När, var, hur och varför vi äter debatteras ständigt både här och var. Oftast handlar det om att vi äter fel och för mycket, inte konstigt egentligen eftersom fetma är vår tids största folksjukdom.
Eftersom jag själv tills för bara några år sedan var rejält överviktig, eller fet om man ska vara ärlig. När jag berättar för folk att jag vägt en bit över 90kg blir de flesta lite förvånade. Den kropp jag hade då hänger ibland med mig mentalt, vilket kan vara ganska farligt. De senaste åren har jag legat ganska stadigt på 72-73kg och varit nöjd med det.
Förra söndagen vägde jag in mig, lite på skämt, inför semestern första morgonen i Östersund. Döm om min förvåning när vågen visar 69,9kg, det kunde ju bara inte vara sant. Okej, någon eller några har kommenterat att jag måste tappat vikt sedan i vintras, men det har jag bara viftat bort. Jag väger ju 72-73kg, det är vi ju redan överens om. Men men, det ska väl inte vara så svårt att råda bot på. Det är väl bara att äta mer. Inga konstigheter. För säkerhets skull berättade jag för Mia och Mårten hur det låg till, så att de skulle vara med på att jag kanske ta någon extra potatis här och var. Var vi än var och vem vi än hälsade på runt hela Jämtland så bjöds det stort och gott, både att äta och att dricka. Jag tog backning både på det ena och det andra, ibland så pass att jag nästan skämdes. Så höll det på hela veckan.
I söndags var det så utvägning. Tidpunkten var nästan på minuten samma som invägningen. Piece of cake, tänkte jag. Jag tyckte till och med att jag kände mig lite rundare om magen. Jo, så måste det vara. Vad tror ni vågen visar? 69,5kg! What?! Nej, vågen måste stått på ett annat ställe. Så jag flyttade någon decimeter. Samma resultat. Skit också! Jag vågade knappt berätta resultatet. Kanske inte världens största grej, men vad gör man om man går ner i vikt av att äta mer och av bra mat? Nu är det kanske inte ett bra exempel, men jag började med en stor på lösviktsgodis på tåget på vägen hem. Tröstäta?
Ett annat dåligt exempel är att, som jag idag, hoppa över lunchen. Okej att det var ett tretimmars löppass som kom i vägen, men det är kanske inte någon bra ursäkt. När jag tillslut kom på vad jag skulle äta så blev det efterrätt också, en liten kompensation alltså. Det kan kanske få mig att gå upp något kilo.
Tror ingen som umgicks med dig på 90-kilostiden uppfattade dig som varken rejält överviktig eller fet.
SvaraRaderaLiv, om jag inte uppfattades som överviktig eller fet är skönt att höra, men faktum är att jag var det. Jag hade på några få år gått upp ca 20kg, till följd av total avsaknad av motion, allt för mycket mat, allt för mycket festande och allt för mycket stress på jobbet. Så allmänhälsan var långt ifrån bra, troligen var jag sjukt nära diabetes.
Radera