Thomas - En triathlet

Här går jag i mål och blir därmed triathlet. Faan va coolt!

Ok, nu vet ni det, jag är alltså triathlet. Men vi tar det, för ordningens skull, från början.

Söndag morgon var det tidig uppstigning. Kvällen innan hade jag lagt fram allt jag tänkte att jag skulle behöva inför Stockholm Triathlon, eftersom det var debut så gjordes det inte med någon som helst naturlighet. Men jag tyckte nog att jag hade ganska bra koll. Dock så är jag en ganska usel kvällen-innan-packare, så jag var tvungen att gå igenom allt på morgonen igen. Utöver frukost så skulle vatten värmas för att göra honungsvatten till cyklingen, energikakor gjorda på Persgårdens mysli tas fram ur kylen, däcken pumpas och en del andra små saker som lätt glöms bort. En del tycker att listor är ovärderliga, jag anser att det är överskattat. Men då får jag leva med ständig oro att något skall glömmas.

Runt halvåtta var cykel och annat stuffat i bilen och vi började rulla mot Gärdet. I vanlig ordning så var jag ytterst fåordig och det som kom ut gick knappt att förstå logiken i, jag var alltså tokladdad.

Är lugnet fejkat? Det får vi nog aldrig reda på.

Innan start var det lite att göra inne på växlingsområdet, cykel skulle hängas upp på rätt sätt, skor skulle ställas i rätt position, pulsklockan skulle slås på och läggas fram och sedan skulle ju våtdräkten på. Simningen är ju min avgjort sämsta gren, inte blir det bättre av att jag kör surfardräkt :-) Innan start träffade jag på Alex, i det här sammanhanget rutinerad triathlet. Vi skrockade lite om att jag hade en del utvecklingspotential, utöver att jag måste lära mig simma.

En rutinerad och en inte så mycket. 

På väg ner mot start så var nervositeten ganska stor, frågade nog mig själv fler än en gång om detta verkligen var rätt plats för mig. Alex var snabb ner i det 16-gradiga vattnet och hade det inte varit för att han tjatade så hade jag nog inte hoppat i före startskottet gått, men naturligtvis var han helt rätt ute. Det var ju såklart bättre att vänja kroppen vid vattentemperaturen minutrarna innan start.

På skakiga ben tar jag glatt emot sportdryck.

Efter en lång stund så kom jag så äntligen upp ur vattnet. Jag hade förmodligen dragit in mig en hel del vatten under simningen, för jag var rejält kissnödig när jag kom i land.

Efter en långsam växling kom jag så upp på cykeln och iväg.

Växlingen tog ganska lång tid eftersom jag var ganska kall efter simningen, bl a så var fötterna riktigt kalla. Det räckte inte med cykling utan det dröjde till en bit in på löpningen innan de blev varma igen.

Varvning på cyklingen.

Cyklingen gick ganska bra, jag upplevde banan som ganska teknisk med en hel del svängar och trånga partier. Jag åkte och tänkte en hel del på reglerna, jag ville ju inte begå regelbrott under debuten, men jag tror inte att domarna ägnade oss blåbär speciellt många tankar. Jag intalade mig dock att det är en hederssak också att inte fuska.

Ombytt för den starka grenen.

Efter skobyte och lite annat fixande så gav jag mig iväg på ganska stela ben, värmen hade inte återkommit trots 1.20h cykling. Värmen återkom först efter någon kilometer. Jag kom iväg i ett ganska bra tempo, klart högre än vad jag hade förväntat mig.

Med ett varv kvar var det bara att ösa på, en knapp minut snabbare blev det till slut.

Fighting face med hundra meter kvar.

Min målgång, knappa tre timmar senare.

Tummen upp för triathlon.

Sista bilden visar vad jag tyckte om min triathlondebut, tummen upp helt enkelt. När väl simningen var avklarad så var det ren glädje. Okej, lite jobbigt också. Triathlon kommer det helt klart bli mer av och Järnmannen i Kalmar 2011 kom närmare att-göra-listan inför nästa år.

Tack Karin för all service under dagen däribland fotograferandet. Tack Alex för sällskapet och tipsen innan start och hejaropen under löpningen. Tack Miranda för ditt galna hejande. Tack till eventuella hejare som jag inte noterade, det värmde ändå.

Hoppas att ni som orkade läsa ända hit kände att jag hade en härlig dag, för det hade jag. Nu laddar jag om för nya äventyr, både i närtid och på lite längre sikt.

Hösten är här!

Gröna stugan vid Lötsjön, fortfarande sommarlummigt.

I morse gav jag mig ut för att rasta benen, de måste ju vara pigga i morgon, innan frukost. Termometern sa 18 grader, men eftersom den står i solen så är den ju knappast att lita på. Så, på med långbyxor och jacka. När hade man det senast? Jag tog en lätt sväng ner till Lötsjön i makligt tempo med någon paus för fotografering, jag har ju insett att jag är synnerligen dålig på att ha bilder i min blogg. Fanns det en tävling för blidlösaste träningsblogg hade jag lätt varit finalist :-)

Jag i solskenet.

Nu vankas det brunch på Bockholmen och före det skall startkitet till morgondagens Stockholm Triathlon hämtas ut. Har jag nämnt att det är tri-debut för mig i morgon? Nänä, det känns som att jag inte har tjatat om annat den senaste veckan eller veckorna.

Hoppas att ni alla får en fantastisk helg!

"Genrep" inför söndagens triathlondebut

Efter jobbet idag så åkte jag direkt till Sollentuna simhall för att köra några längder i bassängen för att inte komma helt ringrostig på söndag. Sollentuna simhall är något märkligt byggd tycker jag. Normalt brukar ju bassängerna vara kaklade men inte där, de har istället gjort bassängen i typ rostfritt stål. Som sagt mycket märkligt.

Till skillnad mot vad söndagen kommer att erbjuda så satt det fint med en stund i bastun efteråt. Hade sällskap av två, förmodade, högstadiegrabbar som satt och snackade om brudar å så, hade jobbigt att hålla mig för skratt. Det var riktigt roligt faktiskt, eller ville jag egentligen bara vara med?

Funderingar på ett pendeltåg

Idag lyckades jag och en kollega, två sällanpendlare, hamna på samma pendeltåg. En kollega, vi kan kalla honom Mattias eftersom han heter så, som för lite drygt ett år sedan inte var någon löpare. Om han var det så dolde han det bra, eller ljög som det egentligen heter. Veckan efter Stockholm Marathon förra året så var vi på leverantörsbesök i Ungern tillsammans och medans han läste Veckans Affärer, eller liknande tidning, på flyget så drog jag fram min favorittidning Runner´s World. Mattias har i efterhand sagt att han fnissade lite och tänkte något i stil med; Vilken tönt! Under resan så började han dock bli lite nyfiken, en hel del prat runt löpning och då framförallt marathon. Det bar sig inte bättre än att han under sommaren började springa så smått och av någon anledning så halkade han in på ett banaskal på Midnattsloppet. Tycke uppstod och vips så var han även anmäld till Stockholm Halvmarathon, som sprangs med gott resultat. Senare under hösten så började han fråga mig om Team Stockholm Marathon, en träningsgrupp i Stockholm som springer tillsammans med Stockholm Marathon som mål, och dagarna innan träningen drog igång så var han anmäld. Men han ville egentligen bara vara med och träna, men efter lite lätta påtryckningar så hade han också anmält sig till loppet. Så, på ett halvår hade alltså även Mattias kommit på det fantastiska med löpning. Lördagen den 5:e juni genomförde han även sitt första marathon, ett knappt år efter "fnysningarna" åt min favorittidning. Ryktet säger att även han är prenumerant idag.

Så, var var jag? Jo, pendeltåget var det. Mattias och jag åkte alltså pendeltåg tillsammans, gissa vad vi pratade om? Löpning såklart! Två löparnördar satt och diskuterade hur häftigt det vore att springa NY Marathon, eller hur kul det vore att springa Hamburg eftersom en kollega bor där, eller Shanghai. Sen var jag tvungen att kliva av, vi hade nog lätt kunnat prata på till Södertälje fram och tillbaka.

Mattias har till och med fått sin fru att anmäla sig till vinterns träning med TSM.

Vad säger ni, är inte detta en solskenshistoria?

Veckan som gick...

... innehöll en hel del träning, helt klart. Veckan innan avslutades ju med ett väldigt ansträngande Midnattslopp och sedan vila på söndan. Av den anledningen så blev det träning på måndag och sedan rullade det på, träningsledigt dock på fredag.

Summering;

465min och 88km löpning, varav ett långintervall-, ett snabbdistans-, tre distans- och ett långpass.

Nästa vecka blir en triathlonvecka, både i träning men framförallt eftersom jag skall delta i Stockholm Triathlon på söndag.

En vecka kvar till tri-debuten!

I förmiddags under löparrundan så dök en tanke upp i mitt huvud:

Det är bara en vecka kvar till min triathlondebut!!!

Faan, det är hög tid att ta reda på hur allt funkar. Har man nummerlappen på sig när man simmar? Hur går växlingarna till? Vad ska jag ha för kläder på mig? Hur ska jag lägga upp kommande veckas träning för att det ska funka på söndag, trots allt är ju Lidingöloppet höstens stora mål?

Okej, mycket kan jag nog få reda på bara genom att läsa PM:et. Så, det är väl bara att göra det då. Men, det där med kläder är lite mer tricky, jag har ju inga tri-kläder. Jag tänker såhär, om jag under våtdräkten har mina spinningcykelbyxor och sedan drar på mig en cykeltröja för det tror jag att jag kan springa i också. Spinningcykelbyxan är något tunnare än mina vanliga cykelbyxor vilket borde göra det smidigare att springa i.

Träningen i veckan tror jag kommer att bestå av ett kvalitetspass löpning, ett brickpass, ett simpass samt ett kortare distanspass.

Vad tror ni om mitt upplägg? Alla tips och kommentarer uppskattas.

Italiensk schlagerafton?

Ikväll blev det en mysrunda runt sjöarna, dvs Lötsjön och Råstasjön, om än på rejält stela ben efter gårdagens tuffa intervaller. Vädret var klart bättre än igår vilket märktes, om inte annat, på att det var mer folk ute i svängen. Det är ju alltid trevligare när man får samsas om utrymmet med andra hurtbullar.

Det roligaste inslaget under passet var när jag började närma mig Gröna stugan vid Lötsjön på hemvägen och hör en något raspig italiensk sångare ta ton. Det var den gamle smörsångaren Eddie Oliva som underhöll den fullsatta uteserveringen. Aningen symptomatiskt så rev han igång den gamla klassikern Volare, som spelats in och framförts av ett otal artister genom åren. Det många kanske inte vet är att den ursprungligen hette Nel blu dipinto di blu och framfördes av Domenico Modugno i Schlagerfestivalen 1958 för Italien. Jag vet att jag kanske har lite udda smak emellanåt, men jag tycker verkligen att det är synd att Italien inte vill vara med i Schlagerfestivalen längre. De kan ju verkligen det här med schlager.

Har jag några läsare som också gillar schlager? Och med schlager menar jag de gamla godingarna fram till nån gång på 90-talet.

Grisväder, då jävlar!

En fantastiskt tråkig utsikt över Sundbyberg.

Vilken fantastiskt trist utsikt, eller vad säger ni? Vad gör man, viker man ner sig eller drar man ner kepsen och kör? Jag drar ner kepsen, vad gör ni? Ikväll ska det grisas intervaller runt Råstasjön :-)

Vilket ni än väljer hoppas jag att ni har en fantastisk kväll.

Hur gick det då?

Hur gick det då? Hur var det att springa Midnattsloppet? Är jag nöjd med mitt lopp?

Jag har fått dessa frågor ett antal gånger från det att jag gick i mål och även på jobbet idag har de ställts. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte vad jag skall säga. Hur gick det? Jo, det gick väl varken bra eller dåligt. Jag hade ingen känsla när jag gick i mål, inte som efter Stockholm Marathon eller Vasaloppet när jag kände en otrolig lycka eller Vansbro när jag var både glad och lättad. Det var någon konstig tomhet som infann sig. Varför? Jag vet inte, men det kan ha att göra med att jag sprang i någon annans namn. Dvs, jag har egentligen inte sprungit Midnattsloppet. Visst, stämningen var riktigt hög runt banan men under ett 10km-lopp hinner man inte njuta av omgivningen som på en mara. Vidare så var det riktigt trångt, speciellt när vi kom till backen vid Sofia kyrka, och då startade jag ändå i grupp 2. Jag kan bara tänka hur det varit att starta ännu senare. En som dock var nöjd med mitt lopp var min arbetskollega som jag sprang istället för, alltid något ;-)

Trevligt var det dock att stå och småsnacka efter loppet med Alex, Miranda och andra. Speciellt roligt att Alex lyckades slå PB efter en aningens krånglig uppladdning. Stort grattis!

Hur upplevde ni Midnattsloppet?

Tillslut gick det inte att stå emot längre!

Efter att ha tackat nej till erbjudande om att ta över en startplats tidigare i veckan samt missat/struntat i ett tips om att fler platser skulle släppas så, så kunde jag inte stå emot längre när jag blev erbjuden en skadad kollegas startplats idag. Vad snackar jag om egentligen? Jo, det blir Midnattsloppsdebut för mig imorgon. Eller, egentligen inte men jag får ju vara med om stämningen i alla fall :-)

Jag sitter nu med rejält slitna ben, med hopp om att de skall vara på g imorgon kväll. Vi får väl se. I alla fall skall jag göra mitt bästa, med viss hjälp av hummer och Champagne ikväll, för att kurera dom.

Ses vi på startlinjen?

Dagen efter

Idag har det verkligen var lite av "dagen efter", pga två timmar innebandy med jobbet igår. Redan igår kväll började ömheten komma, jag hade till och med svårt att somna pga att min ordinarie sovställning gick stick i stäv med min ömma rygg. Som tur var så var det fler på jobbet som hade ont, de flesta haltade mer eller mindre. Att gå i trappor var ingen lek idag.

Så vad göra för att råda bot? Jo, jag tänkte att en liten joggingtur skulle hjälpa. Så jag gav mig av mot sjöarna i sakta mak och med en något ansträngd löpstil. På vägen hem så mötte jag en brunett i rött linne och svarta shorts som jag kände igen, det var Miranda som kom lunkandes. Vi slog följe en bit tills våra vägar skulle skiljas, men innan vi vek av åt var sitt håll så satt vi oss och pratade lite. Vi hann gå igenom både det ena och det andra, men mest hennes lägenhetssökande och nya galna utmaning. Och nej, jag tänker inte avslöja något. Ni får vänta till hennes nästa inlägg :-) Tack Miranda för en trevlig pratstund.

Nej, nu är det dags att gå och lägga sig.

Jag fick ett brev...

Eller, e-post heter det kanske? Det stod något om "invitation" och "inner bandy" och "loosers bying drinks" etc. Jag ignorerade de första fem mejlen. Sedan kunde jag inte hålla mig längre. Jag ville egentligen att någon skulle fråga om inte jag också skulle hänga på, men när jag blev tillfrågad så spelade jag "hard to get". Eller om det var "hard to want", jag vet inte. Jag försökte skylla på att jag inte vill bli skadad och så. Men va fan, ska inte mina vältränade ben klara lite innebandy? Vad tror ni, vems hälsena kommer att gå av först av mina och en totalt otränad låt säga 50-åring?

Jaja, nu vankas det intervaller och de kanske förstör morgondagens planer totalt :-) 

En himmelsk drog!

Igår var jag på 40-årsskiva tills sent på natten och fick inte mer än 5½ timmes sömn, dessutom hade jag inte tränat sedan i torsdags så jag var rejält seg när jag gav mig av till Ursvik för att köra långpass. Men direkt jag kommer till Ursvik så börjar den rätta känslan infinna sig, parkeringen var nästan full och ett flertal löpare och flanörer syntes till. Väl igång med passet så kändes det direkt bra, jag kunde inte undvika att tänka att jag nog är en liten träningsnarkoman. Jag ska hädanefter försöka undvika att vara träningsledig två dagar i rad, om det så bara blir ett kort "röra-på-benen-pass".

Själva passet då? Jo, som sagt så kändes det bra i början men från ca 15km så gick det allt trögre. Det känns helt klart så att långpass i terräng är en annan sak än att springa på slätten, men eftersom Lidingöloppet är mitt stora mål i höst så är det nog ett måste att springa mycket terräng. Till slut fick jag ihop 25km, vilket jag tycker är ett bra pass.

Anmäld!!!

Tjohoo, nu är jag äntligen anmäld till Stockholm Triathlon!!!

Jag kommer att köra Olympisk distans i motionsklassen och det kommer att bli så otroligt roligt. Hoppas att detta kommer att bli min grej, för jag tycker verkligen att det verkar så fantastiskt roligt. Drömmen är naturligtvis att köra Järnmannen Kalmar 2011, vilket jag så smått lovat både mig själv och andra att köra och efter att ha läst om IronmanAlex debut så blev jag definitivt inte mindre motiverad.

Förhoppningsvis har jag hunnit laborera fram en ny Energikaka tills dess som jag kan provköra på detta lopp. Kanske finns det någon därute som också skall köra Stockholm Triathlon som tycker att det låter spännande med mina kakor och vill vara testperson. Hör av er isåfall.

