Viktigt viktigt

Äta bör man annars dör man, och så vidare.

När, var, hur och varför vi äter debatteras ständigt både här och var. Oftast handlar det om att vi äter fel och för mycket, inte konstigt egentligen eftersom fetma är vår tids största folksjukdom.

Eftersom jag själv tills för bara några år sedan var rejält överviktig, eller fet om man ska vara ärlig. När jag berättar för folk att jag vägt en bit över 90kg blir de flesta lite förvånade. Den kropp jag hade då hänger ibland med mig mentalt, vilket kan vara ganska farligt. De senaste åren har jag legat ganska stadigt på 72-73kg och varit nöjd med det.

Förra söndagen vägde jag in mig, lite på skämt, inför semestern första morgonen i Östersund. Döm om min förvåning när vågen visar 69,9kg, det kunde ju bara inte vara sant. Okej, någon eller några har kommenterat att jag måste tappat vikt sedan i vintras, men det har jag bara viftat bort. Jag väger ju 72-73kg, det är vi ju redan överens om. Men men, det ska väl inte vara så svårt att råda bot på. Det är väl bara att äta mer. Inga konstigheter. För säkerhets skull berättade jag för Mia och Mårten hur det låg till, så att de skulle vara med på att jag kanske ta någon extra potatis här och var. Var vi än var och vem vi än hälsade på runt hela Jämtland så bjöds det stort och gott, både att äta och att dricka. Jag tog backning både på det ena och det andra, ibland så pass att jag nästan skämdes. Så höll det på hela veckan.

I söndags var det så utvägning. Tidpunkten var nästan på minuten samma som invägningen. Piece of cake, tänkte jag. Jag tyckte till och med att jag kände mig lite rundare om magen. Jo, så måste det vara. Vad tror ni vågen visar? 69,5kg! What?! Nej, vågen måste stått på ett annat ställe. Så jag flyttade någon decimeter. Samma resultat. Skit också! Jag vågade knappt berätta resultatet. Kanske inte världens största grej, men vad gör man om man går ner i vikt av att äta mer och av bra mat? Nu är det kanske inte ett bra exempel, men jag började med en stor på lösviktsgodis på tåget på vägen hem. Tröstäta?

Ett annat dåligt exempel är att, som jag idag, hoppa över lunchen. Okej att det var ett tretimmars löppass som kom i vägen, men det är kanske inte någon bra ursäkt. När jag tillslut kom på vad jag skulle äta så blev det efterrätt också, en liten kompensation alltså. Det kan kanske få mig att gå upp något kilo.

   

Ha det roligt?

Vad sa han egentligen, den smärte äldre norrmannen som åkte ut samtidigt som mig i förmiddags? Ja jag hörde i alla fall fel, men sen förstod jag. Han undrade såklart om jag skulle "ta det roligt?". Han tänkte såklart på vädret, stekande sol och 26 grader. Jag smålog lite, för inte tänkte jag "ta det roligt", min tanke var att köra hårt. Den gamle mannen skateade så jag hade inte en suck, men jag slet på hårt med mitt stakande. Jag tyckte ju att jag fått till det här med balans och teknik, så jag öste på utför också. Tills en kurva som jag tog lite väl snävt, i slutet på kurvan kom jag ut med vänster skida utanför asfalten och orkade inte häva tillräckligt. Så det var bara att lägga sig i buskarna. Vilken tur att det är mjukt.

Men tog jag det roligt efter det? Inte då, jag körde på tills armar och axlar tog slut. Lite valkar i händerna har jag allt fått till också.

Men roligt har jag här uppe i Jämtland. Och skönt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Visst rullar det

När det blev bestämt att jag skulle följa med Mia och Mårten till Östersund så började de direkt att planera veckan. Bl a bestämdes det att jag skulle ta med rullskidorna, vilket jag nog inte kommit på själv. "Det är ju dumt att åka till Östersund utan att åka rullskidor", tyckte Mia. Det var såklart bara att hålla med, vilket jag absolut inte ångrat.

