Jag har inte gett upp! Hoppas att ingen tror det, gårdagens inlägg fick nog en lite väl pessimistisk ton. Som man känner sig själv känner man andra. När jag såg att Susanne bokat en "jobbresa" till Kanarieöarna så flinade jag först lätt för mig själv eftersom jag tänkte att det var ju en sak jag själv skulle kunna göra. Självklart så förstod jag ju innerst inne att det faktiskt handlar om arbete och självklart är jag väldigt glad för hennes skull att i mitten av januari få dra till varmare breddgrader och få möjligheten att springa i linne och shorts. Okej, jag kanske till och med är en gnutta avundsjuk. Så jag gör som Hans Majestät, vänder blad och går vidare. Okej, inga som helst liknelser bör göras. Ikväll stod spinning med klubben på schemat. Vad jag visste men inte tagit notis om var att vi i och med denna vecka gått in i Röd Zon, dvs tröskelträning. Det är något jag verkligen gillar, det finns ju inget bättre än att riktigt köra skiten ur en, men det ligger ju så grymt fel i tiden i och med utmaningen. Taskig tajming, helt enkelt. Vi körde, om jag minns rätt, intervaller om 2min strax under tröskeln följt av 2min något lägre, vi skulle dra av lite på motståndet men hålla uppe kadensen. Dessa set gjorde vi fyra gånger utspritt på tre tillfällen under passet. Sista setet låg jag så mycket på rött att det säkert tog tio minuter innan jag kunde kliva av cykeln. Annars kan jag meddela att musiken var klart bra, förutom en synthtunnel så var det en hel del tung och skön hårdrock. Givetvis några inslag av Foo Fighters. - Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar