Lidingöloppet, min berättelse

För precis en vecka sedan satt jag i soffan med morgonkaffet och började ladda för Lidingöloppet, idag sitter jag i samma soffa och skall försöka återge hur det gick.

Jag gav mig av hemifrån i god tid för att först möta upp Miranda vid Sundbybergs station, som även hade sällskap av sin superstarka syster och sin snabba mamma, och sedan Alex vid Centralen. Strax före elva kom vi fram till Lidingövallen, dvs två timmar innan start.

Bloggare på väg in till mässan innan loppet.

Efter en snabb vända i mässan satt vi oss i gräset på Lidingövallen och började dona med klockor, nummerlappar, chip etc. Som vanligt, känns det som, så pratade vi om upplägget inför nästa år. Är det en verklighetsflykt för att man vill tänka bort det som ligger precis framför en? För även om man är en ganska van löpare, numera, så är verkligen inte 30km terräng en barnlek. Träning är en sak, men tävling är en helt annan. Man vet att man kommer att få ont, man vet att man kommer att bli trött, men man vet aldrig när. Kommer tröttheten eller det onda för tidigt så kommer det bli jobbigt, rejält jobbigt.

Alex och Mirandas kompis Therese mötte också upp innan loppet och hon hade tagit på sig rollen som kaffeleverantör, det var mycket uppskattat. Tack Therese!

Cirka en timme innan start så började vi röra oss upp mot starten vid Koltorps gärde. Tjejerna tappade vi bort på vägen upp, de hade tydligen behov att uträtta. Så Alex och jag traskade uppåt och babblade på, väl medvetna om att vi båda var på väg in i bubblan. Den bubbla som gör att det man säger, frågar eller svarar kanske bara blir blaha blaha. Enkelt uttryckt så är det väl bara nervositet. Väl framme så önskade vi varandra lycka till och gick till varsin startfålla, Alex startade i gruppen före mig.

Efter lite spänd/fånig uppvärmning till Friskis&Svettis-brudarna så gick startskottet. Ganska omgående så blev jag varse om att det var ett dåligt val att ställa sig till vänster i fållan. Starten gick trögt, det var en del gyttja bitvis och framförallt var det trångt så det var svårt att komma iväg. Uppskattningsvis så var det cirka tre kilometer som var trånga i starten, ganska frustrerande eftersom jag ville öka farten men inte ödsla alltför mycket energi på att jojospringa.

Lidingöloppets bild

 När det sedan lossnade så insåg jag att dagens fart som bäst skulle räcka till 2.20, men att jag borde klara 2.30 om inte andra halvan skulle gå alltför långsamt. Efter ca 13km kommer jag ikapp en herre med en tröja som avslöjade att han gjort 30st LL, jag kunde inte undgå att ge honom en "tummen upp" och ett "Starkt jobbat!", av hans leende och tack så var det nog uppskattat. Han hade dessutom en urtjusig mustasch, bara en sån sak.

Halva loppet passerades efter 1.12 vilket indikerade på att jag inte skulle klara 2.20, om jag inte skulle göra en negativ split som jag gjort de andra gångerna jag sprunigt Lidingöloppet. Siktet var dock inställt på att inte tappa för mycket fart och klara 2.30. Avsnittet mellan 15 och 20km är rejält kuperat, med många korta upp- och nerförsbackar. Den upptäckt jag gjorde i år var att jag är riktigt usel på att springa utför men ganska stark uppför. Att notera inför nästa år. Träna utförslöpning! Det är riktigt frustrerande att bli omsprungen utför för att sedan springa om samma människor uppför.

Tidigare år så har benen varit i stort sett slut när jag kommit in på Grönsta gärde för att gå ut på sista milen, men i år var benen fortfarande relativt fräscha. Skönt! Jag tog en mugg sportdryck och gav mig in i backen som inleder sista milen med en bra känsla. I slutet på backen fick jag syn på en gammal kompis från Ö-vik, som stod på sidan om, så jag hojtade "Tjena Jocke!". Jag undrar om jag är den enda som hejar på fler än som hejar på mig?

Kilometrarna gick och jag höll mitt tempo och jag fick passera fler och fler. Det kändes skönt att benen fortfarande var med eftersom det snart skulle vankas Aborrbacke, men hur skulle jag lägga upp taktiken inför den? Skulle jag springa eller skulle jag gå? Jag kunde inte bestämma mig så känslan fick avgöra.

Väl framme vid Aborrbacken så kändes det som att jag skulle springa så långt som jag orkade. Jag sprang kanske 3/4 av den brantaste delen sedan gick jag resten. Jag hade orkat hela men tyckte att det var värt att spara på krafterna. När den brantaste delen planade ut så fortsatte jag att springa.

Ganska pigga steg i Aborrbacken.

Väl utkommen ur Aborrbacken så kändes allt ganska bra, jag sprang förbi sista vätskekontrollen, trodde inte att den skulle ge mig något. Fortsatte sedan mot Karins backe och sprang ganska lätt uppför den och väl på toppen så kändes det som att loppet var klart, inga jobbiga bitar kvar egentligen. Jag bestämde mig för att hålla farten fram till sista km-skylten och sedan ge järnet. Eftersom upploppet är ca 200m så skulle sista kilometern egentligen bara vara 800m, eftersom upploppet är "gratis".

Känslan när man börjar närma siog upploppet är obeskrivligt, det går ett rus genom kroppen som är helt fantastisk. Befriande på något sätt. All träning, all uppladdning, all nervositet känns så otroligt värt denna känsla. Jag är helt säker på att jag är en kicksökare.

I mål ser jag på klockan att jag gjort 2.25 vilket jag var, och är, supernöjd med. Dessutom så kände jag mig nöjd med känslan loppet igenom, det kändes aldrig förjävligt. Det är kanske nästa steg, att ligga på en nivå som stundtals känns just förjävlig. Men det får bli ett annat år.

I målfållan mötte jag Alex, som inte hade samma känsla som jag direkt. Han hade gjort 2.20 men var ärligt missnöjd. Vi gick bort mot väskorna och bytte om till torra kläder. Just när vi ska gå tillbaka till målfållan för att fånga upp Miranda och Therese så ser vi dom vid sina väskor. Miranda var lite väl tidig, hon hade pratat om att försöka springa på tre timmar, men det hade hon definitivt inte gjort. Hon hade sprungit på 2.34 och knipit en silvermedalj. Imponerande! Therese gjorde finfina 2.43.

Alex, Miranda, jag och Therese, fyra glada lidingölöpare. Bild lånad av Miranda.

Men, Lidingöloppet var inte över för min del bara för att vi fyra gått i mål. 40 minuter efter att jag startade så gav sig min "Klassikerkompis" Roger ut för att avverka detta lopp. Roger har ett speciellt förhållande till Lidingöloppet. Det var under detta lopp som han för  två år sedan bröt lårbenet efter cirka 17 kilometer. Man kan bara försöka förstå hans känslor inför loppet och framförallt inför den backe där benet gav vika. Lidingöloppet 2008 skulle avsluta den klassiker som vi började prata om hösten 2007. Det loppet avslutade min första klassiker, men för Roger så blev det starten för en lång konvalescenstid.

I sällskap av min sambo Karin så blev det först en kopp kaffe och sedan så drog vi oss upp mot målrakan efter att vi fått förvarning om att han passerat Aborrbacken. Vi ställde oss för att heja på de fantastiska löpare som spurtade in i blandad form. Till en början stod vi med Therese som väntade in sin svåger. Tiden gick och vi började bli allt mer oroliga att något skulle ha hänt sista kilometrarna. Tillslut så såg vi honom på upploppet och vi skrek för allt vi var värda. Det såg riktigt tungt ut, men som den norrländska fighter Roger är så bet han ihop.

Att se Roger gå i mål var minst lika skönt som att själv komma i mål. När man känner till bakgrunden så kan man inte annat säga än att det är en enastående prestation. Att kämpa på med rehabiliteringen och ett drygt år efter benbrottet anmäla sig till Vasaloppet och starta om med klassikern, det är en fantastisk prestation. Nu ska jag försöka locka över Roger till triathlon :-)

Så, det var min berättelse om Lidingöloppet 2010. Hoppas att ni, som orkat läsa ända hit, fått en känsla för hur min dag och mitt lopp var. Och för er som saknat denna berättelse hoppas jag att det var värt väntan ;-)

Ha nu en fantastisk lördag och ge er ut i det härliga höstvädret. Kanske kanske tar ni era första steg mot Lidingöloppet 2011.