I söndags fick jag till mitt första pass på skidstadion och idag mitt andra. Det var ett tag sedan jag åkte senast, men det gick okej i söndags och idag gick det ännu bättre. Då körde jag helt slut på armar och rygg, vilket kanske tyder på dålig teknik, men idag kändes det inte så farligt. Framförallt var nog balansen mycket bättre idag. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag får till något till skidpass innan veckan är slut.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Det totala lugnet

De senaste dagarna har vi hälsat på Mårtens pappa i Hammerdal som ligger ca sju mil norr om Östersund. I Hammerdal råder det totala lugnet, det slog mig oräkneliga gånger, vilket är en klar kontrast till storstans stress och ständiga liv. Långa stunder satt jag bara på farstukvisten i solskenet och njöt över utsikten över sjön. Otroligt vackert.

I måndags blev Mia och jag avsläppta på en skogsbilväg strax utanför Hammerdal för en löptur tillbaka. Det var hur lugnt och fridfullt som helst, de första 15 kilometrarna var helt utan bebyggelse. Om man inte räknar fäbodar, vindskydd och älgpass. Vid 12-13 mötte vi en bil, annars var det bara vi. Inga ljud från bilar, inga tåg, inga flygplan. Ingenting. Magiskt!

18km fick jag ihop med födelsedagsbarnet. Sedan blev det lunch och lite vila innan jag körde pass två för dagen. Okej, jag körde lite rehab emellan också. Pass två blev backlöpning, jag värmde upp i 20min innan jag körde 20min backe, varje löpning var ca en min med joggvila, och avslutade med 10min nedvarvning. Sedan var benen jättenöjda.



Den kvällen blev det gomiddag, som vanligt. Och jag fick sköta grillningen, som vanligt. I like!

- Posted using BlogPress from my iPhone

På strövtåg...

Okej, Jämtland är inte min hembygd men jag känner mig väldigt hemma här. Jag hoppas att det kommer att hålla i dig också. Det tror jag nog. Det har ju börjat på bästa sätt i alla fall.





Igår åkte jag upp hit, med tåg till Gävle och sedan med Mårten i bil. Vi stannade till för att tanka utanför Sundsvall och passade på att äta där också. Mosbricka på Statoil, lite crazy kanske men vi behövde ju äta. Sundhetstecken dock att vi inte hade en susning om alla alternativ man fick i form av kryddor och röror.

Väl framme i Östersund hamnade vi först på barnkalas, Mias brorsdotter firades. Vi kom precis till kaffet, och till det serverades jordgubbar, grädde, glass etc. Smaskens!

Sedan åkte vi vidare till Mias mamma och checkade in, jag fick det största rummet. Datarummet. Ett rum inrett med en king size luftmadrass. Jag stortrivs, har sovit kungligt inatt!

Efter en supergod middag och lite vila gav Mia och jag oss ut och sprang en runda runt Frösön. Det var skönt att få skaka loss bilåkarbenen, de var riktigt stela till en början. Det var nästan så att jag haltade fram, men sen gick det bättre.

På kvällskvisten blev det sedan ett glas vin på verandan och lite uppsnack inför Yran, men det är ju några dagar kvar.

Nu är det snart frukost, sedan ska jag ta med rullskidorna till skidstadion och testa lite.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Simmig dag

I lördags hade jag en riktigt simmig dag. Lördags, tänker ni? Precis, jag försöker ta igen lite missad tid.

Det började i alla fall med att jag åkte ner till Hellasgården på morgonen för att simma med klubben och HA, vi kör gemensamma pass på lördagar. Det blev ett riktigt tufft pass med långa och hårda intervaller, tror att det heter så även på simspråk. Efter passet var jag rejält trött, speciellt i axlarna. En kopp kaffe på bryggan gjorde dock att det glömdes det snabbt.

 Efter kaffet åkte jag direkt ned till Värmdö för att möta upp Thomas, Mattias och Caroline för att simma med dom. De skulle köra en liten mini-triathlon, om man nu kan kalla olympisk distans för mini, vilket betyder att vi skulle simma 1500m. Vid vändning inser vi att vi redan simmat 1100m, det blev alltså lite längre än tänkt. Mattias och jag ska köra Ö till Ö tillsammans så det var ett bra tillfälle att se ifall vi håller ungefär samma tempo. Det gjorde vi, i alla fall i 3/4 då Mattias lämnade mig efter sig. Vad hände? Just det, jag hade ju redan simmat på morgonen.

När Thomas, Mattias och Caroline gav sig av på sina cyklar tog jag igen mig lite på stranden i solskenet. Efter en halvtimme hade jag dock fått nog, så jag drog på mig våtdräkt, badmössa och mina Inov8 212, det vill säga de skor jag skall köra Ö till Ö i. Jag tänkte köra lite swimrun, dvs simma/springa/simma/springa, och hade sett ut tre berghällar som jag skulle landstiga innan det var dags att gå iland igen för löpningen. Simdelarna var ca 700m långa och löpningarna 1km. Barnfamiljerna som låg på stranden måste allt ha undrat vad tusan jag höll på med. De hade troligen aldrig sett någon bada med skorna på.

Efter mitt swimrun åkte jag till Mattias och Caroline och väntade in triathleterna. Det blev lite solning på altanen. När de kom tillbaka väntade en sen lunch. Mattias hade förberett hamburgare och jag hamnade vid grillen, i vanlig ordning. Att få ta hand om Weinesons grill är en stor ära, Mattias låter nämligen inte vem som helst att göra det. Jag är mäkta stolt.

Nya vänner!

Japp, idag utökades skostallet med ett par Asics Gel DS Sky Speed 3. Jag har länge sökt efter ett snabbare komplement till mina Nimbus att köra kvalitetspassen med. Och nu har jag alltså hittat dom. Hoppas att vi kommer att få många sköna pass tillsammans, jag vill att jag skall tänka mjölksyra när jag tänker på dom.

Imorse invigdes de med ett snabbdistanspass längs Djurgårdsbrunnsviken. Efter en uppvärmning på 3km ökade jag på farten i 6km för att sedan värva ner i 3km. Snabbdistansavsnittet började jag första kilometern på 4:12min, sedan sjönk farten allteftersom till 4:20, samtidigt så ökade pulsen från 142slag/min till 154slag/min eller från 78% till 85% av max. Benen kändes lite sega, egentligen inte konstigt då det dels var innan frukost och dels var ganska varmt. Värmen ska jag egentligen inte klaga på då det var en riktigt fin morgon.

Just det, jag måste ju bara få visa en liten bild på dagens lunch. Hemmagjorda hamburgare på älgkött är inte illa, eller?

Nära ögat

Jag brukar ibland påstå att jag lever ett väldigt ospännande liv. Kanske lite på skoj, men ändå. Det stämmer inte. Imorse kom jag in tvåa till ett trafikljus och ordningssam som jag är ställde jag mig också tvåa. När vi fick grönt tvekade tjejen framför mig och tyckte att jag, "som såg snabbare ut", skulle åka före. Okej sa jag och rullade fram. Då svischar en bil förbi rakt framför mig. Var kom han ifrån? Måste varit en klar rödkörning.

Så, lite spännande liv lever jag ändå. Det där var nog lite mer än vardagsedge.

Så, jag hänger med ett tag till. Borde kanske firas med lite grillning.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ankballe!

Jag hade ju en så bra känsla!

Vaknade upp tidigt i morse och solen sken. Cyklade in till jobbet i solskenet. Ställde in min Garmin 910 på fyra stycken fyraminutersintervaller, a k a Norska fyror. Gav mig av nerför Kungsgatan, fortfarande i solskenet. Härligt!

Då kommer det. Hugget. Eller huggen snarare. Lite som löparknäkänsla, för er som haft det. 677 meter, sedan var det bara att vända. Tänkte att jag kanske kunde ta en femma i alla fall, men jag tog mitt förnuft.

Jag fick ju i alla fall se Nybrokajen. I solskenet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Minisemester och fallskärm

Minisemestrar skall inte underskattas. Några få dagar av spontanitet kan helt klart bli mer lyckade än en vecka eller två av hyperplanering. Det tycker i alla fall jag. Och minisemester är precis vad jag haft de senaste dagarna.

Det började med att min bror Håkan och jag åkte med Mia, Mårten och Malte upp till Västerås över dagen i söndags. Varför åker man till Västerås första helgen i juli tänker ni? De flesta gör det nog för att besöka Power Meet. Vi för att hoppa fallskärm. Håkan och jag fick ett hopp i födelsedagspresent av vår käre mor då vi fyllde år härom veckan.

Två taggade bröder.

Håkan har precis landat och jag är på väg.

Två nöjda bröder.

För mig var det andra hoppet, mitt premiärhopp gjorde jag i höstas, medans det var första gången för Håkan. Vid mitt premiärhopp var jag verkligen tokspänd, men den här gången var jag helt klart lugnare. Skillnaden mellan de båda hoppen var att första var en mycket häftigare upplevelse, pga allt adrenalinpåslag, men att andra hoppet var mer av en totalupplevelse då jag var "vaken" genom hela hoppet.

