Äntligen kom jag iväg på ett onsdagsspinningpass igen. Jag har fått lite gliringar för att jag hoppat av två pass på raken, men förra veckans förmodade blodtrycksfall på väg hem från jobbet var inte så trevligt.
Passet visade sig bli ett pulspass eftersom utrustningen redan var framme. Jag har aldrig testat det tidigare, även om jag såklart känner till "fenomenet". För er som inte gör det så lånar man ett pulsband och skriver in sin maxpuls och nummer på bandet i en mackapär, sedan visas arbetspulsen på en skärm. Man kommer alltså inte undan.
Mitt problem med pulsbaserad träning på cykel är att jag har jättesvårt att komma upp i puls, vilket gör att jag får jobba mycket hårdare än de flesta andra för att ligga i "rätt" zon. Exempelvis hade min granne inga problem med att komma upp i maxpuls, vid samma uppskattade ansträngning hade jag kanske 70%.
Jag körde verkligen tokhårt för att ligga på en anständig nivå, men 90% kändes som en magisk gräns. Ända till sista minuten då jag kände att jag verkligen ville ge absolut allt. Jag kände att jag hade hittat ett motstånd som inte gav mig mjölksyra, vilket är a och o, sedan ställde jag mig upp och pumpade. När jag precis höll på att dö visade mätaren 95%, då nöjde jag mig. Uppenbarligen hade mitt försök uppfattats av de andra, Juan t ex trodde att jag härmade slutscenen i en tysk instruktionsfilm. Oops!
Underbart var det i alla fall att få köra skiten ur sig, även om det tog ett tag innan jag var kontaktbar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Ett tips är att springa 35-40min hyfsat hårt (typ intervaller eller fartlek) på löpbandet direkt innan du sätter dig på spinningcykeln - då svara hjärtat/pulsen lättare sen under spinningpasset - funkar iaf för mig.
SvaraRadera