Empiriska studier och glädje

Okej, jag kommer inte få något pris för min påkomst. Jag visste ju detta redan innan. Men ibland behöver man faktiskt bli påminnd även av den mest självklara självklarheten. Efter många om och men har jag skaffat ett aeroflaska till min tempocykel och även lyckats montera den. För två veckor sedan när jag körde Säter Triathlon så drack jag inte en droppe under det fyra mil långa cykelmomentet vilket fick till följd att jag efter tävlingen blev toklåg. Anledningen till att jag inte drack var att jag hade vattenflaskan på ramen och tyckte inte att det var värt besväret. Igår var jag ute knappa tre timmar och lyckades få i mig två flaskor á 70cl och jag var inte ens i närheten av törstig någonstans. Eureka! Vatten är bra, brist på vatten är dåligt. Inte i klass med Socrates, men ändå.

Under min cykeltur lyssnade jag på ett antal sommarpratare, bland annat Pia Sundhage. Jag kände inte till så mycket om henne tidigare, förutom att hon är vår meste kvinnlige landslagsspelare i fotboll och att hon är förbundskapten för USAs damlandslag. Det som gjorde störst intryck på mig var hennes prat kring vikten av glädje när man tränar. Glädje föder delaktighet vilket gör dig till en bättre fotbollspelare, löpare eller vad man nu tränar för. Samma saker gäller ju egentlgien i arbetslivet också, en arbetsplats där det finns plats för glädje är jag övertygad om att den har mer engagerade och delaktiga anställda vilket i förlängningen leder till en mer effektiv och lönsam verksamhet.

Det var med ett stort leende på läpparna som jag gled fram på cykeln i det fantastiskt fina landskapet lyssnandes till Pia som pratade om glädje i träning. Mitt på hållet så hejade en liten kille på cykel på mig och jag hejade tillbaka med ett av mina större leenden. Hade han sett hur andra cyklister hejar på varandra, eller? Hur som helst passade allt bara så väl in i glädjeramen.

Efter passet gick jag ner till Marabouparken för en färgrik sallad, en kopp kaffe och en god bok. En annan sommarpratare som jag lyssnade på var Jonas Jonasson, som skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag hade boken hemma så naturligtvis bara måste jag börja läsa den. Vad han sa i radioprogrammet? Ingen aning faktiskt.

Senare på kvällen möttes Alex, Karin och jag upp på Café Cino i Sumpan för middag. Det överlägset dominerande samtalsämnet var såklart Järnmannen som nu närmar sig med stormsteg.  Supertrevlig avslutning på en superbra dag helt enkelt.