Dag två på minisemestern, dvs måndag, tog jag cykeln för att besöka Mia och Mårten som lånat en stuga på Tynningö. För att få till ett träningspass tog jag en sväng ner mot Värmdö först, en extrasväng på ca 5 mil. Jag svängde förbi Mattias, som turligt nog var hemma, och fick mig en espresso och en bulle. Det blev en del snack om ÖtillÖ, men även lite planer om Amsterdam senare i höst.

Väl framme på Tynningö fick jag en välförtjänt öl och dusch. Duschen var spännande nog placerad på soldäck, precis utanför köksfönstret.

Dag två på Tynningö var helt magisk. Efter frukost åkte Mårten och jag ut med båten, med var även Mia och Mårtens kompis Ann och hennes två söner Teo och Sam. Vi tog en sväng in mot Waxholm, på vägen hem fick jag tom köra båten. Eftermiddagen hängde vi mest på soldäck, men Ann lyckades locka med mig på ett TRX-pass. Grymt kul! 

Till middag skulle det grillas, igen, och jag hamnade vid grillen, igen. Jag har ju en tendens att hamna där. Ann gjorde hamburgare och jag grillade. De blev jäkligt goda!

I morse vaknade jag av att det regnade. Men jag somnade om. När jag vaknade igen så regnade det fortfarande. Min plan var att cykla hem efter frukost, men de fick ändras. Istället åkte hela gänget in till Gustavsberg för att luncha, vi hamnade på ett jättetrevligt ställe som heter Tornhuset. Kan rekommenderas!

Väl tillbaka på ön var det bara att invänta att regnet skulle upphöra, eller åtminstone avta. Innan jag åkte hann vi dricka kaffe och äta tårta, en tårta som Teo och Sam bakat till pappa Kim som kommit kvällen innan. Tårtan var ett mästerverk, killarna hade kommit på den genialiska idéen att ha grädde på halva och chokladmousse på halva. Grymt smarrig!

 

Tack för en supertrevlig minisemester Mia, Mårten, Malte, Ann, Kim, Teo och Sam!

Hur är det nu med balansen?

Idag har jag tränat på balansen. Med betoning på tränat.

I vanlig tisdagsordning mötte jag upp Linnea innan jobbet för att köra ett kvalitetspass. Gårdagens myspass byttes alltså ut mot kvalitetspass, balans med andra ord. Vi sprang som vanligt ner till Djurgårdsbrunnskanalen där vi körde 3x5min intervaller med 3min vila emellan. Mina intervaller sprang jag på 3:44 / 3:53 / 3:51min/km och Linnea var hack i häl. Pulsmässigt låg jag på 92% av max under löpningarna vilket jag är jättenöjd över, på sista tog jag verkligen i det jag hade. Nöjda lufsade vi sedan tillbaka för att äta en välförtjänt frukost. Havregrynsgröt låter kanske inte mycket för världen, men efter ett tufft träningspass är det sjukt gott. Speciellt med en kopp starkt kaffe till.

Ikväll har jag jobbat ytterligare på balansen, eller stabiliteten om man så vill. Och då främst bålstabiliteten, efter de övningar jag fått av sjukgymnast Anna. Det ser kanske löjligt ut att göra Musslan, men rätt gjord är den riktigt jobbig. I alla fall för mig.

Imorgon blir det nog lite vila. Tror jag.


- Posted using BlogPress from my iPad

Balans?

Känns ämnet bekant?

Vad är balans egentligen?

Ja, det kan ju handla om vad som helst egentligen. Balans i livet var ett ämne som kom upp på jobbet i förra veckan som en reaktion på att jag tyckte att det blivit lite väl lite träning på sistone. Midsommar innebar minimalt med träning och förberedelserna inför 40-årsfesten minskade träningen också. Men, som min kollega mycket riktigt poängterade, så måste det finnas tid till annat än träning också.

Ett exempel på balans i livet kan vara;

Lördag - Fest med massor av trevliga vänner på en bakgård med massor av mat, massor av öl, massor av vin och, framförallt, massor av skratt.

Söndag - Total återhämtningsdag.

Måndag - Ledig dag med tre timmar harmonisk cykling ute på Färingsö följt av en timme supertrevlig och superskön löpning med Mia i Ursvik.

Den balansen har jag sällan.