Vad är det som driver folk att utsätta sig för extrema lopp? Frågan dök upp på jobbet i veckan. Den är såklart berättigad. För inte så många år sedan ansågs marathon, Vätternrundan, Vasaloppet etc. som lopp för lite extrema personer. Numera är det kanske lite mer norm att ha genomfört någon eller några av dessa. Kan man inte nöja sig med det?
Jag höll nog ganska låg profil i diskussionen, kanske för att jag nog räknas in i nämnda skara. Självklart kan anledningarna till att utsätta sin kropp för extrema utmaningar vara olika. Att sätta en bock i att-göra-listan är säkert en. Att få andras beundran en annan. Själv så tror jag dock att den vanligaste anledningen är att man är nyfiken på att se hur mycket kroppen kan prestera, hur mycket man kan pusha innan man når väggen. Faktum är ju att kroppen är så otroligt mycket uthålligare än vad vi tror, bara den får chans att anpassa sig.
Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utvecklas. Inget konstigt i det. Spelar du gitarr vill man väl utvecklas inom det. Är man chef på ett företag vill man väl utvecklas i sitt ledarskap. Varför skulle man då inte vilja utvecklas inom sitt idrottande? Sedan om det innebär att man blir snabbare eller uthålligare är ju egalt. Huvudsaken är väl att man får reta kroppen, få en kick? Eller bara få drömma lite?
Just nu sitter jag på bussen ner mot Värmdölandet för att drömma tillbaka till Ötillö tillsammans med min team mate Mattias. Apropå drömmar och extremer.
Fortsätt drömma och fortsätt utmana!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar