Vem kan man lita på?

Alex och jag hade stämt träff vid brofästet vid Nockebybron idag för att ta ett lugnt distanspass tillsammans. Allt började lugnt och fint, vi snackade igång och tempot var inte så märkvärdigt. Vi snackade såklart en hel del om Järnmannen Kalmar som inte är så långt borta. Alex körde redan förra året, så han är ju i mina ögon rutinerad. Naturligtvis dryftade vi en hel del annat träningsrelaterat, men även bostadsmarknaden i Stockholm och ränteläget.

Hux flux var vi framme vid avfarten mot Kumla by och innan vi visste ordet av så låg vi i tempoställning och trummade på. Vi passerade Svartsjö Café och kom överens om att återvända efter ytterligare 3-4 mil. Snart var vi framme vid avfarten till Kungsberga och Björkvik, eftersom jag aldrig kört Björkvik så gjorde vi så. Vi gnuggade på i bra tempo, men inte för hårt. Efter fem kilometer kommer man till en vändpunkt och när vi kom fram vände en "riktig" cyklist. Alex högg direkt och sa åt mig att vi skulle jaga ikapp honom. Visst, sa jag. Vi drog och drog om vart annat, men vi tog inte in en endaste meter. Efter fyra kilometer gav vi upp, vi var båda helt slutkörda. Vi tog svängen över Kungsberga och Sånga Säby tillbaka till Svartsjö Café.

Fika extra allt

Efter 65km tog vi oss en välförtjänt fika. Vi hade hållit ett tempo som jag aldrig varit i närheten av tidigare, någon mil klockade vi på 16.35. Efter en lång fika bestämde vi oss för att vända tillbaka mot stan, men nu skulle vi verkligen ta det lugnt. Vi bestämde att vi skulle köra ett brickpass, dvs bike-run, ett pass som triathleter skall köra ofta så att benen vänjer sig att springa efter cykling. 10km kom vi överens om. Vi kom väl 200-300m, sedan låg vi båda i tempoställning och tryckte på. Okej, vi kör väl på fram till brofästet så att vi håller rullsnittet på 32km/h. På väg in mot Drottningholm tornade sig molnen upp, det var ganska mörkt. När vi svängde in på FRA-slingan började det vräka ner, både regn och hagel. Skönt! Det gick väl över på 5-10min, men vi hann bli rejält blöta och skitiga.

Vid Brommaplan åkte vi åt varsitt håll, vi skulle bara hem och byta om för att sedan mötas upp för löpningen. Just det, vi hade kommit på att vi kanske skulle avsluta med en timme simning också. När jag kommit till Bromma flygplats kom jag ikapp Miranda, som varit ute på en långtur löpning med Therese. Jag slängde ur mig Alex och min plan och efter viss tvekan så var hon ändå på.

Hyggligt skitiga cykelben.

Efter att ha bytt skitiga cykelkläder till rena löpardito mötte jag upp Miranda för att jogga bort mot Huvudstabadet där vi beräknades möta upp Alex. Vi hade väl cirka 7km kvar att springa så vi fortsatte mot Karlberg, där vände vi. Tempot höjdes gradvis från 5.30 till 4.30, rejält jobbigt efter dryga 3h på sadeln. Alltså, 10km på 49min efter 3h på sadeln. Det trodde jag verkligen inte, inte idag i alla fall. Men med två hårdingar som Alex och Miranda dras man lätt med.

Alex och jag efter ett långt och tufft brickpass

Mirre efter ett långt löppass avslutat med att agerat pacer åt brickkillarna

 Just ja, det skulle ju simmas också. Tyvärr så vek jag ned mig efter att vi suttit på marken en halvtimme. Tråkigt, men det gick inte. Nästa gång.

Tack för idag Alex och Miranda, ni är grymma!