Vätternrundan 2011

Årets Vätternrundan började inte direkt lysande. Eller, om jag ska vara ärlig så var det resan till Motala som inte började direkt lysande. Jag fick köa ut från Bromma för att komma iväg, det tog nästan två timmar att komma ut till Essingeleden. Sedan var det ju ordinarie köer ner till Södertälje innan man kunde "lägga i femman". Men därifrån rullade det på helt ok.

Väl nere i Motala hämtade jag ut nummerlapp och fixade boende åt mig och Miranda. Mirre kom iväg en timme senare då hon skulle ha planeringsmöte med Susanne inför deras coola äventyr senare i sommar då dom skall springa mellan Södertälje och Gränna under sex dagar. När de väl kom till Motala var det lite snabba puckar med besök i mässan, lite smaklös Pasta Carbonara och sedan installera oss i förläggningen.

Efter fyra timmar sämre sömn ringde väckarklockan nollfyranollnoll. På med cykelmundering, nummerlapp etc. och sedan iväg ner mot starten.

Laddad inför start?

Starx efter fem var vi vid starten och tolv över var vi iväg. Som ni ser av bilden ovan så var vädret det allra bästa. Det kom det att vara under hela dagen. Vår taktik, eller överenskommelse, var att hålla ihop så länge som möjligt och att stanna vid varje depå och dricka så mycket kaffe vi bara mäktade med. Dessutom skulle vi försöka slå oss in i något gäng som kändes lämpligt. Vi kom iväg bra och ganska snabbt hittade vi ett gäng som höll bra fart. Vi hängde på och jag försökte ha koll bakom så att även Miranda hängde på, vilket hon gjorde. Vid ett tillfälle fick jag till och med tummen upp och tänkte då att det var lugnt. Några minuter senare vänder jag mig om och hon är borta. Crap! Jag sänkte tempot och höll ögonen öppna ifall hon låg i några av grupperna som åkte förbi. "Hej kompis!" hör jag plötsligt, det var Miranda som hade hittat en grupp som kändes bra och där hon kände en av ledarna, officiell eller inofficiell vet jag ej. Jag hakade på och vi körde lite belgisk kedje, dvs man åker i två led där den vänstra hela tiden fyller på den högra framifrån och på så sätt håller man uppe tempot utan att ta ut sig allt för mycket. Då jag hoppade över frukosten såg jag fram emot kaffet i Hästholmen efter 44km, men jag förstod aldrig riktigt om övriga gruppen skulle göra ett stopp eller ej. När vi närmade oss avfarten låg jag lämpligt nog först i ledet och upptäckte sedan i depån att de inte tänkte stanna. Jag var dock så jäkla kissnödig och kaffesugen att det inte spelade någon roll. Dock fick jag kämpa på ganska bra för att komma ikapp efter mitt stopp.

Det tog väl en mil eller så innan jag var ikapp, men det berodde på att de tagit en bensträckare. Så jag hann alltså med både kaffe och hann ikapp gruppen under deras stopp. Efter stoppet tog vi sikte på Gränna kaffe, blåbärssoppa och bullar. Innan Gränna kom vi till en backe och då skriker Anders, killen i gruppen som Miranda kände, "Bergspris!" och jag reagerade direkt som vore jag beredd på det och hör sedan Anders ropa "Nej, nej, nej!", men jag lyssnade inte på det örat utan fortsatte upp på toppen. Vafan, nu var det ju bara 24mil kvar så lite kunde man väl slösa.

En god kopp kaffe i Gränna.

De åtta mil vi nu avverkat hade vi haft ganska hygglig motvind, men de tre milen ner mot Jönköping skulle nu åkas genom mer skyddat landskap vilket betydde att vi inte skulle behöva slita lika mycket. Dessutom blev det lite mer utförsåkning vilket alltid är lika roligt, även om man ibland blir lite skraj då man ofta behöver ligga på bromsen.

Jönköping passerade vi utan ett köttbullarochpotatismosstopp. Nästa stopp blev därför Fagerhult efter 14mil för lite kaffe och annan energi. Efter ytterligare 4mil så var vi framme vid dagens lunchstopp, och Dagens i Hjo betyder lasagne.

Halvt uppäten portion lasagne.

Delar av gruppen.

Andra delar.

Mätt och nöjd.

Taggar igång med Anders innan det var dags att lämna Hjo för den här gången.

Hjo lämnade vi utan att fylla på med vätska, i alla fall jag. Då vi skulle hoppa över depån i Karlsborg skulle det betyda att jag skulle åka 9mil på en flaska honungsvatten, förutom att vi precis ätit lasagne förstås. Den enda lilla svacka jag fick under dagen fick jag förstås mellan Hjo och Karlsborg, men det löste sig snabbt med en liten bensträckare efter att vi passerat Karlsborg just.

Efter Karlsborg börjar ett litet backigt parti, däribland Hallelujabacken där man blir välsignad av pastorn från Tiveden, och där blev det lite slitningar i vår grupp. Som tur var så hade mina ben vaknat till rejält efter power breaket, så jag klättrade på bra uppför.

Med 23mil cyklade kom vi till Boviken och där var stämningen på topp, både bland funktionärer och bland cyklister. Speciellt banankillen var på bra humör.

Glada cyklister.

Med 7mil kvar skulle vi sedan bara ta ett stopp till och det var vid Hammarsundet. Vädret var, som jag tidigare nämnt riktigt bra, men när vi kom till Hammarsundet fick vi information om att det spöregnade i Motala. Det var också kolsvart på himlen när man kikade söderut och man började förbereda sig på att få riktigt tunga sista 4mil. Men vi hade tur och regnmolnet drog västerut, så det enda vi fick på oss var några få droppar.

Vid Medevi gjorde vi en sista uppsamling och la sedan planerna för de avslutande två milen. Den information jag fick var att vi skulle dela upp oss i två grupper där de med krafter kvar skulle köra på och de som hade lite mindre krafter skulle ta det lite lugnare. Jag kände mig pigg och fräsch så jag körde såklart på, dock så visade det sig att av den grupp som skulle köra på var vi tre stycken som körde lite hårdare än de andra så vi beslutade oss för att bryta oss ur. När vi närmade oss målet så satt jag mig nere i bocken och öste på, tack vare trängseln höll jag de andra två bakom mig. Lite barnsligt kanske, men det är ju så förbaskat kul med spurter.

Fortfarande en timme efter målgång var vi några som satt kvar och njöt.

Sammanfattningsvis kan jag inte annat säga än att jag hade en kanondag och en kanonhelg, detta mycket tack vare "gänget" som tog hand om oss och såklart Miranda som höll mig sällskap hela helgen och faktiskt var den som "lurade" mig att köra Vätternrundan i år.

Tack "gänget", tack Miranda och tack alla ni andra som hejat och peppat!