Ha en kanonhelg, det ska jag!

Energikakor?

Det fina sommarvädret har, kanske tillfälligt, återvänt och då måste man ju såklart ut och röra på sig. Efter gårdagens tuffa pass är benen aningens slitna, så ikväll blir det ett lätt cykelpass. Min uppladdning blir lite bloggning, Kent, ett stort glas vatten och en Hemmagjord energikaka.

Av denna anledning, och en annan som jag kommer att berätta mer om senare, så undrar jag om vi är fler som gör egna energikakor. Jag har gjort några olika och tycker att det är superspännande att pröva olika recept, därför skulle jag vilja veta hur andra gör. Vad har ni i dom, vilken är basen, vilket är "klistret" etc.?

Ni som inte gör egna utan köper, vilka är dom bästa? Vad saknar ni på marknaden? Äter ni olika beroende av årstid?

Snälla, hjälp mig att stilla min nyfikenhet! Sprid frågan! Kanske blir det en tävling av det hela och vinnaren får träna med mig en hel dag eller likvärdigt. Jag kan tänka mig "hittelön".
Ev. vinstskatt betalas av vinnaren

Så sätt igång nu!

Inspirationskälla

Jag har, sedan jag började träna löpning, nästan alltid tränat på egen hand förutom de distanspass som jag tränat med TSM. Men jag har allt mer lärt mig uppskatta träning tillsammans med kompisar. Ikväll tränade jag med en av mina största inspirationskällor, nämligen Miranda. Vi hade stämt träff vid Gröna Stugan vid Lötsjön i Sundbyberg för att köra snabbdistans. Först hade vi pratat om att köra sub 21min, sedan sänkte vi ribban och pratade om 4.30-tempo eftersom vi båda var lite slitna. Eller var det bara rädsla för att misslyckas?

Anyway så kom vi igång i ett bra tempo, bara några sekunder över 4min-tempo, men inte värre än att vi kunde prata på utan större problem. Andra kilometern gick i samma tempo och tjattret fortsatte, men vi bestämde att sänka tempot på den tredje för att sedan öka igen. Mycket riktigt fick vi ner tempot till ca 4.15 för att sedan återgå till 4.00 igen den fjärde kilometern. När vi närmade oss den femte så kommer vi överens om att köra "fri fart" och när Mirandas klocka piper till så säger hon åt mig att jag ser stark ut och att jag skall sticka. Naturligtvis så kunde jag inte göra annat, jag såg ju stark ut. Jag fick direkt några meter, men jag hörde henne hela tiden bakom mig och med jämna mellanrum får jag lite peppning. I mål var jag ca 50m före, men av någon anledning så visade min klocka 20.43 och Mirandas 20.35. Skit sak samma, det blev ett riktigt kanonpass och efteråt så joggade vi ner tillsammans så att vi skulle hinna gå igenom allt vi inte hann gå igenom under snabbdistansen, vilket var en hel del.

Tack Miranda för ett kanonpass och för att du är en sådan inspiratör.

Är jag igång igen?

Hur äter man en elefant?

Nu jäklar ska jag komma ikapp, men kan jag göra det i ett svep? Nej, naturligtvis inte och det vill jag inte heller så jag får göra som gör när man skall äta en elefant.

För att inte ta mig vatten över huvudet så börjar jag med en sammanfattning över min träning i Juli, vilket är lika med min semester plus minus någon dag.

Löpning, 16 pass och 249km + ett 90min kvalitetspass
Cykel, 3 pass och 125km
Simning, 4 pass och 200min

Jag hinner bara inte...

... blogga i den takt jag skulle vilja. Jag blir så avundsjuk när jag läser allas fantastiska inlägg och vill så gärna dela med mig av mig själv och min träning, men tyvärr är det all träning som sätter käppar i hjulen för mig :-) Kanske skulle jag prata med min chef om att få blogga på arbetstid, eventuellt istället för löneförhöjning. Vad tycker ni, skulle det vara värt det?

Vad vill jag då skriva om, jo framförallt hur veckan i Norrland var och en sammanställning av träningen i juli och hur första passet efter semestern gick och hur dagens brickpass gick. Vidare fick jag lite uppskattande kommentarer på jobbet om frukost-, lunch- och middagsbilder. Det vore kul att få tid till också.

Men men, det hinner jag som sagt inte, för nu måste jag gå och sova och sedan jobba och sedan träna och sedan...

Vad säger ni, har ni saknat mig? ;-)

God natt!