Sub40, no more

Under en kort period av mitt liv så kretsade väldigt mycket runt sub40, det gör det inte längre. Sub40 är en nära nog magisk gräns för oss motionslöpare, och då pratar vi tider på 10km. Efter lite målmedveten träning så gjorde jag Hässelbyloppet på 38:40 i oktober 2011.

Sedan en dryg timme tillbaka är jag inte sub40 längre. Och då snackar vi år alltså. Det är egentligen inget jag funderar, eller funderat, på. Ålder är bara en siffra och jag känner mig långt yngre än fyrtio, hur nu det känns.

Anyway, jag har haft en grym dag idag. Jag startade upp med sköna backintervaller med mina kollegor Linnea och Anna innan jobbet. Sedan höll jag, nästan, min födelsedag hemlig hela dagen. Men bara nästan. Det kröp visst fram ändå tillslut. Fan va förvånad jag blev när min chef ville "snacka lite i köket". Vad hade jag nu gjort? Jag kände mig som lilla Thomas 10år som hittat på något hyss. Glatt förvånad blev jag dock när jag såg princesstårtan som stod och väntade på mig.

Glatt förvånad blev jag också att min bror, som råkar fylla år på samma dag som jag, bjöd in till grillning med tillhörande attiraljer. 

Magplask!

Jag hade det på känn. Precis innan jag gick från jobbet kom känslan. Idag är ingen bra dag. Det blev inte så mycket bättre när jag kom till Eriksdalsbadet. Jag gjorde ett försök, men efter en halvtimme gav jag upp. Det lossnade inte. Så jag gick och bastade istället och grävde ner mig lite. Varför gick det som det gick? Var jag inte redo efter gårdagens tuffa intervaller? Var det alla chins jag gjorde igår och idag? Kanske var det en kombination.

Nu åker jag nog hem och bakar något gott istället.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Tröskeltisdag

Dagen startade på bästa sätt måste jag säga.

Solen sken, det var varmt och jag hade stämt träff med Linnea för att springa lite innan jobbet. I vanlig ordning, om man kan säga så efter två pass, joggade vi ut mot Djurgårdsbrunnsviken där vi körde intervaller. Vi körde 10 intervaller á 40s med 20s vila, vilket kanske inte låter så farligt men det är den korta vilan som gör det tufft. Den korta vilan gör att pulsen inte hinner går ner vilket gör att vi tränar vår mjölksyratålighet. De första intervallerna orkade jag hålla mig över 92% av max, sedan sjönk det successivt till 86%. Och då ska ni veta att Linnea körde ännu hårdare, speciellt på slutet.

Som sagt, en riktigt bra start på dagen.

Fler "idioter" i bil

Idag har jag varit ledig så jag klämde in ett cykelpass på förmiddagen, även fast att det var blåsigt var det riktigt skönt ändå. Förutom att ryggen var helt körd efter gårdagens stakpass på rullskidorna, det tog verkligen mer än jag trodde. Så det blev mycket ställningsbyten, om man säger så.

Under passet kom jag att tänka på ett pass härom helgen när vi var ute och cyklade och skulle ta vänster mot Svartsjö slott när en bilist tutar som en idiot. Efter svängen diskuterade vi varför, eftersom vi tyckte att vi hade varit duktiga och legat i mitten och gjort stora tydliga tecken och allt. Det roliga var att jag träffade denna "idiot" i lördags, och han hade den goda smaken att bjuda på en rökig och fin whiskey.

Tack för i lördags Mia och Mårten, tråkigt att ni missade oss på Äppelfabriken :-)

Dagens dubbel!

Efter en seg förmiddag med städning av eftersatt lägenhet kom jag i eftermiddags ut för lite härlig träning. Först åkte jag ut till Drottningholm för att köra stakträning på rullskidorna. Det är något speciellt med att åka skidor i kortbyxor och t-shirt. Jag har alltid tyckt att rullskidåkarna gör det så jäkla bra när jag mött dom på när jag själv cyklat. Nu är jag en av dom. Eller kanske inte ändå. Idag rullade två gubbar ikapp mig och förklarade att jag inte skulle oroa mig för att de kom ikapp mig så enkelt, det var rullskidornas förtjänst. Eller om man vänder på det, mina är kassa helt enkelt. Men som en av dom sa så får jag bättre träning. Jaja. Eller så måste jag helt enkelt köpa nya, snabbare.

