Stockholm Triathlon 2013 - Race report

Som för så många andra så började allt för mig med Stockholm Triathlon, året var 2010 om jag inte minns fel. Jag minns det som en jätterolig grej, även om jag inte hade många rätt. Inte vad gällde simningen i alla fall, cykeln minns jag gick okej och löpningen bra till och med. Men simningen, jag rodnar när jag tänker på det. Jag bröstsimmade i surfdräkt och var tredje sist upp ur vattnet. Sedan dess har det hänt en del. Om man säger.

Men idag, vad hade jag förväntat mig? Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Hade jag verkligen tänkt raka benen? Skulle en grillad kyckling på ramen hjälpt mig till framgång? Hur skulle de andra i laget ta emot mig?

En sak hade jag i alla fall bestämt mig för, jag skulle köra på tempohojen. Eller? Jo, det skulle jag nog. Eller? Jo, när jag vaknade tidigt i morse så kände jag verkligen att jag skulle göra det. Så jag bytte däck på tyskan, tänk vad pinsamt det vore om jag punkade under loppet. Riktigt pinsamt! Jag som blivit presenterad som "well experienced triathlete" för de övriga lagmedlemmarna.

Vi hade ju till och med lagkläder, med företagets namn på.

Men hur hamnade jag nu i det här laget? Jo, min kompis Karins företag hade anmält tre stafettlag till tävlingen och ett lag hade fått ett sent återbud. Och då ställde jag såklart upp, speciellt eftersom det var för en god sak. En större summa pengar går till välgörande ändamål.

Jag mötte upp mitt lag utanför Sheraton, en liten bit från tävlingsområdet. Vi har aldrig setts förut, men vi hade ju likadana kläder så det gick bra att känna igen varandra. Efter lite bonding, ja de var ju vanliga människor de också, rörde vi oss ner mot starten för att checka in. Tävlingen hade varit igång sedan tidig förmiddag, så det var ganska livat i området. Jag stötte på min klubbkompis Aaron och hann byta några ord med honom, mycket trevligt.

Delar av de tre Celgene-lagen samlade runt min fina lilla tyska.

Karin och Odd-Jan, simmare i de två sprintstafettlagen, taggar igång.

 

Efter lite trix och fix och pep talk var det dags för simmarna att bege sig mot starten, och för oss övriga att hålla koll på klockan. För det skulle gå fort. Bara några minuter efter starten var Karin uppe ur vattnet och lämnade över stafettpinnen, eller chipet i alla fall, till mig. Sedan gav jag mig av med cykeln. Springandes. Det var säkert 300-400m tills att man fick hoppa på hojen. Men sen så. Efter lite små missöden så kom jag iväg. Jag öppnade på låga växlar för att få spinn på benen. När jag kommer bort till första skarpa svängen smäller det till i motsatta körfältet. Ajajaj, en tjej hade tagit kurvan för brant och åkte in i stängslet. Cyklingen går riktigt bra och jag kommer upp riktigt bra i puls. Underbart att få köra på hårt, det kändes som Hellnerklass. Bitvis flåsar jag så att folk runt mig måste undrat.

Snabbare än vad jag trott kom jag sedan i mål. Jag växlade till Helena för löpningen och sedan fick jag andas ut. Men jag var snabbt tillbaka i matchen igen, så att jag kunde meddela Sofie , som tillsammans med syster Lisa skötte speakermikrofonen med den äran, att jag missat att hon spelat min önskelåt. Hon hade spelat den, men spelade den igen. Och igen. Och igen faktiskt.

När båda lagen gått i mål avslutade vi dagen med att äta sen lunch tillsammans i Gamla Stan. Jag föll för en renstek och en öl. Det satt fint.

 

 

Tack som tusan alla inblandade för att jag fick vara med idag! Självklart ställer jag upp igen nästa år ifall det blir en sträcka över :-)