Igår kväll hölls Parloppet i Hagaparken. I förrgår hade jag inte en aning om detta förrän Alex frågade mig ifall jag var sugen att ställa upp ifall hans ordinarie partner inte kunde ställa upp. Såklart var jag sugen på det. Vid lunchtid igår stod det klart att jag skulle springa och det var bara att ställa in sig på detta.
Med andan i halsen anlände jag till Hagaparken och Koppartälten 30 minuter innan start då jag blev varse att starten var 1,5km därifrån. Okej, spring spring spring. 10 minuter senare kom jag fram till nummerlappsutdelningen, där jag skulle möta Alex. Miranda och hennes partner Christina stod där redo för start, men ingen Alex. Några minuter senare kom även han, så brådskande gick vi och efteranmälde vi oss. Vi hade väl en 7 minuter på oss sådär till start när vi fått på oss nummerlappar och lämnat in väskor.
Aningen långt bak i startfållan hamnade jag, men efter att ha knutit om skorna så hade ytterligare löpare hamnat framför mig. Pang! Startskottet gick och jag fick kryssa mig framåt. Första kilometern gick trots trängseln ganska snabbt, även andra gick hyggligt snabbt. Sedan kom uppförslöpningarna. Det började gå allt trögare och jag började tänka att hur fan hamnade jag här. Att springa 5km, eller 4,6 som i det här fallet, är klart jobbigare än att springa en mara. Hjärtat får jobba på en smärtsam nivå. Efter 18:49 var jag så i mål och där stod redan Alex och väntade, han hade kommit in halvminuten tidigare. Vad vi inte visste då var att vår tid skulle räcka till en elfteplats. Inte dåligt för ett spontananmält lag.
Efter målgång satt vi i gräset och drack kaffe och åt bulle, Miranda, Christina, Alex och jag. Pga det fina vädret satt vi länge och väl kvar i gräset, med några förflyttningar för att sitta i solen. Kort och gott så var det en riktigt lyckad spontanitet.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar