har fram till imorgon bitti kl10 på er.

Lycka till!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Flashback

Ikväll joggade jag bort mot Ursvik för att köra lite terräng, då jag skall försöka få in lite mer "styrkelöpning" den här säsongen. Man vill ju vara stark, vill man inte? Ursvik är ju innehavare av en av de tuffare terrängspåren i form av Extremespåret, men det var inte aktuellt för mig idag. Dock så blev det två varv på tvåochenhalvan, och det är minsann ingen lek det heller. Fokus låg på att trycka på med korta steg uppför och rulla avslappnat utför, det senare är ju definitivt något jag behöver komma på hur man gör. Jag försökte tänka på hur man gör när man åker utför, då är ju nyckeln att våga luta sig så mycket framåt det bara går.

Hur var det med flashbacken då? Jo, medans jag sprang runt där i Ursvik så körde Sundbybergs IK skidträning för tioåringar plus minus nåt år och tankarna gick direkt 30 år tillbaka i tiden då jag själv började åka skidor. Det visste ni kanske inte, men min skidkarriär började ganska tidigt. Att den sen slutade långt innan den hunnit få fart är en annan sak. Hursomhelst, när jag såg dessa killar och tjejer springa runt där med stavarna i högsta hugg i sina snygga grönvita SIK-overaller fick jag bilden av mig själv som det rödhåriga busfrö i Hägglunds IOFKs röda overall och mössa och mina snygga Elanskidor. Vad hände med skidkarriären då? Jo, den tog slut vid nio års ålder i en saxbacke någonstans i Ångermanland. Kanske var det Sollefteå, kanske var det Härnösand. Minns inte så noga. Jag blev i alla fall avhängd av min, i alla fall vid den tiden, betydligt starkare tvillingbror. Sanningen var den att jag var otroligt lat i den åldern, ingen kunde nog då tro att uthållighetsidrott skulle bli min grej. Att det skulle dröja ca 30 år att komma på det är en annan sak.

En sista liten sak/reflexion. En "nackdel" med att ha så hårt tränande vänner som jag har är att man får stå ut med att få nobben på en träningsförfrågan på grund av träningsvärk. Det är väl kanske normalare att man får det för att man jobbar över, är för trött eller något annat. Men just träningsvärk har jag nog aldrig drabbats av förut, men jag smålog en gnutta för mig själv. Vi får köra i Ursvik en annan gång Mia :-)


- Posted using BlogPress from my iPad

Skön återkomst på cykeln

Vad gör man när det inte är cykelväder, trainern ligger i kvar i kartongen och cykeln inte ens är rengjord? Jo, man kör på alternativ tre och går ner i gymmet och kör på de cyklar som finns där. Inte autentiskt, men tillräckligt bra. Då jag skulle köra kvalitet så var det ju ändå hjärtat som skulle jobba, då är nog sittställning sekundärt. Kvällens pass blev 4x6min intervaller med 2min "rullvila".

Efter gårdagens feelgood-pass ville jag ju bara fortsätta springa, men stannade då det är så sällan man har den känslan. Så redan innan huvudet nåt kudden hade jag bestämt mig för att jag skulle köra ett cykelpass ikväll. Under dagen har jag sett fram emot kvällens träning, men jag har även känt ett sug efter att upprepa söndagens sköna cirkelpass. Så, det var väl inte värre än att jag fick köra ett dubbelpass helt enkelt. Cirkelpasset går ut på att, ifall nu inte alla gör det, köra en minut styrka följt av två min kondition på cykel, löpband, rodd och stepbräda. Varje del körde jag i tre set.

Vilken härlig kväll i gymmet! Jag tror att träningssuget verkligen börjar komma tillbaka på allvar, det är ju så mycket enklare när passen känns så sköna. Imorgon blir det nog ett lättare löppass, om jag nu inte blir sugen på att jogga bort till Ursvik för att trycka på i lite backar. Vi får väl se!


- Posted using BlogPress from my iPad

Det var inte igår...

Jo, det var det ju. Det var ju faktiskt igår som jag satte igång Gulaschen och idag fick jag skörda frukterna, så att säga. Gulaschen blev grymt bra, stark som tusan och köttet hade fått koka precis lagom.

En sak som däremot inte var igår var senast jag sprang med lätta ben, men ikväll var det verkligen så. Efter jobbet mötte jag upp Mia och Miranda för en liten sväng runt sjöarna. Den första kilometern var allt annat än lätt, benen var grymt träningsvärksstela efter söndagens cirkelträning. Men allteftersom passet gick så kändes det lättare och lättare för att tillslut kännas riktigt bra. När jag kom hem igen så kände jag bara för att fortsätta springa, jag hade lätt kunnat springa en timme till. Lätt!

