"...det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör". En textrad av Lars Winnerbäck som ibland passar väldigt bra in på min sinnesstämning.
Vem är jag egentligen, mannen med humörsvängningar? I söndags morse var jag en drömmare och nu har jag förvandlats till Thomas Tvivlaren. Det går fort i hockey! Det började förstås redan i söndags kväll när jag bröt simpasset pga total avsaknad av ork. Jag låg bara och plaskade i vattnet, det kändes som kvicksand. Ju mer jag försökte kämpa, desto sämre gick det. Måndag var återhämtningsdag och då var det ju okej att gå på sparlåga, inget konstigt alls. Igår kväll var det dags för simbassängen och testlopp med klubben över 800 meter. På vägen till Eriksdalsbadet så hade jag en högst tvivelaktig känsla, inte så konstigt kanske med tanke på vad som hände i söndags. Under insim och teknikövningar kändes allt dock bra, men under låga perioder betyder det inte alltid något positivt. Varför känns det bra nu? När kommer det att brytas? Under testloppet gick jag ut hyggligt tufft och kunde inte släppa tanken om när det skulle spricka. Jag blev passerad av en snabbare simmare och av någon anledning gick det lättare då, trots att han simmat om mig fick jag ändå simma bitvis avvaktande. Klockan stannade på 17:05 till slut, men det konstiga är att jag inte känner något inför den tiden. Jag har simmat detta testlopp tidigare, första gången för åtta veckor sedan och då simmade jag på 18:20 och andra gången för fyra veckor sedan men då missade jag att ta tid. Så, jag har i alla fall kapat en dryg minut på åtta veckor och det borde jag vara nöjd med.
Jaja, det är väl bara att göra som Per Elofsson sa på sin tid; "Det är bara att bryta ihop och komma igen"
p.s
Jag lovar, nästan, att nästa inlägg skall bli mer positivt. Om jag så måste låtsas :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar