Det närmar sig

På torsdag morgon lyfter planet från Arlanda mot Newark. Faan vad kul det ska bli! De närmsta dagarna blir det bara lite småfix, ingen träning tänkte jag. Well, får väl se hur det går med det. Småfixet idag har bestått i att köpa lite dollares, kan ju vara bra att ha, också har jag ju köpt biljett till New York Rangers vs Montreal Canadiens. Fatta, det är verkligen en pojkdröm att få se en NHL-match och att få göra det i klassiska Madison Square Garden är ju såklart hur stort som helst. Matchen går på lördag kväll, vilket betyder ett fåtal timmar sömn natten mot maran. Men, det är det helt klart värt!

Börjat packa? Nä, det har jag inte gjort. Verkligen inte, men kläderna är i alla fall rena...

Linje 17 med bonussväng

Klockan tio i förmiddas mötte jag upp detta gäng för att testa att ta mig längs den gröna linjen springandes. Jag hade ingen koll på hur många Miranda lyckats dra ihop, men jag trodde nog på 20st ungefär. Det visade sig vara 43. Coolt!

Bernt, som sprungit alla tunnelbanelinjer, pendeltågslinjer och gator i Stockholm bland annat, styrde upp vägen som vi skulle ta oss från Hässelby Strand. Vad jag inte visste då, men skulle få veta senare, var att denna man redan varit ute och gått i 15h innan vi möttes upp. 15h!? Häftigt!

Vi gav oss av några minuter över 10 och efter några kilometer passerade vi Vällingby Centrum, visste inte att det taklagts. Kul!

Efter ytterligare några kilometrar lämnade vi Alvik och skulle upp på Tranebergsbron. Vackert!

Efter 1,5h löpning började det kurra i magen, så kaffebrejket vid Fridhemsplan satt perfekt. Kaffesugen som jag var så köpte jag en stor kaffe, ganska mycket för stor för att hinna få i mig under ett kort stopp. Lösningen blev dubbla sugrör och dricka springandes. Det tog till St Eriksplan innan den tog slut. Gott!

På Götgatsbacken bjöds det på jazz. Roligt inslag!

Fortfarande på Götgatan så bjöds det på vacker löpning. Underbart!

Efter en massa plockade stationer längs linje 17 var vi så framme vid ändhållsplats, Skarpnäck. Här hade jag tänkt hoppa av, men då det lockades med fika på ett mysigt fik en bit bort så jag hängde på. Kaffesugen!

Nästa stopp blev alltså Kaffestugan Torpet, i skogen mellan Skarpnäck och Farsta. Förmodligen var de inte förberedda på 20, nånting, löpare med stort kaffe- och energisug. Men oj vad gott det var och charmigt. Gott gott!

Efter fikat fortsatte vi mot Farsta Strand, där jag hoppade av. 37km är kanske lite väl långt en vecka innan New York City Marathon, men det var ju så jäkla roligt. Makalösa Bernt var fortfarande vid gott mod. Imponerande!

In alles har det varit en helt fantastisk dag med kanonväder och kanonsällskap. Ett klart bra sätt att ägna en lördag på. Tack för sällskapet alla supertrevliga löparvänner!

Goda utsikter

Det ser verkligen ut att kunna bli en toppendag idag. Vädret ser kanon ut, sällskapet ser kanon ut och Gröna linjen ser kanon ut. Tycker ni inte?

Nu ska jag bara bälja i mig en rejäl kopp kaffe eller två och sedan börja ge mig av bort mot Hässelby Strand, man vill ju inte behöva springa dit...

Som vanligt är det helt ok, eller till och med uppskattat, ifall ni tutar eller hejar ifall ni ser oss.

Ha en härlig dag om vi inte ses!

Måndagslättjogg

Efter helgens fantastiskt sköna och långa pass, längre än på länge i alla fall, passade det riktigt bra med ett kort, lätt och avslappnat pass ikväll. Jag hade lyckats lura ut Miami i mörkret runt sjöarna. Som den gamle pingisspelaren hon är fördrev Mia söndagen i Eriksdalshallen tittandes på SOC istället för att vara ute och springa som "dom andra barnen". Så naturligtvis snackade vi en del om pingis, lite taktiska grunder och lite namedropping. Kul!

På vägen hem blev vi påhoppade av Miranda bakifrån, Miranda som skulle ta vilodag försökte få med oss på en sväng runt sjöarna. Min plan var ju att bara ta ett kortare pass, så det var inte aktuellt att lägga på 5km. Sorry!

Imorgon bär det av mot Borås å tjänstens vägnar, tro om det finns några triathleter som är sugna på att styra upp ett pass på kvällen? Annars får det väl bli lite spa och plask i poolen...

Helt fantastisk höstdag

I morse när jag slog upp ögonen och tittade ut genom fönstret fick jag sån jäkla inspiration. Slängde iväg ett sms till Miranda, som tidigare tiggt om sällskap idag, och det positiva svaret lät inte vänta på sig. En dryg timme senare möttes vi upp utanför Willys i Sumpan. Vi sprang sedan via Huvudstabadet och Karlberg för att hämta upp Alex, som börjar ta tag i träningen igen efter ett litet brejk. Undrar om bloggandet också kommer igång?

När vi hämtat upp Alex gav vi oss av mot Kastellholmen. Där tog vi en massa bilder, jag tror att Miranda var ute efter snygg bakgrundsbild till hennes blogg.



Eller så ville hon bara se lite snygga löpsteg, vad tror ni?

Hursomhelst blev det ett helt fantastiskt skönt långpass idag. Hoppas att det blir fler av dessa framöver, hösten har verkligen sin charm. Temperaturen spelar ju inte så stor roll egentligen, förutom att man måste lära sig att klä sig rätt. Det har jag i alla fall gjort i helgen, igår när det var några grader varmare hade jag mer kläder än vad jag hade idag vilket också ledde till rejält mycket blötare kläder.

Hoppas att ni andra också fått njuta av denna höstdag, jag menar att ni sluppit jobba eller sitta i en pingishall eller något annat jobbigt. 

Kunglig löpning med klyktattare

Arkivbild, lånad av Miranda, från Hässelbyloppet förra söndagen.

Vilket fantastiskt väder det varit idag. Perfekt dag att börja köra lite långpass igen, senast jag körde något långt var Stockholm Halvmarathon. Jag hämtade upp Mia för en tur bort mot Hagaparken, det var inte igår man sprang där trots att det både ligger nära och är fin löparmiljö.

Noterbart från Haga slott är att Daniel och Victoria inte haft höststädning än, de kommer att få kratta duktigt med löv.

Noterbart från stora världen är att det är exakt hundra år sedan ett flygplan användes i krig, kanske är det en ren tillfällighet att det var Libyen som blev angripna. Tänk vad man kan få reda på under en löptur...

Blir det ett långpass imorgon tro?

Amerikansk pedagogik

Idag kom så startbeviset till New York City Marathon tillslut, mitt startnummer är 17623. Kan vara bra att veta ifall man vill följa min framfart på New Yorks gator om dryga två veckor. För att på ett enkelt sätt visa startordningen har man helt enkelt blandat vågor och färger. Jag startar alltså i första vågen och är placerad i den gröna fållan. Faan vad trevligt vi skall ha i den gröna fållan!

Oj vad vi räknar ner nu!

Alternativt

Direkt efter jobbet idag så åkte jag till Edsbergsskolan för att spela innebandy med mina kollegor. Förra året blev det ett pass, nu är jag redan uppe i två. Och jag tror att det kommer att bli fler. Gympasalen är inte större än att man får plats att spela tre mot tre, tidigare har vi kört fyra mot fyra vilket jag tycker blir för trångt. Om ni trodde något annat så är löpningen min starka sida även när det gäller innebandy.

Trots förhöjd skaderisk tycker jag att innebandy är en bra alternativ träning, massor med korta intervaller.

Ljus i mörkret!

Med mörkret kommer faror. Som löpare, eller fotgängare över lag, utsätter man sig ständigt för faror och när mörkret faller på så ökar farorna dramatiskt. Tänk att det ska vara så svårt att göra sig själv den lilla tjänsten att se till att synas bra. Hand upp den som äger en reflex och använder den! Jag skall villigt erkänna att jag är totalt värdelös på att använda reflex. Dock så är jag något bättre att använda reflex när jag är ute och springer. Men skall sanningen fram så är det till stor del tack vare att den är i form av en väst och att den faktiskt tar vind och att den är hyggligt vattenavvisande.

Så, på med reflexen i alla fall när ni springer!

Vad har jag sysslat med sedan Hässelbyloppet nu då? Jo, i måndags körde jag 30min på löpband följt av 30min styrka, igår brände jag av en mil i regnet och ikväll blev det 9km sociallöpning med Miranda. Miranda som lyckats missa ett crosstrainingpass, men jag tror att hon "missade" det för att slippa springa på löpband.

Och, vi såg båda till att synas i mörkret!

Luciatåget

Att få vara med och arrangera löparevent är fantastiskt kul.


Först ut var Visingsöwarriors följt av Tomtetåget sen Sommartåget och nu har det blivit dags för Luciatåget.

Här kommer första infon om Luciatåget för att ni ska kunna boka in helgen i era almanackor.

Alla detaljer för er som vill gå "all in", sova över och äta middag med allt vad det innebär kommer inom kort.

Men här har ni programmet såhär långt:

Datum: Lördagen den 10/12

Tid: Start kl.10.00 Jönköpingcentral

Distans: Precis så långt man känner för att hänga med. 10, 18, 28, 40 eller hela sträckan som är 45 kilometer.

Tempo: Vårt mål är såklart att alla ska med men det vanligaste är att vi brukar hålla ett tempo kring 6.00-6.15/min/km

Middag och övernattning för alla som vill vara med hela helgen kommer att bli på Wisingsö Hotell och konferens.

Så kära vänner, se nu till att boka in lördagen den 10/12 i almanackan för ett äventyr utöver det det vanliga och ett underbart löparminne för resten av livet!

Hässelbyloppet - 38:40

Snabbspringarskorna som hjälpte mig att gå Sub40.

Vad säger man?

Kul!?

Ett av målen med denna säsong var ju att gå Sub40 på milen. Målet blev än mer verkligt när jag bestämde mig för att satsa på det för fem veckor sedan. Det var ju för fem veckor sedan som jag definitivt bestämde mig för att inte köra Challange Barcelona, min sista chans att göra en Iron Man i år. Jag letade upp ett träningsprogram och har fokuserat hårt på att följa det så noga jag bara kunnat, även om det blivit något snedsteg här och var. 

Jag borde vara grymt nöjd, jag fixade ju verkligen målet. Men jag känner inte riktigt glädje. Nöjd, visst, men ingen större glädje. Hoppas att det kommer.

Nu då? Nu ser jag fram emot att få köra långpass. New York City Marathon är tre veckor bort, det blir ju ett långt pass. Jag kommer inte hinna köra mer än max två långpass innan dess och det är för lite för att kunna satsa, eller?

Direkt efter loppet bestämde Alex och jag att vi skall satsa på Sub3h på Vällingbymaran till våren, det kittlar verkligen. Det är ett tufft mål, jag vet, men tuffa mål gör det så mycket mer värt det.

Grattis alla ni som persade idag och tack alla ni som gladdes åt mitt!

Slår ett slag!

Jag måste bara slå ett slag för detta gäng. Några gamla kompisar från Ö-vik har dragit igång en träningsgrupp med fokus på att få ihop träning och den "vanliga" vardagen men att ändå kunna göra bra resultat. Nu vet jag att det finns en hel del talang i det här gänget, så jag är helt övertygad om att resultaten kommer. Utöver de som redan finns. Ryktet säger att det finns IronMan-ambitioner, härligt!

Tro om de kommer att dra ihop någon julaftonsmorgonjogg? Annars får väl jag göra det, jag minns ju förra med välbehag.

Otroliga onsdag

Okej, otrolig var kanske att ta i men ovanligt bra var den i alla fall. Kom hem från jobbet och bara hoppade i kläderna, träningskläderna alltså, och gav mig iväg mot sjöarna. Man får ju rappa på för att det inte ska hinna bli mörkt ute. På schemat stod 40 lätta minuter, vilket det också blev. 40 lätta, lugna och sköna minuter. När jag kom ner till Lötsjön speglade sig månen i den. Mellan Lötsjön och minigolfbanan hade ett större gäng fåglar samlats för att flytta på sig, till varmare breddgrader kan man ana. Efter att jag vänt nere vid Råstasjön möts jag av nämnda fåglar i en snygg V-formation. Wank wank honk honk!

Att sedan Modopojkarna kunde tvåla dit Brynäspojkarna gjorde ju inte kvällen sämre.

Intervaller i mörker

Idag var det dags att testa formen, känna farten, på Sundbybergs IP. Förra tisdagen var jag alldeles ensammen, inte ens de där ungarna jag vant mig vid att trängas med var där. När jag kom upp på IP var redan Miranda och Mia där, de hade slösat energi på en rejäl uppvärmning runt sjöarna. Sedan dök Anna och Krister upp, följda av Henrik. Skulle det komma fler också? Nej, det var bra så. Vi joggade runt några varv småtjattrandes innan det var dags för 400-ingar.

Väl taggad drog jag iväg i bra fart, benen var så taggade att det var svårt att hålla igen. Mitt mål var att springa de 10 varven på ner mot 86 sekunder, det första gick på 75. Såklart var det mina inspirerande medlöpare som bidrog till att första varvet gick så fort som det gick. Andra varvet höll jag igen en aning, och den gick också fem sekunder långsammare. Tanken med dessa intervaller är inte att maxa på något sätt, utan att hålla fart på benen och hålla det strax under miltempo. Resterande varv gick ändå på mellan 78 och 80 sekunder, positivt ändå att de var väldigt jämna.

Delar av kvällens sällskap, Mia, Miranda och Henrik i skenet av det lilla ljus som fanns.

Alla hade vi lite olika mål med kvällen, men vi hade nog alla lika roligt. Kanske hade jag minst roligt som körde några extra varv, kanske inte. På vägen hem hade vi kanske lite väl roligt, Mia och Miranda lurade till och med mig att ge mig på lite knasbilder.





Tack för ikväll vänner, det här måste vi göra om!

Magisk rekordhelg

Den här helgen har verkligen varit rekorderlig, och en gnutta magisk.

Rekord 1

Lördag morgon gav jag mig iväg ner mot sjöarna för att köra 5km snabbdistans. Jag hade väl inte den bästa känslan i kroppen, svårt att sätta fingret på vad men det kändes som att den hade lite annat att tampas med än bara löpningen. Jag gav mig av i lite lugnare tempo än förra lördan, men kunde å andra sidan hålla det hela vägen. Inte för att jag sprungit 5km så ofta, men aldrig har det gått så snabbt som på 19.24. Hm

En mäkta nöjd och förväntansfull brorson

Magiskt 1

Lördag kväll spenderades på Globen. Min brorson Marcus fick en biljett till NY Rangers - Anaheim Ducks i födelsedagspresent i somras och igår var det dags för den stora matchen. Behöver jag nämna att det var en nöjd kille som storögt följde allt som hände. Han gillade kanske inte slagsmålen, men pappa och farbröder tyckte det var desto nöjdare.

Magiskt 2

Dagens höjdare var helt klart brunchen på Bianchi Café & Cycles. Bara mozzarellan var värd priset, krämig och god och väldigt långt ifrån den där man kan köpa på ICA. Rekommenderas varmt!

Rekord 2

Söndag kväll avslutades på löpbandet. Efter många om och men så valde jag bort den friska luften mot ett varmt gym. En gång tidigare har jag sprungit en timme på löpband, men 10,5km är distansrekord. Wow! Mitt knep för att stå ut i en timme på löpbandet var att högt räkna ner varannan minut, men efter en kvart gick jag över till var femte minut. Sista halvtimmen började jag köra lite fartlek, med stark betoning på lek. Jag varierade mellan att springa i 10,5km/h och 11km/h, men även mellan att springa med långa och korta steg. Då och då dök det upp lite Phoebe-steg. Sista tio minutrarna så lekte jag kommentator också, filmen kan mycket väl hamna på YouTube. Det lär bli en succé!



Efter regn kommer...

Jag var totalt inställd på att bränna av en enkel mil ikväll. Men när arbetsdagen började gå mot sin ända så noterade jag regnet som började tillta utanför fönstret. Ett regn som bara ökade medans jag satt i bilen på väg hem. Inte så muntert, men jag hade i alla fall lyckats ragga sällskap av Miranda och Mia. Men vad händer under den korta stund jag hinner vara hemma?

Dubbla regnbågar! Regnet upphör och det känns brutalt mycket lättare. Med lätta steg joggade jag bort mot Miranda, där även Mia dök upp. Oj vad lätt ett pass kan bli när vädret lättar, men framförallt när man har så trevligt sällskap. Tack för ikväll vänner!

Årets vintermara blir...

Imorgon är det precis en månad kvar till årets New York City Marathon går av stapeln. Och jag ska ju vara med! Shit vad häftigt det kommer att bli. Kan ni tänka er ett bättre sätt att uppleva det stora äpplet på? Jag är tveksam.

Jag kommer definitivt inte att komma dit i mitt livs löpform, men ikväll gjorde jag mitt bästa för att axlarna kommer att vara i fin form. Bara det inte kommer att vara för kallt för linne. Haha

Btw, jag smygstartar med en gissa-tiden-tävling redan nu. Så ge mig era tips redan nu så kanske jag får något att satsa mot...

Fart och fart

I lördags stod det snabbdistans på schemat. Vädret var snudd på sommarlikt, trots att träden skvallrade om att hösten trots allt är här. Inget fel på hösten, men det var faktiskt ganska skönt att inse att man borde valt kortbyxor och t-shirt istället för längre varianter. Jag mötte upp min löparvän Susanne för att jogga ner mot sjöarna. Vi hade olika upplägg för dagen, jag skulle som sagt köra snabbdistans och Susanne skulle köra 800-ingar och vi bestämde att jag skulle köra mitt pass först. Vid Gröna stugan stannade vi till och stretchade lite innan jag gav mig iväg. Första kilometern gick riktigt fort, aningen förvånande då jag inte alls hade någon bra känsla i kroppen. Redan på andra kilometern började det bli kämpigt och sedan fick jag, just det, kämpa. Kämpa kämpa! Jag lyckades hålla ihop det hyggligt och klockade av 5-kilometarn på 19.43. Oj vad jag hade önskat att jag haft en slurk vatten med mig, jag var helt ökentorr i munnen efteråt. Men vem tänker på sånt?

Efter snabbdistansen var det dags att agera hare för Susanne på hennes 800-ingar. Tanken var att jag skulle se till så att tempot höll sig kring 4:40-tempo, men det visade sig vara alldeles för lågt. Vi höll oss istället mellan 4:11 och 4:20, så Susanne fick i hemläxa att våga springa sina intervaller i minst 4:20-tempo. I´m cruel!

Miranda dök också upp och agerade publik, påhejare och fotograf. Mycket uppskattat inslag!

Ikväll var jag tillbaka på Sundbybergs IP och även ikväll vankades det intervaller, men den här gången var allt på mina villkor. På gott och ont. Siktet var inställt på 3:45-3:50 på kvällens tusingar och trots att känslan inte var den bästa så lyckades jag ändå klämma till med serien 3:44/3:34/3:41/3:40/3:38/3:40. Jag har ju blivit bortskämd med att ha sällskap på mina intervalltisdagar. Eller mina och mina, det är ju inte så länge sedan det var jag som var sällskapet. Ni var saknade mina vänner!

Nu blir det lite lugnt och sansat igen fram till på lördag då det är dags att trycka på igen. Min träning är verkligen pulserande.

Mitt förhållande

Jag har ett knepigt förhållande. Jag vet att det är fel, men ibland kan jag bara inte låta bli. Jag bara måste. Men jag ångrar mig nästan varje gång. Jag kan må så dåligt efteråt. Men ändå faller jag tillbaka då och då. Jag pratar om mitt förhållande till godis och då smågodis i synnerhet. Jag har alltid gillat godis, inget konstigt med det då vi alla föds med egenskapen att tycka om sött. Sött är ju faktiskt det enda vi inte behöver lära oss att tycka om, helt naturligt då riktigt söt mjölk är det första vi får i oss. Sedan har naturen format sig så att det söta även är nyttigt för oss, tänk frukt och bär. Frukt och bär innehåller otroligt mycket nyttigheter som vi behöver och framförallt behövde, back in the days. Dessutom har frukt och bär av någon anledning fått väldigt tilltalande färger. Sedan gick allt snett.

Istället för färgrika vitaminbomber har vi svängt över till färgrika sockerbomber. Visst kan man lockas av hallon och blåbär, men av någon anledning så väljer man vingummi och gelehallon. Varför? Kom inte och säg att det är för att det är godare. Tänk er känslan efter en näve hallon eller blåbär, sedan tänker ni er känslan efter en näve vingummi eller gelehallon. Hur många vaknade inte upp imorse med lätt ångest i kroppen efter lite väl mycket fredagsmys? Kan eventuellt varit av ett glas vin för mycket, men även av en näve godis för mycket.

Jag kom på mig själv tidigare i veckan gå förbi en smågodishylla med lite för stark dragningskraft. Jag tittar på "prislappen" och noterar öppningserbjudandet 4.98kr/hg. 4.98! Jag tänkte att hit måste jag gå på fredag, man kan ju inte missa detta fantastiska öppningserbjudande. Nu blev det aldrig något godis igår. Troligen bara en tillfällighet. Starkare är jag inte.

Hur kom jag in på det här? Jo, en gammal vän bloggade om sin kamp mot sockersug och efter några månaders uppehåll från bloggandet kom hon tillbaka häromdagen. Jag har hela tiden trott att hon vunnit över sitt sockersug, men tyvärr visade det sig vara tvärtom. Till min stora glädje har hon dock bestämt sig för att ta upp kampen igen. För en sockerberoende är kampen fruktansvärd, hon jämför den med en alkoholists kamp mot alkohol. Det finns liksom inga mellanting, det är total avhållsamhet som gäller.

Var det verkligen det här naturen tänkte när den ville locka oss med de färgrika frukterna och bären?