NYC Marathon 2011

I väntan på. Jag kommer att avlägga en längre rapport, en rapport om upplevelsen New York City Marathon 2011. I måndags skrev jag och publicerade jag en första race report, men den försvann ut i cyberrymden. Trist! Men jag gör ett nytt försök.

Kvällen innan Loppet var jag på hockey i Madison Square Garden och det var hur häftigt som helst. Att Rangers vann gjorde ju inte saken sämre. Men var det den bästa uppladdningen att komma till hotellet halvsent med en frukostpåse i näven? Kanske inte men det spelade ingen som helst roll, det var det klart värt.

05.15 satt jag i bussen för avfärd mot Staten Island, hög på gårdagens match och tokladdad för 26,2 miles längs New Yorks gator. Det var alldeles mörkt ute när vi kom fram till Verrazanobron, men det skulle snart bli ljust.

Stämningen i vår coral var hög, Dunkin Donut bjöd på morgonkaffe och nån annan bjöd på bagel.

Stämningen höjdes i takt med att vi närmade oss start. Rullstolsåkarna startade en timme innan oss och när borgmästare Bloomberg förkunnade att det skulle bli det bästa loppet ever och när nationalhymnen dundrade ut i högtalarna började det verkligen pirra.

När det så var vår tur och topplöpare efter topplöpare presenterades var känslan helt overklig. När startskottet gick och alla fötter började trampa så rös jag maximalt. Vetskapen om att eliten, bland annat, sprang på bron ovan oss var häftig. Häftigt var det såklart också att kustbevakningens helikopter flög bredvid oss en bit, med Manhattans skyline i bakgrunden.

Jag som skulle hålla ett lugnt njutartempo passerade direkt farthållare för 3.30. Men vadå, benen ville ju så gärna gå på lite. Direkt efter bron på Brooklynsidan så kom massan, publiken alltså. Vilken chock! Jag visste ju, men kunde ändå inte veta. Wow! Att man bara orkar engagera sig så i oss marathoners, men jag har förstått att det är skitstort här.

Efter Brooklyn och Queens kom vi in på Manhattan för första gången. Jag hade hört att första avenyn skulle vara något speciellt, men oj vilket tryck. Jag ville bara highfiva varenda en, svensk som norrman som vem som helst. När jag såg ett gäng i Rangerströjor var jag bara tvungen att ropa "Let's go Rangers!" och gensvaret lät sig inte vänta, de blev helt galna.

Bronx minns jag inte så mycket av, det gick nog lite för fort. Dock så minns jag att det var en hel del musik.

Tillbaka på Manhattan och Harlem så kom känslan att det snart är över, bara knappa milen kvar. Jag började använda mina kameror mer och mer flitigt. Vid 35k stannade jag till och körde lite show med tre tjejer från Kanada, det finns på film. När jag sprang därifrån ropar en av dom "Thomas, you are my hero!" Inte varje dag man får höra det. Kul!

Med bara några kilometer kvar sprang vi in i Central Park och ville nästan börja gå, ville inte att loppet skulle vara slut redan. Stannade till flera gånger och tog bilder. Kul att folk frågade om jag var okej. Jag var helt okej!

Sista kilometern sprang jag och filmade och eldade på publiken allt jag kunde. Jag tror dom gillade det. Målgången gick baklänges, ville ju få med både mig och målet.

Efter målgången var jag så upprymd, visste inga gränser. Alla var så glada, många var helt slutkörda. Jag kunde bara inte undvika att gå tillbaka till hotellet, spelade ingen roll att det tog en timme eller så. Alla gratulationer och hejarop på vägen var bara fantastiska. Folk tycker verkligen att det är en stor grej här, förlåt om jag upprepar mig.

Tillbaka på hotellet tappade jag upp ett varmt bad, där jag låg och kollade in bilder och filmer från loppet. Tänk att direkt få återuppleva loppet med stort L. Magiskt!

Okej, där fick ni min korta rapport. Hade gärna lagt till bilder och filmer, men de får komma i ett eget inlägg senare.

Jag vet inte om det går att sammanfatta New York City Maraton 2011 bara sådär, det måste helt enkelt upplevas. Nu är ju 2011 kört, men nästa år blir säkert lika häftigt precis som året efter det. Vädret blir säkert inte lika bra, men människorna är säkert desamma. Jag hoppas att ni alla för möjligheten att springa här och jag hoppas såklart att jag också får komma tillbaka någon gång. Får väl bara se till att träna rejält.



- Posted using BlogPress from my iPhone