Kistaloppet - så kan det också gå!

Kistaloppet, det lopp som jag halkade in på ett bananskal till, är alltså loppet som numera är mitt perslopp på 10km. Men, vi tar det väl från början för ordningens skull.

Innan loppet så mötte jag upp Miranda i Sumpan för att uppvärmningsspringa till Kista, en lite udda uppvärmning kanske men tanken var ju att köra långpass med fartökning. Och det blev det ju i och för sig också, om man säger.

Vi kom fram till nummerlappsutdelningen i precis rätt tid, tror att klockan var kvart över tolv ungefär. Det var inte speciellt långa köer, inte om man jämför med vad det skulle vara en halvtimma senare. Vid utdelningen dök även Mirandas mamma upp, vad kul att kunna göra en sådan sak tillsammans.



Miranda med hennes mamma, som var så nervös innan loppet att hon glömt sin löparklocka. Bilden lånad från Mirandas blogg.

 Efter att vi tagit ut våra nummerlappar tog vi en, mer eller mindre planerad, kaffe. Jag lyxade till det med en liten godisbit också.




Kaffe med lyxig godisbit.

  Efter kaffe med påtår var det dags att börja tagga för loppet, jag hade ju inga direkta ambitioner så det var inte det enklaste. Vårt lilla gäng hade nu utökats med Alexandra och Lina. Efter lite lätt löpning och några koordinationslopp så blev det lite gympa med Friskis&Svettis.




Uppladdning a´la Miranda, Alexandra och undertecknad. Även denna bild lånad av Miranda.

 Om jag hade svårt att tagga igång tidigare så var lojheten som bortblåst så fort jag ställde mig vid startlinjen, jag stod t o m och hoppade till musiken. Eventuellt berodde det på att det började regna, och det rejält dessutom. Sedan small det, loppet hade startat. Vi hade pratat om att försöka springa tillsammans i 4:30-tempo, men jag rycktes med av snabbspringarpojkarna längst fram. Första kilometern passerades på 3:49, ett tempo som jag såklart inte hade tänkt hålla. Sedan bar det av igenom gallerian, härligt med allt folk som stod och hejade. Jag upplevde det som att mattan drog ner farten, kände fler så tro?

Andra kilometern passerades vid 7:40 ungefär, dvs tempot höll i sig. Men efter det så sjönk tempot, vilket var helt oundvikligt. 5km passerades vid ca 19:30 vilket betydde att jag fortfarande låg på rätt sida sub40-fart. Var det verkligen möjligt? Skulle jag veckan efter Stockholm Halvmarathon och veckan innan Lidingöloppet klämma in drömloppet? Farten höll i sig i 2km till och vid 8km så hamnade jag på fel sida drömgränstempot, den nedåtgående trenden gick inte att bryta. Eller? Jag hade inte studerat banan och känner inte till dessa kvarter speciellt väl, kunde det var så att jag skulle kunna pressa sista kilometern? Nej, så var det inte. Sista biten var väl trixig och ganska mycket uppför. När jag närmade mig mållinjen så kollade jag in "matchuret" och såg att jag dock hade chans att komma in under 41min, vilket jag gjorde med 7sek marginal.

Mitt nya personbästa är nu alltså 40:53, och det gjort utan egentlig uppladdning eller förberedelse. Ibland händer det bara. Är det inte konstigt?

Prestationen firades sedan med en kopp java och en chokladbiscotti på Wayne´s i Kista centrum. Det tycker jag att jag var värd.



Jag med en välförtjänt biscotti efter loppet.

 Nu får jag njuta av detta idag, men sen måste jag börja ladda inför lördagens stora begivenhet. Eller, har jag hittat det vinnande konceptet? Ska jag kanske uppvärmingsspringa till Lidingö, hämta nummerlappen och sedan bara köra? Nä, jag tror kanske inte det.

Hoppas att alla ni som skall springa något av lidingöloppen nästa helg får en så bra vecka som bara är möjlig och att vi alla får känna oss som vinnare.