Grymt skönt att benen redan känns fräschare, det trodde jag inte i lördags då de var rejält sega, slutna och ömma. Då var det endast det trevliga sällskapet i form av Mia som gjorde att jag genomförde passet, det hade nog blivit en taxi sista biten annars. Dagens pass var minst lika trevligt, även om inte vädret var lika fint, och samtalsämnet nummer ett var såklart Norgetrippen i helgen. Det är ju mycket som ska planeras, ska färdgodiset vara klart eller finns det tid att stanna på vägen etc. Ett annat var varför det är så ont om kenyaner bland ultralöparna, det var faktiskt klubbkompis Micke som joggade med oss en bit som tog upp ämnet. Själv har jag aldrig reflekterat över det.

Tack för ikväll vänner!


- Posted using BlogPress from my iPad

Måndagslångpass

Gulasch är verkligen ett hyggligt långpass, vid spisen. Men oj vad värt det är. Hur den smakar? Det får jag se först imorgon...

Hur gjorde jag då, undrar ni kanske?

Jo, såhär:

Skar upp ett knappt kilo högrev i småbitar. Brynte köttet i en rejäl klick smör i några minuter. Under tiden skalade jag tre lökar, rejäla lökar, fyra vitlökar och skivade/hackade dem. Sedan saltade jag köttet innan jag la i löken. Efter några minuter satte jag till tre matskedar paprikapulver och en mald kummin, rörde ner en deciliter tomatpure', två buljongtärningar och sex deciliter vatten. Alltsammans fick sedan koka i en timme. Under tiden skalade jag fyra potatisar och tärnade, samt grovhackade två paprikor. Detta tillsatte jag sedan soppan och kokade vidare i 30 minuter.

Hur det smakar får jag som sagt se imorgon, men det doftar ljuvligt i alla fall.


- Posted using BlogPress from my iPad

Surprise!

Överraskande fint väder och överraskande sega ben. En sak som definitivt inte var överraskande var att sällskapet var supertrevligt. Tack Mia för att du lyckades få mig att kämpa mig genom gårdagens Kastellholmsrundan!

Jag brukar inte ha så svårt att komma igång efter en mara, det brukar bara ta några dagar sen är jag på gång igen. Eller lurar jag mig själv nu? Kan det i själva verket vara så att jag brukar köra alternativ träning, typ cykel, efter mina maror så att det är därför jag tror det? Är det i själva verket normalt att det tar någon vecka att komma igång igen? Kan det vara så att jag kanske ska se dessa veckor som min säsongsvila och njuta av den?Hur det än är med den saken så vill jag komma igång igen och känna suget efter träningen igen. Jag vill känna suget att komma igång med simningen igen, att känna suget att åka ner till Eriksdalsbadet och kämpa tillsammans med mina klubbkamrater. Jag vill känna suget att köra tretimmarspass på spinningcykeln, eller att skruva ihop min trainer som jag köpte för ett tag sedan. Men men, allt detta kommer nog snart. Det är jag helt övertygad om.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tillbaka vid sjöarna

Andra passet på en vecka blev ett tvillingpass, typ. Vet inte om jag äger rätten, men för mig är numera Sjöarna (Lötsjön och Råstasjön, ni vet) tvillingsjöar med Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir i Central Park.

Benen gav ett något ambivalent intryck, farten var helt okej medans känslan var helt obefintlig. Det kändes som att benen bara hängde och dinglade under kroppen och att de var helt okontrollerbara, dessutom så var de ömma som dagarna efter en mara. Hoppas att muskelfibrerna kommit till rätta nu bara, jag är ju så sugen på att smyga igång den kommande säsongen.

Slutligen vill jag bara dela med mig av en låt som blivit en favorit på sistone, inte undra på det.

Återblickar lite...

Sitter i soffan och kollar igenom alla bilder från New York, och det blev en del. Jag tänkte att jag skulle ta och sammanfatta veckan lite genom några av dem.

Första dagen gick mest ut på att sträcka ut benen lite efter flygresan genom att strosa runt på gatorna. Dag två, fredag, var det sedan dags att besöka mässan för att hämta ut nummerlapparna. Mässan var enorm och jag hade hur lätt som helst kunnat bränna hela reskassan där. Men som tur var gjorde jag inte det.

På eftermiddagen blev det en sväng ner till nedre Manhattan, Wall Street var man ju lite sugen på att se.

Lördagen började med banvisning, efter en rejäl frukost på Guy&Gallard förstås.

Kvällen spenderades i Madison Square Garden och match mellan New York Rangers och Montreal Canadiens. Matchen, mellan två av Original Six-lagen, var innan resan något jag såg fram emot mest, nästan mer än själva loppet.

Matchen var en riktig höjdare, precis som jag hoppats. Efter knappa fyra minuter drabbades lagen samman i ett råkurr av hygglig NHL-klass, vilket resulterade i välfyllda utvisningsbås. Och tokig stämning på läktarna. Att sedan Rangers vann matchen efter en rafflande avslutning gjorde ju inte saken sämre. Let´s go Rangers!

Sedan kom Dagen D, den jag väntat på sedan jag anmälde mig till loppet för dryga året sedan. Inte nog med den nervositet som normalt infinner sig dagen och dagen innan de stora loppen, Race Day var också lika med slutet på "Daylight Saving Time". Hur skulle iPhonen hantera detta? Svaret var att den såklart hade koll även på amerikansk vintertid. Hursomhelst kom jag upp tidigt i ottan, och det var fortfarande svart ute när bussen lämnade hotellet 05.15.

Det var en kall morgon, men vädret såg ändå ut att bli fint. Mycket fint till och med. Vi var tidigt ute vid starten, så det gick ner ett antal koppar kaffe. Stämningen ute på Staten Island var hög och utsikten över Verrazzanobron var vacker och inspirerande.

9.40 släpptes vi iväg. Vilken känsla det var att släppa loss benen, och vilken känsla det var att höra alla från de senare startgrupperna heja när vi gav oss iväg.

Efter bara några hundra meter kom första tillfället att filma, en helikopter smyger upp och kollar läget. Med Manhattan som bakgrund, kändes coolt på något sätt.

Sedan avverkades stadsdel för stadsdel, somliga två gånger.

Vid 35km fick jag dessutom en lite fanclub, tre tokiga tjejer från Kanada visade lite uppskattning. Tack för det tjejer!

Shit vad lätt det var att springa efter den uppbackningen, hade biten dit varit en njutning så vet jag inte hur jag skall beskriva sista sju kilometrarna. Magiska!

Målgången skulle förstås också förevigas.

Passade på att posera med fina damen som jag fick godispåsen av. Tack snälla!

Vi var många som ville komma åt våra väskor med torra kläder. Överdragen som vi fick var verkligen bra att ha då det var en bra bit bort till väskorna.

Mer om hur jag upplevde loppet kan ni läsa här.

På kvällen var det sedan middag under ledning av Jalle, en superskön snubbe från Skellefteå med många anekdoter i bakfickan.

Dagen efter blev verkligen lite av "dagen efter". Jag gjorde verkligen inte många knop, inte mycket mer än ett besök på Apple Store på Femte Avenyn. Det blev lite shopping.

Resten av resan gick  helt i turistens linje, om nu inte början gjort så.

Just det, jag hann ju med en liten joggingsväng också. Det var ju trots allt semester.

Jag skulle verkligen kunna vänja mig vid att ha Central Park som "hemmabana". Inga problem.

Där fick ni se lite av mina bilder från veckan i världens häftigaste stad, en stad som jag gärna återvänder till då jag känner att jag inte alls hann med allt jag skulle velat hinna med.

Måste bara...

... dela med mig av gårdagens morgonjogg som ett sista inlägg härifrån New York. Såklart blev det en runda i Central Park och runt Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Magiskt. Sjöarna i Sumpan har fått sig en stark motståndare.





Hasta la vista motherfuckers, vi ses i Sverige inom kort!


- Posted using BlogPress from my iPhone

NYC Marathon 2011

I väntan på. Jag kommer att avlägga en längre rapport, en rapport om upplevelsen New York City Marathon 2011. I måndags skrev jag och publicerade jag en första race report, men den försvann ut i cyberrymden. Trist! Men jag gör ett nytt försök.

Kvällen innan Loppet var jag på hockey i Madison Square Garden och det var hur häftigt som helst. Att Rangers vann gjorde ju inte saken sämre. Men var det den bästa uppladdningen att komma till hotellet halvsent med en frukostpåse i näven? Kanske inte men det spelade ingen som helst roll, det var det klart värt.

05.15 satt jag i bussen för avfärd mot Staten Island, hög på gårdagens match och tokladdad för 26,2 miles längs New Yorks gator. Det var alldeles mörkt ute när vi kom fram till Verrazanobron, men det skulle snart bli ljust.

Stämningen i vår coral var hög, Dunkin Donut bjöd på morgonkaffe och nån annan bjöd på bagel.

Stämningen höjdes i takt med att vi närmade oss start. Rullstolsåkarna startade en timme innan oss och när borgmästare Bloomberg förkunnade att det skulle bli det bästa loppet ever och när nationalhymnen dundrade ut i högtalarna började det verkligen pirra.

