Inte bra. Inte roligt. Men säkert ingen större fara. I slutet av torsdagens pass började det göra ont i höger vad och höger baksida lår, men jag tänkte att vila och lite färgglada drinkar skulle räcka för att komma tillbaka i matchen. Dock så kände jag nog redan innan passet idag att risken fanns att det inte skulle gå så bra. Tanken var att springa 30km med fartökning sista 3km till strax under maratempo. Jag gick ut i 5:10-5:15, helt enligt plan, och allt kändes ganska bra fram till 10km. Då börjar höger vad att göra sig påmind igen. Jag försökte att massera bort det som ömmade, men det blev aldrigr riktigt bra. Så det enda rätta var att avbryta passet, ta det säkra före det osäkra helt enkelt. Mitt resultat på Stockholm Marathon står och faller inte med detta pass, men det skulle såklart känts bättre om det gått bra. Problemet nu var bara att jag hade 10km hem, men varken busskort, pengar eller telefon. Och hem var jag ju tvungen att ta mig. En mil tar, som alla vet, en hel evighet att gå. Inget alternativ alltså. Jag bestämde mig helt enkelt att dra ner en aning på tempot och känna mig för. Vid Karlberg mötte jag Miranda som var ute och sprang med Maratonmorsan, när kommer den bloggen förresten? Vi stannade till och snackade en stund, jag behövde verkligen det brejket. Negativa tankar hade helt lagt beslag på min hjärna, men detta glada möte fick mig på klart bättre humör.
Nu blir det till att löpvila och massera vaden så mycket jag bara orkar. Milspåret på onsdag är dessutom ute ur planeringen. Dock så blir det nog till att köra lite mer cykel för att hålla igång kroppen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar