Gott & Blandat

Någon som gillar Gott&Blandat? Det gör jag!

Den här veckan har verkligen varit både gott och blandat. Och det har verkligen varit en toppenvecka hittills, med gott hopp om att det skall fortsätta i samma spår.

Måndag bestod av en lugn och fin sväng runt sjöarna. Nothing more, nothing less.

Tisdag bjöd på 10x400m på Sundbybergs IP med 86s som riktmärke. Facit blev 79-83s med ett snitt på 81s, snittpulsen låg på 80-85% så det fanns helt klart en del kvar att kräma ur. Efter passet joggade jag hem till Mia och Mårten för en supertrevlig och supergod middag, för underhållningen stod Miranda och Alex som drog the Berlin Marathon story. Tack för en fantastiskt trevlig kväll vänner!

Onsdag var det dags för ett tufft Kettlebellpass. Mia hade ett "Ta-med-en-kompis-biljett" på SATS och då vi pratat lite löst ett tag om att köra ett gympass tillsammans någon gång så var detta ett ypperligt tillfälle. Vi bestämde förra veckan att vi skulle köra ett Kettlebellpass just denna dag och Mia fick i uppgift att styra upp ett tufft pass, vilket hon inte hade några problem med. Vi körde igenom hela kroppen, tror jag, och jag tycker att jag klarade mig rätt hyggligt även om vissa övningar var svårare än andra. En, minst, övning fick jag definitivt inte ihop och det var när vi skulle svinga runt huvudet. Problemet var att mina händer inte riktigt fick plats i Kettlebellen, eller om problemet var att jag inte klarade av en tillräckligt stor. Hm. Hursomhelst så var det ett riktigt roligt och tufft pass, jag fick definitivt mersmak. Tack Mia för ett superpass!

För att fylla på blandningen ytterligare så bytte jag ut kvällens fartlek mot innebandy med mina kollegor. Jag har av olika anledningar inte kunnat vara med på de 3-4 gånger som vi kört hittills. Tänk att det kan vara så roligt att springa efter en liten boll.

Imorgon är det vilodag, men det ryktas bli lite träningsrelaterat ändå. Trevligt!

Veckan som gick

Det är länge sedan jag skrev en veckosammanfattning senast. Och den här blir kanske inte riktigt som de såg ut på den tiden heller. Jag har ju inte uppdaterat sedan i onsdags, så det blir en halv veckosammanfattning.

I torsdags var jag på Miranda och Susannes föreläsning Gränna 300, en mycket intressant och rolig föreläsning om två ovanliga vanliga tjejer som bestämmer sig för att ta sig från Södertälje till Gränna till fots. Även om jag hört fragment av äventyret, så var det ju såklart mångt mycket bättre att få höra det på det är viset. Om tjejerna kommer och föreläser i en lokal nära dig, så se till att ta chansen att lyssna.

I fredags var det enda träningsrelaterade som hände att träningskläderna blev tvättade. Alltid något.

I lördags så bestämde jag mig efter många om och men att åka ut till Lidingö. Jag ville egentligen inte utsätta mig för att öka dit ut och få abstinens, jag har ju sprungit de senaste tre åren men inte i år. Men det var verkligen kul att följa eliten, det är ruskigt vad fort det går. Dessutom blev det lite shopping också, det blev verkligen inte billigt.

Efter besöket på Hälsans ö så stressade jag ihop ett snabbdistanspass på 5km innan det bar av in mot stan för hyllningsmiddag till Tobbes och Emmas ära. Mycket trevligt!

Söndagen blev en riktig marathondag. I soffan. Det började med att jag från 8.40 följde Berlin Marathon både via tv, men även internet. Båda var lika spännande. På tvn kunde jag följa Patrick Makaus väg mot nytt världsrekord. Men än mer spännande var det såklart att följa Lina, Miranda och Alex framfart i samma lopp. Uppdateringarna på hemsidan funkade riktigt bra fram till 35km, men sedan tog det stopp. Både Lina och Miranda hade sprungit jämnt och fint dittills och alla tecken tydde på att de skulle komma in på kanontider. Det tog säkert en timme efter deras målgång innan det kom upp på hemsidan, en väldigt lång timme. Miranda kom in på 3.21.59 och Lina på 3.22.07, helt otroliga prestationer. Grattis tjejer!

Efter Berlin Marathon så fortsatte jag att från soffan följa herrarnas linjelopp i VM. Tänk att det kan vara så spännande att sitta i fem timmar och se på cykel. Men vilken pulshöjning det blev på slutet, det är så jäkla spännande när det drar ihop sig till spurtuppgörelse.

Tusingar för tusan

Oj vad jag gillar mina nya fina snabba skor! I söndags testade jag dom på löpbandet, men idag skulle dom få smaka på tusingar på Sundbybergs IPs allvädersbanor. Jag stoppade ner dom i en liten rygga och joggade upp mot IP, där jag snörade på dom efter lite stretching. Just som jag skall till att gå bort mot 1000m-markeringen så dyker Mia och Miranda upp, de hade tydligen hört ryktena om att det skulle gå fort ikväll.

Okej, jag hade lite på känn att de skulle kika förbi. Jag hade inte riktigt räknat med att de skulle ställa upp och sparra mig, men det gladde mig såklart. Mitt pass för kvällen var 6x1000m med 60s gåvila emellan. Mia och Miranda turades om att sparra, grovt räknat så tog de var sitt varv, så jag hade hela tiden pigga ben att jaga. Siktet var inställt på att springa tusingarna på 3.45-3.50, men då jag är lite ovan vid intervaller så gick jag ut lite väl hårt. Första tusingen gick på 3.27 så jag insåg såklart att jag var tvungen att sänka tempot lite, tänkte direkt att 10s långsammare var ett minimum. Andra tusingen gick på 3.36 och de efterföljande på 3.35/3.38/3.37 och 3.37. Jämnheten och att jag fick kämpa hårt på sista tusingen tycker jag tyder på att jag la det på en bra nivå. Dessutom får jag såklart tacka Mia och Miranda en hel del för draghjälpen, det gjorde nog några sekunder.

På vägen hem var jag grymt nöjd över mina intervaller, samtidigt som jag var lite förvånad eftersom benen kändes lite sega och stela inför passet. Nu ser jag verkligen fram emot lördagens snabbdistanspass, det ska bli roligt att se vad benen har att ge då.

Löpning i olika former

Mina nya, fina, lätta, snabba skor

Jag gillar att ha ett träningsprogram att följa. Jag minns hur strikt jag följde 4-timmarsprogrammet inför min första mara, det är snart tre år sedan den resan tog sin början. Det var endast i undantagsfall som jag gjorde avsteg från programmet, stod det backlöpning på tisdag så var det backlöpning som gällde den dagen. Jag tror till och med att jag skötte stretchingen enligt programmet. Inför mitt andra Stockholm Marathon följde jag 3.30-programmet, men då gjorde jag desto fler avsteg då jag samtidigt skulle träna inför både Vasaloppet och Vätternrundan. Där någonstans började förfallet :-)

I tisdags påbörjade jag ett träningsprogram för att komma i form till Hässelbyloppet om en månad. Kanske är det lite kort om tid, men det känns i alla fall tryggt att ha ett program att följa.

I lördags stod ett "långpass" på schemat, programmet sa att 90min är långpass men jag kryddade till med en bonuskvart då jag agerade farthållare på Stockholm Halvmarathon. Igår stod 30min lätt löpning på schemat så jag gick ner till gymmet och körde på löpbandet, jag som starkt ogillar löpband har nu kört två pass på en vecka. Men, det är ju så smidigt då man kan riva av ett styrkepass direkt efter. Det blev även premiär i mina nya fina och superlätta skor, de kommer jag definitivt springa Hässelbyloppet i. Idag var det 10k Relaxed Running som gällde. Vid lunch slängde jag iväg ett sms till Mia för att se om hon var intresserad av att hänga på, svaret kom nästan innan jag ens hunnit lägga ner telefonen. Och det var ett positivt svar. Vi tog den vanliga svängen runt sjöarna och pratade om allt mellan himmel och jord. Bland annat pratade vi om träningsprogram, Mia har också följt 3.30-programmet men har tyvärr tvingats hoppa av på grund av skada. Men hon kommer tillbaka, det vågar jag lova, och då blir det nog ett ännu tuffare program.

Hur gör ni, kör ni också efter träningsprogram eller är det spontan (ostrukturerad) träning som gäller?

Godkänd farthållardebut?

Det var inte utan en viss nervositet som jag mötte upp de andra farthållarna för DN Stockholm Halvmarathon. Som tur var så skulle även Lina farthålla och det kändes tryggt, förra året så gick hon och Michel in på sekund rätt. Stämningen var skön bland oss alla och jag hann snacka lite med Ousa med supportande syster Karin.

På väg mot starten så försökte jag "snacka in" mina tjänster, men att springa på 1.45 från startgrupp E var tydligen inte tokpopulärt. De flesta ville hellre hänga med Lina och komma in en kvart senare, men en och annan var ändå nyfiken.

16.20 gick startskottet för vår grupp. Jag stod någonstans i mitten, helt enligt instruktionerna, och startade klockan när vårat skott gick, även det helt enligt instruktionerna. Bra precis en minut tog det för mig att komma fram till startlinjen, vilket jag följdaktligen skulle ta igen så jämnt som möjligt över de 21 kilometrarna. Okej, det skulle väl ändå inte vara så svårt. Problemet var bara att det var väldigt trångt de första kilometrarna, förlorade någon minut till där. Som lök på laxen så fuckade GPSen upp i tunneln som kom efter cirka en kilometer. Jag kunde alltså inte gå på den längre. Som tur var hade jag tagit på ett armband som visade de tider jag skulle passera varje kilometermarkering, men jag låg ju från start efter och fick inte komma ikapp de "rätta" tiderna för fort. Vid 9-10 km tyckte jag att jag började få koll på läget och vid 15-16 km hade jag hämtat in den "förlorade" tiden. Där någonstans började jag märka att några följde mig, vilket kanske inte var så konstigt för de hade ju såklart stått längst fram i startgruppen. Nu började det bli roligt för jag fick äntligen komma med lite tips och puscha lite i backarna etc. Jag lurade kanske en och annan att vi hade några sekunder till godo, då sanningen var att vi hade ganska många. Men hellre det än tvärtom, kanske. Med två kilometer kvar så försökte jag få de jag hade runt mig att öka på lite eftersom det är väldigt lättlöpta kilometrar, med en kvar nästan tvingade jag iväg de sista. Med hundra meter kvar hade jag kanske två minuter tillgodo så jag passade på att ta det riktigt lugnt och hejade på alla grymma löpare som skulle komma i mål på fina tider.

1.44.01 klev jag över mållinjen, en minut innan utsatt tid alltså. Det får väl anses som godkänt. Men, innan loppet var jag ju stensäker på att jag skulle gå in på min sämsta tid någonsin. När jag kollade resultatet från 2009 så visade det sig att jag faktiskt bara sprang tolv sekunder långsammare den här gången. Tolv sekunder!

Sammanfattningsvis så var det en riktigt bra dag från lunch på Vapiano till upptakt och lopp till eftersnack med Miranda, Alex, Mattias, Elsa, Mia och Mårten.

Keep the pace

Imorgon kl 16.00 drar Stockholm Halvmarathon igång. Stockholm Halvmarathon är tillika SM i halvmarathon, men jag är helt chanslös i år. Igen. Men i år är orsaken, förutom kapaciteten, att jag kommer att sikta på min sämsta halvmaratid någonsin. I år kommer jag att göra allt som finns i min makt att komma in så precist under 1h45min som möjligt. Om ni inte redan listat ut det så kommer jag att tjänstgöra som farthållare imorgon för de som siktar på att komma in på 1.45 från startgrupp E. Undrar hur många som kommer att behöva min hjälp? Förutom att komma in på 1.45 så hoppas jag också att kunna bidra med lite glädje och kanske lite sköna anekdoter.

Lycka till imorgon alla ni som går för det!

Och till alla oss andra så önskar jag ett trevligt lopp!

En helt ny värld

"Frågan är; Vart är vi på väg?"

I söndags tog jag beslutet att lägga ner triathlonträningen för säsongen och satsa på sub40 i Hässelby 16 oktober. Dessutom ska jag ju springa New York City Marathon i början av november, dock utan att maxa. Eller, det är vad jag säger nu i alla fall.