När det så var vår tur och topplöpare efter topplöpare presenterades var känslan helt overklig. När startskottet gick och alla fötter började trampa så rös jag maximalt. Vetskapen om att eliten, bland annat, sprang på bron ovan oss var häftig. Häftigt var det såklart också att kustbevakningens helikopter flög bredvid oss en bit, med Manhattans skyline i bakgrunden.

Jag som skulle hålla ett lugnt njutartempo passerade direkt farthållare för 3.30. Men vadå, benen ville ju så gärna gå på lite. Direkt efter bron på Brooklynsidan så kom massan, publiken alltså. Vilken chock! Jag visste ju, men kunde ändå inte veta. Wow! Att man bara orkar engagera sig så i oss marathoners, men jag har förstått att det är skitstort här.

Efter Brooklyn och Queens kom vi in på Manhattan för första gången. Jag hade hört att första avenyn skulle vara något speciellt, men oj vilket tryck. Jag ville bara highfiva varenda en, svensk som norrman som vem som helst. När jag såg ett gäng i Rangerströjor var jag bara tvungen att ropa "Let's go Rangers!" och gensvaret lät sig inte vänta, de blev helt galna.

Bronx minns jag inte så mycket av, det gick nog lite för fort. Dock så minns jag att det var en hel del musik.

Tillbaka på Manhattan och Harlem så kom känslan att det snart är över, bara knappa milen kvar. Jag började använda mina kameror mer och mer flitigt. Vid 35k stannade jag till och körde lite show med tre tjejer från Kanada, det finns på film. När jag sprang därifrån ropar en av dom "Thomas, you are my hero!" Inte varje dag man får höra det. Kul!

Med bara några kilometer kvar sprang vi in i Central Park och ville nästan börja gå, ville inte att loppet skulle vara slut redan. Stannade till flera gånger och tog bilder. Kul att folk frågade om jag var okej. Jag var helt okej!

Sista kilometern sprang jag och filmade och eldade på publiken allt jag kunde. Jag tror dom gillade det. Målgången gick baklänges, ville ju få med både mig och målet.

Efter målgången var jag så upprymd, visste inga gränser. Alla var så glada, många var helt slutkörda. Jag kunde bara inte undvika att gå tillbaka till hotellet, spelade ingen roll att det tog en timme eller så. Alla gratulationer och hejarop på vägen var bara fantastiska. Folk tycker verkligen att det är en stor grej här, förlåt om jag upprepar mig.

Tillbaka på hotellet tappade jag upp ett varmt bad, där jag låg och kollade in bilder och filmer från loppet. Tänk att direkt få återuppleva loppet med stort L. Magiskt!

Okej, där fick ni min korta rapport. Hade gärna lagt till bilder och filmer, men de får komma i ett eget inlägg senare.

Jag vet inte om det går att sammanfatta New York City Maraton 2011 bara sådär, det måste helt enkelt upplevas. Nu är ju 2011 kört, men nästa år blir säkert lika häftigt precis som året efter det. Vädret blir säkert inte lika bra, men människorna är säkert desamma. Jag hoppas att ni alla för möjligheten att springa här och jag hoppas såklart att jag också får komma tillbaka någon gång. Får väl bara se till att träna rejält.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Dan före dan

Det känns som att jag varit här i New York en vecka eller så, men det är ju bara tredje dagen som precis skall till att köra igång.

Igår var det nummerlappsutdelning och hör och häpna, mässan var gigantisk. Utbudet var helt sanslöst och kreditkortet gick rejält varmt. Normalt brukar jag ha svårt att hitta kläder på såna här mässor, årets Lidingölopp undantaget, men jag hade lätt kunnat köpa upp hela reskassan. Nu kom jag undan med en jacka, några tröjor, strumpor, keps och lite annat smått och gott.

Kul också att en svensk fick synas lite, ännu roligare att det var Bernt av alla. Pst, Bernt jag frågade ifall jag kunde få en att ta med hem till dig men de hade inga extra där. Dock så kan du mejla NYRRC så kan det kanske lösa sig. Annars försöker jag rycka en från en buss.





Idag står banbesiktning på agendan, det närmar sig som sagt. Det ska verkligen bli spännande att åka längs banan och samtidigt se de olika stadsdelarna.

Träningen har lyst med sin frånvaro, det finns ju så jäkla mycket annat att göra. Träna får man väl göra efter loppet, eller hemma.

Ha en grym lördag på er! Det tänker jag ha i alla fall.

- Posted using BlogPress from my iPhone