Tankar!

Under min löptur idag så gick hjärnan på fullvarv.

Jag sprang och tänkte på den "nyhet" jag hört på morgonen. Varför reagerade jag på den? Det skulle väl jag kunnat skita i. Vad spelar det för roll om jag "förlorar" ett år eller två för att jag tränar "hårt". Om man fick önska så dör jag hellre i målfållan i Mora, exempelvis, efter ett långt aktivt liv än på ett ålderdomshem efter ett längre liv men där de sista tio åren eller så är helt ovärdiga. Det kanske låter konstigt, eller så låter det helt självklart.

Reagerade jag för att jag uppfattade det som att det var värre att leva ett aktivt liv än ett inaktivt, om man nu inte följde de danska gemytliga råden?

Reagerade jag för att jag samtidigt följde tweetsen som reagerade på att programledaren sa att alla faktiskt kan springa? Ja, kanske det. Jag är också av den uppfattningen att alla kan springa, vi är ju faktiskt födda att springa. Handen upp den som aldrig sprungit i hela sitt liv! Alla barn springer, utan att ens reflektera över det, men av någon anledning slutar vi springa. Varför gör vi det?

Jag vet varför jag gjorde det. Jag fick smak på det "goda" livet. Det "goda" livet gav mig 20kg. Bland annat. Inte lätt att springa då, verkligen inte. 20kg tidigare var en mil inga problem, nu var 2,5km ett problem. Men jag ville, och då fick jag ta små små steg.

Övervikt är såklart en av de vanligaste anledningarna till att man inte tycker sig kunna springa. Men det är ju inte övervikten i sig som är problemet, det är livsstilen. Det är den man måste göra något åt. Det funkade inte för mig att äta pizza varje dag och kröka på helgerna och det funkar nog inte för andra heller.

Sedan finns det självklart andra orsaker, man kan ha ett dåligt knä eller en sjukdom som hindrar. Men det är ju en annan sak.

Nä, jag tror faktiskt inte att jag vill vänta och se hur länge jag kommer att leva. Jag tror att jag hellre lever det liv jag trivs bäst med så länge, så får vi se hur det slutar tids nog.