Som vanligt tycker jag att det är svårt att smälta och reflektera över en upplevelse som denna. Men jag ska göra ett försök.
Efter två år av förberedelser, minst, stod jag så äntligen på startlinjen i lördags morse strax före sju. De sista dagarna innan hade känslan växlat mellan nervositet och längtan flera gånger varje dag, kanske flera gånger per timme. Förra året föll jag ju på startlinjen, så jag vågade inte ta ut något i förskott. Inte förrän jag verkligen stod inför det faktum att jag kollat till cykeln en sista gång och började dra på mig våtdräkten kände jag att det verkligen var dags. Den stunden var helt overklig och jag njöt verkligen av att stå bland alla förväntansfulla triathleter.
Efter att våtdräkt var pådragen, badmössa och glasögon på plats och påsen med överdragskläder inlämnad var det dags att gå ut på bryggan och ned i Kalmarsund. Till tonerna av "Just idag är jag stark" med Kenta njöt jag av varje steg mot startlinjen, om vartannat tittandes framåt på alla som gick framför mig på bryggan och mot kajen där tusentals åskådare samlats för att följa starten på vår utmanande dag.
Då nationalsången tonats ut gick startskottet, av någon anledning uppmärksammade jag det inte men då alla andra började simma gjorde jag också det. Starten var lite hetsig, men jag sa hela tiden till mig själv att ta det lugnt. Det skulle ju ändå bli en lång dag och det skulle vara onödigt att göra bort sig redan på simningen. De första 3000m gick hyfsat, men sedan var det dags för avstickaren mot växlingsområdet. Känslan att simma i dy som luktar avloppsrens där en kallsup troligen skulle förstöra resten av dagen var inte trevlig.
Jag är naturligt långsam i växlingarna, men lördagens T1:a var nästan löjlig. Men varför stressa när man skall vara ute hela dagen ändå?
Starten på cyklingen var grym, efter några få kilometrar åkte vi ut på Ölandsbron. Jag log lite åt skylten som visade att cykling på bron är förbjuden. Många i startfältet hade aldrig tidigare varit på Öland, tänk att få göra det förbjudna första gången.
Ute på Öland var det mycket folk ute, antingen stod de längs vägen eller satt i sina trädgårdar och åt frukost, brunch eller lunch. Beroende lite på var då vi totalt cyklade nästan tio mil där.
Efter trippen på ön körde vi resterande biten på fastlandet och även där var det mycket folk ute, även om det var i mindre bebyggda områden. Allt stöd behövdes verkligen, för jag började verkligen få det kämpigt och jag misströstade en hel del. Jag försökte dela upp i små delmål för att inte bryta ihop. Min sista tanke på cykeln innan växlingen var "Faan vad skönt det ska bli att få springa!"
Det var med riktigt gott mod jag gav mig ut på löpningen, mållinjen var ju bara 42km bort. Första milen kändes riktigt bra, nästa okej, sedan kom en rejäl svacka vid 25km någonstans och den höll i sig till 35km ungefär. Jag trodde inte att det skulle gå så långt att jag skulle börja gå, men det gjorde jag ganska mycket den biten. Jag började äta chips och dricka Cola och tänkte "Fredagsmys" och log för mig själv. Vid 35km tänkte jag att det bara var en sväng runt sjöarna kvar och benen kom tillbaka. Folk tyckte att jag såg fräsch ut, yeah right. Jag lufsade på och kom ikapp Roxen med några kilometrar kvar och drog med honom. Precis när jag började tänka på målgången, vem som skulle springa först eller om vi skulle springa tillsammans, så ville han gå och att jag skulle fortsätta.
Med knappa två kilometrar kvar började man höra speakern och det gav en rejäl boost, jag tror t o m att jag gick från lufs till löpning. Först skulle jag bara springa en sväng runt stan, sedan var det dags för upploppet.
Känslan när jag sprang runt sista kröken och såg målportalen var helt otrolig. Jag sög in all energi som åskådarna gav och sista biten av upploppet passade jag på att ge tillbaka lite till publiken. Ur högtalarna dånade We Will Rock You med Queen och jag körde klappen med publiken, vilket både de och speakern uppskattade. Lät det som iallafall. Sista metrarna innan mållinjen drog jag upp dragkedjan, satte glasögonen på plats, sträckte ut armarna och skrek allt jag hade samtidigt som speakern vrålar ut "Thomas, You are an Ironman!"
Precis, äntligen kan jag kalla mig Ironman!
Det har varit en lång och mödosam resa, men det har varit så jäkla värt det. Det finns inte ett enda träningspass som jag känt att jag inte ville göra.
Min reflektion från loppet är att arrangemanget var helt fantastiskt, möjligen förutom de 800m dysimning. Publiken var helt otrolig, att de orkade stå kvar hela dagen och heja fram oss lite långsammare. Jag har aldrig i hela mitt liv hört mitt namn lika många gånger som i lördags. Vädret var nog helt optimalt för oss utövare, kanske sämre för publiken. Hoppas att vi är förlåtna? Att tävla i klubbdräkt gjorde att jag fick ännu mer support av medtävlare och klubbkompisar i publiken. Tack för allt stöd!
Min egen insats är jag nöjd med, inte mer. Inget moment gick speciellt bra och jag klarade min "accepttid" precis. Speciellt cyklingen är jag missnöjd med, där måste jag förbättra mig rejält innan nästa Ironman. För, det kommer att bli fler även om det troligen inte blir något nästa år.
De närmsta veckorna ska jag ta det lugnt och fundera på ifall tävlingssäsongen är över eller ifall det blir något mer. Kanske blir det Hässelbyloppet, kanske blir det Roslagshösten, kanske blir det bara träning för husbehov.
- Posted using BlogPress from my iPad
