Här vill man inte sitta, eller?

Fy sjutton vilken fin snö vi fått de senaste dagarna. Förvisso till förtret för vissa, men jag gillar det skarpt. Såklart!

Som ett brev på posten kom en liten förkylning på besök bara några få timmar efter att jag avslutade fastan i måndags kväll. Jag ger inte fastan skulden, men kan heller inte blunda för faktumet. Nog om det, nu har jag varit ute och sprungit lite och väntar på att kroppen skall säga bu eller bä.

I förra veckan tog Aftonbladet upp hur fotbollsklubben Vasalund kommit på den synnerligen osmakliga idén att dela upp sina femåringar i ett bättre och ett sämre lag. Vilken idioti! Jonas Colting har skrivit två mycket tänkvärda inlägg i ämnet, de kan ni läsa här och här.

Man blir ju så irriterad så att man inte vet i vilken ända man skall börja. Att det finns så mycket okunskap om barnpsykologi inom svensk idrott 2013 är skrämmande, eller är det så enkelt att det saknas kunskap om idrott i svensk idrott. Jag diskuterade ämnet med kompisar i helgen, oberoende av artikeln men ändå. Vi reflekterade lite över hur dålig koll tränare hade på "vår" tid, men de gjorde säkert så gott de kunde med de medel de hade. Visst har man lite minnen om vissa matcher som gick bättre och andra som gick mindre bra, men de bestående minnena var ju att man fick leka fotboll och hockey med sina kompisar. Visst lärde vi oss att åka skridskor lite fint baklänges, till och med översteg, och visst lärde vi oss att slå bredsidor till varandra. Men det vi lärde oss mest var att umgås i grupp med andra barn, vi lärde oss att vara solidariska och bra kompisar mot varandra. Jag vill minnas att vi fick lära oss att alla var lika mycket värda, även om säkert någon fick fördel av att vara lite duktigare eller hade en mer framträdande förälder. Jag är inte helt säker på att man lär sig att alla är lika mycket värda om man som femåring delas upp i ett bättre och ett sämre lag, snarare tvärtom. Jag tror inte ens att en femåring vill "välja" sina kompisar utefter hur duktiga de är på fotbollsplanen, jag tror att de vill välja sina kompisar utefter hur bra kompisar de är. Kanske är det jag som inte hänger med i utvecklingen, men jag tror bara att man lär barnen att det är okej att armbåga sig fram och inte bry sig om att vara solidariska mot sina riktiga kompisar. Kanske kommer bara mobbningen i skolorna att öka av detta sätt att se på barn. Och vad ger det för vuxna i slutändan?

Dessutom undrar jag om det verkligen kommer att ge bättre fotbollsspelare av detta handlande. Blir barn duktiga i en idrott för att de får bättre motstånd eller blir de det av att brinna för sin idrott? Jag tror defintivt på det senare, jag tror aldrig att Zlatan varit där han är idag ifall man haft elittänkande på bakgårdarna i Rosengård. Så Vasalund kan nog sluta drömma om att få fram någon framstående fotbollsspelare, för det är ju det det handlar om. Den som tror att de gör det för barnens skull är nog fel ute.

Vad ville jag då säga med bilden på bänken ovan? Nja, det minns jag inte längre. Men det var säkert något förnurligt.