När jag stakat på en timme så var det bara att kasta in grejerna i bilen och åka iväg till Ursvik för att testa av mina nya fina skor, Inov8 X-talon 212, som jag ska köra Ö till Ö med. Ryktet sa att de ändrat lite på bansträckningarna, så jag var lite orolig när jag gav mig av. Och mycket riktigt så hamnade jag fel, men det gjorde bara att mina skor fick bekänna färg. De var ärligt nästan skönare blöta än torra. Det bådar gott.

 

Åsså lite träning

Jo vars, jag gnäller inte bara på cyklisthatare utan jag tränar lite också.

Igår kväll simmade jag med klubben i Eriksdalsbadet. Vi körde loopar om 700m där upplägget såg ut såhär; 50m (25m MAX / 25m löst) + 100m (50m hårt / 50m löst) + 150m (75m hårt / 75m löst), vila 30s, 400m tävlingsfart. Dessa loopar hann vi med fyra stycken av, men jag kroknade svårt på den sista. Mina bankamrater sporrade mig dock att kämpa på. Känslan efteråt, och imorse, var att axlar och rygg fått kämpa rejält.

Imorse var det dags för träning igen. Jag mötte upp min kollega Linnea på jobbet för att ge oss ut på Djurgården för att köra intervaller. Efter uppvärmning, lite löpskolning och stegringslopp körde vi norska fyror, dvs 4x4min. Första intervallen gick alldeles för fort, mitt fel, men sedan så körde vi lite mer kontrollerat. Linnea planerar att köra en 10k och en halvmara i höst och jag skall hjälpa henne att planera träningen inför det. Dagens intervaller avslöjar dock att målsättningarna är lite för säkra, så jag tror att de behöver justeras. Frågan är bara om jag ska berätta eller ej? :-)

Hatade cyklister, och annat löst folk

Okej, nu ska jag försöka hålla tungan rätt i mun.

Imorse vaknade jag upp till nyheten att det finns cyklisthatargrupper på Facebook, det var en nyhet för mig i alla fall. Det är inget nytt att vi cyklister är hatade ute på vägarna, otaliga är de gånger som man blivit sprejad med spolarvätska, argt påtutade precis vid omkörning eller omotiverat tajta omkörningar. Jag vet att det är med livet som insats som jag ger mig ut på vägarna, även om jag försöker hålla mig till mindre trafikerade vägar och cykelvägar. Men att det finns människor som går ihop i grupp för att komma på vad man kan göra för att få oss cyklister från vägarna tycker jag är skrämmande. För att uttrycka mig milt.

Jag säger ingenting ifall någon skriker på mig eller tutar för full hals ifall jag gör något fel i trafiken, jag gör det definitivt själv. Men att få ett utbrott anser jag inte vara i närheten av hot och mordförsök, vilket det många gånger handlar om.

Självklart skall alla följa trafikreglerna, det är liksom därför de finns. Det märkliga är att vi svenskar gillar att storebror säger åt oss hur vi ska bete oss, men när det kommer till trafiken så är det vilda western. På något sätt verkar det som att cyklister är sämst, och minst omtyckta, av alla.

Min fasta övertygelse är att problemet är cykelvägarna, eller ännu värre kombinerade cykel- och gångvägar. Cyklister och gående är den sämsta kombinationen, där kan det smälla ordentligt. För att inte tala om vad som händer när mopeder är inblandade. Cyklar och mopeder är fordon och skall därför hålla sig på vanliga vägar. På så sätt tror jag att samspelet mellan bilister och cyklister ökar, och dessutom för alla stackars gående vara för sig.

Avslutningsvis måste jag bara få citera Åke Catos figur i Nöjesmassakern, tror jag att det var. "Krama varandra i trafiken"

Spännande cykelpass

Vad trodde jag egentligen?

Trodde jag verkligen att det inte skulle regna?

Kanske.

Men jag drog i alla fall på mig sleeves, benvärmare och skoskydd. Så något var jag i alla fall beredd på.

När jag kom ut till Drottningholm var det lite regn i luften. Men det tornade upp lite mörka elaka moln. Några blixtar såg jag också, på avstånd.

Framme vid rondellen i Tappström ökade regnet i intensitet och blixtarna och åskan kom allt närmare. Men jag tänkte att jag skulle härda ut. Det gjorde jag väl i fem kilometer till. Vid Troxhammars golfbana började regndropparna svida i ansiktet, så "hårda" var dom. Eller svida, de gjorde fan ont. Då bestämde jag mig för att vända hemåt.

Jag var långtifrån ensammen ute och stämningen var rätt skön därute, det var mycket hejande och mycket leenden. I alla fall då man kunde se ansiktsuttrycken på de man mötte.

En annan "skön" grej var annars när jag på Nockebybron på vägen hem fick mig en rejäl jävla dusch av en mötande bil, det var tur att jag var beredd och höll igen munnen annars hade jag fått mig en ordentlig kallsup.

Cykling är ju för underbart.

Idag var det min tur att vara en sur jävel!

Märklig kombination

Livet som multisportare är verkligen roligt.

Ibland kan en träningsdag se lite märklig ut.

Igår var en sådan dag.

Dagen började med att jag åkte ned till Hellasgården för att simma tillsammans med mina klubbkamrater i SCT och de duktiga simmarna i HA, verkligen en skön mix av människor. Mycket folk blev det också, så jag ställde mig lite i skymundan.

Efter passet blev det lite brygghäng med kaffe, snack och skratt. Kaffet stod jag för.

Eftermiddagspasset blev ett stakpass på rullskidor. På jobbet är vi några stycken som har långt gångna planer på att åka Öppet Spår nästa år, och då är det ju bäst att man börjar träna i tid. 40 minuter stakning tog verkligen på kroppen, inte minst händerna. De fick lite fina blåsor.

 

Bästa nationaldagen!

Bästa någonsin, tror jag.

Jag kommer inte ihåg så många, tror jag.

Något år har det varit dagen efter Stockholm Marathon, med allt vad det innebär, tror jag.

Sedan har man ju jobbat de flesta, tror jag.

Det är väl inte så många är som det varit röd dag, tror jag.

I alla fall vaknade jag upp med en bra känsla, inte bakis som jag antar att många som tjyvstartade firandet redan igår.

Halv elva samlades vi, Krister, Evelina och Jenny för att ge oss av mot Färingsö. Vid Brommaplan plockade vi upp Hanna. Sedan rullade vi vidare.

Varmt och skönt var det, knappt någon vind. Hux flux var vi framme vid vår lilla fikaoas.

 

Gofika blev det såklart!

 

Bildobjekten var först lite svåra...

 

... sedan blev dom lite mer lätthanterade.

 

 

Kvällen avslutades med skön picknick med grillat, vin och drömrulle.

 

Tack vänner för en synnerligen trevlig nationaldag!

 

Har vi startat en tradition?

 

Kommer norrmännen att se på oss med avund?

 

Och vilka var det som hade inofficiell namnsdag idag?

Glädje kan stavas 8,5

Okej, håll i er, här kommer riktigt jävla glatt inlägg.

Igår kväll var jag inte så positiv, minst sagt. Ikväll är tongångarna annorlunda. Det började med att jag mötte upp mina kollegor Anna och Linnea imorse för att morgonjogga lite, klart bra sällskap att ha med om man ska testa sitt knä. Vi tog en sväng runt Djurgården och tjejerna VR snälla mot mig och tog det väldigt varligt. Enda gången som det blev lite tuffare var mot slutet då Linnea utmanade mig i en spurt, eller om det var tvärtom. Tyvärr vet vi inte hur det skulle kunnat sluta då hon blev blockad av byggjobbare. Nästa gång?




Rundan avslutade vi med gofrukost från Kura. Om inte annat för att man behöver frukost så för att fira att knät höll sig i skinnet under löppasset.



Kvällen blev också riktigt bra. Jag besökte Alewalds för att lyssna på vinnarna av damklassen av Ö till Ö 2012, Helena Lindahl och Linda Sernfalk. Det var mycket inspirerande att höra tjejerna berätta om deras upplevelse, kanske även lite skräckfyllt. Dessutom berättade Erika Rosenbaum om Swimrun som hon arrangerar i Hellasgården fyra torsdagar under sommaren, det måste man ju testa.


- Posted using BlogPress from my iPad

Upp som en sol...

Okej, håll i er, här kommer ett riktigt jävla gnälligt inlägg.

Men jag börjar med något glatt, nämligen gårdagen. Om nu någon missade det så var det helt fantastiskt väder igår, och jag hade en helt fantastisk dag. Det började med superskön cykling med Evelina och Ulrika, med tillhörande långfika på Äppelfabriken. Vi satt där och njöt av solen och det goda fikat hur länge som helst, hur länge vet jag faktiskt inte. Tur det kanske.



På eftermiddag/kväll hade vi samkväm med kollegorna ute hos min chef Caroline i Hökarängen. Det bjöds på mycket gott att äta och dricka och vi kunde sitta ute i trädgården hela kvällen. Det var verkligen jätteroligt att träffa alla kollegor utanför jobbet under avslappnade former, vi är många som är ganska nya på jobbet så det var kul att få lära känna varandra lite mer. Tiden gick dock alldeles för fort, för hux flux var det dags att åka hem.




Ikväll var jag dock inte lika uppåt. Jag åkte in till Eriksdalsbadet för att simma med klubben, men jag var inte speciellt taggad och inte blev det bättre när vi väl kommit igång. Jag tyckte verkligen att det var urtråkigt ikväll, dessutom gick det inte speciellt bra heller. Efter en timme fick jag nog och gick hem. Måndagar är ingen bra träningsdag för mig.

Imorgon bitti ska jag dock testa att springa lite igen, det håller jag tummarna för att det ska gå bättre.


- Posted using BlogPress from my iPad

4,2 istället för 42,2

Efter jobbet, klockan två, sprang jag raka vägen upp mot Sturegatan / Karlavägen för att heja in alla starka marathonlöpare. Jag missade täten med några minuter, men hann i alla fall se en del kända ansikten däribland Isabella Andersson. Jag stod och hejade tills det nästan snurrade i huvudet.

Jag fick frågan av en tjej som jag stod och pratade lite med om det inte var jobbigt att stå och titta på då jag egentligen skulle ha sprungit. Men jag kan ärligt säga att det var jätteroligt att heja fram alla krigare därute, även om jag självklart helst skulle sprungit.

När jag kom hem kom jag på att jag ju behöver min Garmin till cyklingen imorgon. Min Garmin som jag lånat ut till kollega Erica. Inspirerad av alla coola marathonlöpare så kom jag på den briljanta idén att jag kunde springa och hämta den. Testa, som dr Högberg skulle sagt.

Erica bor, visade det sig, 2,1km från mig. På riktigt! Mitt testlopp blev alltså en decimarathon, ett gott tecken. Eller? Jag tyckte iallafall att det kändes bra. Tänk, jag blev nog nästan lika glad som alla de som gått i mål tidigare under dagen.

Det var väl värt att fira med lite god glass!




- Posted using BlogPress from my iPad

Att inte få vara med...

Nä, precis, i år får jag inte var med på folkfesten. Eller rättare sagt, jag kan inte. I samma sekund om naprapaten sa ordet meniskskada för en månad sedan förstod jag att det var kört. Nu verkar det ju inte vara så allvarligt, men jag har inte sprungit på en månad och då är det heller ingen vits att ställa upp. Att springa bara för att springa är inte min grej, jag har ju gjort det förut.

Mitt track record börjar inte se så bra ut på Stockholm Marathon, om man säger så.

2009 - 4:15
2010 - 3:32
2011 - 3:13
2012 - DNF
2013 - DNS

Stockholm Marathon är kanske inte mitt lopp, helt enkelt. Jag borde kanske sikta in mig på andra lopp.




Men, jag fick ju vara med på pastapartyt igår. Och jag fick göra det i gott sällskap, mycket gott sällskap. Mia och Erica som ska springa sina första maror idag och Claes som ska springa sin första "riktiga" mara. Så jag fick, som den rutinerade i gänget, dela med mig av mina erfarenheter om hur loppet fungerar. Främst Erica hade mycket funderingar.

Det ska bli jätteroligt att följa dessa tre, främst Mia som jag känt ett tag nu och som jag tränat en hel del men kanske pratat träning ännu mer med. Mia skulle sprungit i Nice 2011, men fick ställa in det i sista stund, och förra året väntade hon Malte så då föll Stockholm Marathon bort av den anledningen. Erica och Claes jobbar jag med på Löplabbet och de ska det såklart också bli spännande att följa. Erica har som sagt aldrig sprungit ett Marathon förut, men halkade in på ett bananskal. Claes, mannen om spöade Isabella Andersson på Göteborgsvarvet, har jag nog pratat löpning med varje dag sedan jag började på labbet. Han har ett grymt stort intresse för löpning, i alla detaljer, och sköter träningen minutiöst. Siktet är inställt på 2:40 och det tror jag att han kommer att fixa.

Så idag ser jag fram emot att, efter jobbet, få möta en massa trötta men lyckliga löpare på Östermalms IP, för där tänkte jag hänga från strax efter 16. Tills dess önskar jag alla nervösa och förväntansfulla löpare lycka till! Och till er som inte ska springa uppmanar jag att ni ger er ut på gatorna och hejar, för det betyder så otroligt mycket för alla löpare att få höra lite hejarop. Framförallt för de som tar lite mer god tid på sig.


- Posted using BlogPress from my iPad