Igår drog träningen inför Hässelbyloppet igång, det blev ett timlångt pass i lugn fart med Miranda i hennes gamla kvarter. Idag stod 30min lätt löpning på programmet. 30 minuter!? Hur gör man det? Jo, man kan ju jogga iväg runt Lötsjön exempelvis. Eller så kan man göra som jag gjorde idag, gå ner till gymmet och begagna löpbandet. Haha, jag måste erkänna att det kändes lite konstigt. Inte min stil helt enkelt. Löpbandsråtta, jag? Okej, det fanns en hållbar anledning. Då jag tycker att 30min känns onödigt kort så passade jag på att köra ett styrkepass också, och då är det ju smidigt att redan vara där och ombytt. Imorgon är dock allt tillbaka till det normala, då blir det tuffa intervaller runt sjöarna.

Förutom träning kommer jag även att baka äppelpaj imorgon som jag skall bjuda mina kollegor på fredag. Jag fick äpplen av en av dom idag, så det finns ingen väg ut. Spännande!?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag har bestämt mig

Nej, jag ska inte låta mirakelmargarinet Becel hålla koll på min vikt, eller på mitt kolesterol. De må ha lyckats köpa Martin Lidberg, men mig lurar de inte.

Jag har istället bestämt mig för vad jag tänker göra den kommande månaden. Den senaste månaden har mina tankar helt varit upptagna av hur jag skall avsluta säsongen. Mest har tankarna kretsat kring hur jag skall hitta en lämplig Iron Man att köra, det enda alternativ jag hittat var Barcelona 2 oktober. Inget ont om Barcelona, jag åker definitivt gärna dit, men det kändes aldrig riktigt rätt. Min Iron Man-debut får helt enkelt vänta ytterligare ett år, men jävlar vad jag kommer att vara tränad för det då. Jag lovar!

Som Zandra var inne på i en kommentar i mitt förra inlägg så skulle jag älta "misslyckandet" i Kistaloppet och sedan bestämma mig för vad jag ville göra och sedan lägga upp en plan. Det har jag nu gjort, jag har ältat och jag har bestämt mig. Ja, jag har till och med lagt upp en plan. I söndags drog jag iväg en anmälan till Hässelbyloppet och det finns ingenting som kan stoppa mig från sub40 då, ingenting. Jag har googlat som besatt för att hitta ett lämpligt träningsupplägg och jag har hittat ett. Visst, jag kommer att sakna alla långa härliga cykelpass och alla sköna långpass i löparskorna. Men jag lovar att jag kommer att älska vartenda intervall- och snabbdistanspass, jag kommer till och med att försöka uppskatta 30min-passen.

165 ta mig hem!

Vi ses i Hässelby!

Bryta ihop och komma igen...

Foto: Henrik Pehrson

Bilden talar nog sitt tydliga språk. Precis såhär kändes det efteråt. Jag var så inställd på att klara det, klara att springa 10km under 40min för första gången. Och knipa den där jäkla jackan. Som en nagel i ögat så fick man ju dessutom se de som erövrade jackan gå runt med dom på. Jag försökte verkligen att dölja besvikelsen, men lyckades säkert inte med det. Inte det heller.

Varför gick det då som det gick? Det finns inga bortförklaringar, jag var inte bättre igår. Jag kan skylla på att banan var tyngre än jag minns den från förra året. Visst, men vill jag inte göra. Det var trots allt samma bana, isåfall hade jag inte gjort min hemläxa. Jag kan skylla på motvinden på Järvafältet, men nej det tycker jag känns fel också. Jag kan inte skylla på att jag inte kämpade, snittpulsen låg på 94% av max. Sista backen med 500m kvar låg jag på MAX! Det finns bildbevis, men de undanhåller jag er.

Som sagt, sanning är att jag inte var bättre igår. Sanningen är nog att jag inte är bättre just nu. Sanningen är att jag inte tränar, eller är tränad, för 10km. Sanningen är att det inte räcker med 3 intervallpass för att komma i form. Sanningen är att jag tränar för att simma, cykla och springa 10-12 timmar.

Tack alla ni som hejade och stöttade före och under loppet, tack alla ni som stod ut med mig efter loppet.

Enough said!

Race day - Kistaloppet

Idag smäller det! Det skall springas 10k ute i förorten. Kistaloppet är nog ett av de kaxigaste och stoltaste loppen och jag gillar det. Arrangör är Husby Marathon som är ett ideellt ungdomsprojekt som använder långdistanslöpning som ett verktyg för social utveckling. Jag gillar verkligen tanken, för är det något jag verkligen uppskattar med att springa långt så är det den sociala biten. Otaliga är de långpass jag genomfört i sällskap med nya bekantskaper som blivit riktigt goda vänner. Otaliga är de äventyr som jag fått upplevt tack vare alla nya löparvänner jag fått.

I min lilla värld så är dock inte 10km långdistans, 10km handlar om 40 tuffa minuter. Helst med några sekunders marginal. Jag sticker ut hakan och säger att jag SKA in under 40min. Jag SKA ha den där förbaskade jackan som dom lockar med.

Enough said!

Happy feet!

Det har verkligen varit glada fötter de senaste dagarna. Igår fick mina möta Linas, de sistnämnda beklädda med ett par alldeles splitternya och supersnygga lätta Mizunos. Vi snackade runt sjöarna om allt mellan himmel och jord, självklart Tjejmilen, Kistaloppet och andra kommande lopp men även annat som hör livet till. Som vanligt supertrevligt även om det blir alldeles för långt mellan gångerna.

Idag fick mina glada fötter möta Mias och Mirandas. De var kanske inte överförtjusta över vad de fått ta på sig idag, men de ställde ändå upp på bild. Precis som igår blev det en sväng runt sjöarna, med den skillnaden att det även blev tre st kortare fartökningar för att hålla fart i benen till på lördag. Även dagens pass blev såklart supertrevligt med massa skratt, men även lite seriösare diskussioner.

Tack för igår och tack för ikväll vänner!

Hur går det för mig?

"Hur går det för dig med bloggen egentligen?"

Denna fråga fick jag idag på jobbet. Vad svara man på den? Jo, jag hankar mig väl fram. Frågan ställdes av min kollega som tidigare erkänt att hon läser min blogg när hon har svårt att sova, jaja alltid något.

Så, frågan kvarstår: Hur går det för mig egentligen?

En sak vet jag i alla fall, nu ska jag jogga iväg och möta Lina för ett lättare pass och taktiksnacka inför Kistaloppet. Har hon nya skor tro?

Tuffa tisdagarna fortsätter

Veckans favvopass, tisdagsintervallerna, tuffar på. Idag var vi en hel kvintett som mötte upp på Sundbybergs IP för att köra 400-ingar. Vem vet, en dag är vi kanske tio stycken och då kommer det att bli trångt. Tänk om vi kommer till punkten då vi måste dela upp oss i två grupper, eller fler.

Vi var i alla fall Miranda, Mia, Evelina, Krister och jag som kämpade på runt löparbanan. Min serie blev (71s/74/76/76/77/74/78/76/75/75), där den första kanske gick aningen snabbt men annars tycker jag att det var ganska jämt och fint. Även om jag tycker att det är skönt med sällskap när man spring långpass så tycker jag nog att det är ännu skönare när man kör intervaller, man peppar och sporrar varann när det är tungt och tar emot.

Jag ser redan fram emot nästa tisdag, men däremellan ska ju bland annat Kistaloppet avverkas.

Triathlonsöndag

Dagen började kl 08.30 i Sundbybergs simhall. Egentligen började den väl lite tidigare med frukost och så, men men. 08.30 är det starka pensionärsvarningar på, men det var faktiskt inte så farligt. Dock så började det fyllas på när jag nästan var klar. Skönt att de dagen till ära hade snabbsimbana, men viss dramatik uppstod när de bytte snabbsim- och motionsimbana. Simmomentet blev 60min/2800m.

T1:an gick rejält långsamt, då jag var tvungen att snabbduscha och sedan åka hem och byta om till cykelmundering. 35min är minst 30min för långsamt. Men det var ju skönt att få duscha i alla fall :)

Efter ombyte, en banan och lite dokumentering kom jag så iväg ut mot Färingsö. Jag hade räknat med fint väder, men till en början var det faktiskt inte så bra som jag hoppats på. Dock så blev det bättring på den fronten som tur var. I vanlig ordning hade jag P3 Dokumentär och Sommarpratare i öronen, dagen till ära handlade dokumentärerna om Sveriges "neutralitet" under andra världskriget och Palmemordet. Föga upplyftande. Desto mer upplyftande var Leif GW Perssons sommarprat, han överraskade positivt på mig. Han visade sig besitta både humor och självdistans. Sommarpratare två var Petra Marklund, alias September. Henne hann jag inte riktigt lyssna färdigt på, jag bör kanske lyssna om hela programmet då jag inte minns så mycket. I övrigt noterade jag att det var mer cyklister än vanligt, är det måhända Roslagshösten som hägrar? Dessutom var det lite fler triathleter än det varit de senaste veckorna, är det måhända någon stortävling kvar på programmet?

Cykelmomentet blev 4h/112km.

T2an gick betydligt snabbare. Ett snabbt samtal till Miranda, behövde lite sällskap på löpningen och hon brukar ju inte vara svårövertalad. Hon fick fem minuter och antog utmaningen. Vi sprang bort mot Alvik där vi mötte Therese, sedan fortsatte vi bort mot Stadshuset där våra vägar skiljdes. Mina ben kändes helt ok, men min sociala förmåga var inte på topp. Troligen berodde det mer på att jag varit igång så länge och inte så mycket på sällskapet, inte alls faktiskt.





Från Stadshuset sprang jag ensam hem, från Karlberg började det kännas ganska tungt i benen och i kroppen rent generellt. Skulle kanske haft med lite energi och vätska?

Löpmomentet blev 1h40min/18,5km


Totalt sett blev det ett riktigt bra pass idag. Nu växlar jag dock om till mer fartträning, det vankas ju Kistaloppet till helgen. Målet är såklart att gå sub40, då får man en cool jacka med text om prestationen.

Hoppas att vi ses i Kista!

Checkar in

Dagens "lilla" äventyr börjar i Sundbybergs simhall. Hoppas att det inte blir någon större trängsel. Annars ser dagen ut att bli fin.

Vi kanske ses någonstans under dagen?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ferry och löpning

Noterar att den synnerligen vasse skidskytten Björn Ferry även är en synnerligen vass löpare. Coolt att ställa upp i distriktsmästerskapet på 10000m och knipa bronset på sub32. Ännu coolare när man ser det som ett bra träningspass. Coolast att göra segergesten på pallen.

http://svtplay.se/v/2517911/friidrott/ferry_byter_sport_for_en_dag

http://svtplay.se/v/2519938/vasterbottensnytt/2_9_07_10 "Spola" till 2:21 om ni inte vill se "övriga" nyheter från Västerbotten.

Noterar att segrarinnan kom in på dryga 45min vilket inte är så imponerande om det inte vore för att hon sprang i K60. Ingen vidare återväxt i Västerbotten. Eventuellt satsar de på Tjejmilen istället, vad vet jag.

Själv tänkte jag också satsa på Tjejmilen i år, men mest som uppladdning för morgondagens triathlonpass.

Alternativ alternativ träning

Klart komplicerat. Länge tvekade jag ifall jag skulle spela innebandy med jobbet idag. Skaderisken kan knappast överdrivas när det kommer till innebandy. I alla fall om man spelar med kollegor och ingen "spelar" innebandy och de flesta har ett uppdämt behov sedan förra hösten då vi spelade senast. Men ju mer jag tänkte på det ju roligare lät det, dessutom är det ju bara nyttigt att variera träningen. Kanske inte med innebandy, men ändå. Laddad kommer jag så till hallen, som så sent som igår skall ha varit tillgänglig, och upptäcker att det står en grävskopa framför entrén och han har löpt amok. Vi kommer alltså inte in. Ridå!

Vad göra? Ja, det var ju bara att komma på ett alternativ till innebandy. Hm. Klart energitapp efter bakslaget, så det fick bli gymmet. Veckans gympass avklarat redan på torsdag, kors i taket. Förra veckan blev det ju ett lätt panikpass på söndag kväll.

Nu blir det nog två vilodagar, sedan tänkte jag att det skulle bli ett rejält pass på söndag. Eller?