Ikväll var jag ute och rastade benen för första gången sedan lördagens halvmara. Med rasta menar jag då löpning, för i söndags var jag ju faktiskt ute och cyklade. Men då handlade det om en lugn, fin och trevlig fikarunda till Äppelfabriken. Benen var allt annat än pigga, så lite rastning var nog på sin plats. Jag kom hem lite tidigare från jobbet, så jag hann ut innan det blev mörkt. Det är verkligen skönt att springa i höstsolnedgång.
I morse möttes vi av den tråkiga nyheten att Kristian Gidlund gick bort igår, han förlorade kampen mot cancern. Jag hade inte en aning om vem Kristian var innan jag lyssnade på hans sommarprat i somras, men den var så gripande att jag blev alldeles... Ja, vad blev jag egentligen? Jag tror mest att jag blev glad, faktiskt. Glad för att han trots dödlig sjukdom hade en så positiv inställning, tänk om alla vi som inte är dödligt sjuka hade samma inställning. Jag är så glad att jag lyssnade till hans gripande prat. Om du inte gjort det så gör det nu! Kristians sommarprat
Apropå mörker, idag har jag lyssnat på Lars Winnerbäck nya skiva lite väl många gånger. Sjukt bra skiva! Jag gillar verkligen hans mörker och deppighet. Att säga att jag blir glad är kanske att ta i, men det känns så ärligt på något sätt.
Jag trodde när jag satt mig ner att det skulle bli ett jättedjupt inlägg, men så blev det ju inte. Det får bli en annan gång, för det kommer säkert fler mörka dagar den här hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar