Upp som en sol och ner som en pannkaka

I morse när jag vaknade så sken solen och jag blev så grymt sugen på att ge mig ut och beta av sjöarna i ett lugnt och behagligt tempo och bara njuta. Efter en par koppar kaffe så snörade jag på mig mina Icebugs och trippade iväg ner mot Sumpan. Benen var inte superpigga, men inte direkt slitna heller vilket inte vore helt ologiskt efter gårdagens superpass. Ljudet från dubbarna under mina fötter var så skönt att höra, jag kunde snabbt konstatera att det nog var sista gången denna säsongen som de behövdes. Det är nästan barmark överallt nu. Mellan Lötsjön och Råstasjön kom ett gäng från Running Sweden ikapp mig, de höll nog 5-minuterstempo och jag fick verkligen fajtas med mig själv för att inte hänga på. Som tur var valde vi olika vägar efter en kort stund. Eftersom min styrketräning är gravt eftersatt har jag utmanat mig själv att stanna till vid tennishallen vid Råstasjön när jag springer runt sjöarna för ett kort pass. Dagens bortförklaring för att inte stanna till var att jag lämnat vantarna hemma och att jag förmodar att utegymmet är gjort av stålstänger. Dålig kombination. Väl hemma efter denna härliga, något för snabba, återhämtningsjogg så körde jag 30 minuter coreövningar istället. Avslutade med 2,5 minut planka, 30 sekunder bättre än förra lördan. Glädjande resultat, speciellt eftersom jag inte kört någon träning sedan dess och att jag redan kört nästan 30 min.

Efter passet slängde jag i mig lite äggröra, bacon och korv och sedan vankades det storstädning av lägenheten. Puh, inte min kopp te. Om man säger.

Efter några timmars städning var det dags för dagens andra pass, eller tredje om man så vill, i form av simträning med klubben. Sista tuffa passet innan kommande testvecka. På schemat stod 12x200 meter aerob tröskel. Redan när skulle hoppa i vattnet var det något som tog emot, men jag sa till mig själv att det skulle lösa sig bara jag kom i. Det gjorde det inte. Det var bara tungt. Dock gick första 200-ingen ganska bra, men sedan rasade det. Efter femte gav jag upp, kroppen ville inte. Huvudet sa go go go, men kroppen ville absolut inte. Det var bara att ge upp. Till min glädje så visade det sig att Aaron, spinningledaren från igår, också var helt slut och också bröt. Jag sa till honom att gårdagens pass måste varit grymt eftersom vi både tog slut så tidigt, han bara skrattade.

Det kändes förjävligt att bryta passet, men jag hade inget val. I bästa fall berodde det på gårdagens tuffa pass samt dagens tidigare pass i kombination av för lite energiintag. I sämsta fall är det en förkylning som besegrat mitt, i vanliga fall, så starka immunförsvar. Jag kan bara hålla tummarna nu.

Imorgon är det en välförtjänt vilodag och den skall jag verkligen unna mig, om nu inte...