Thomas Tvivlaren

Dan före dan före dan, innan LL alltså. Jag har kommit in i tävlings-mode, dvs humöret i botten och allt känns värdelöst. Kanske är jag bra på att dölja det, för det är inte alla som märker något. Men det finns t o m kollegor som anmärker på det och jag erkänner villigt att det är sån jag är. Jag är inte riktigt säker på hur jag ska förhålla mig till detta tillstånd, ska jag kämpa emot eller bara vara? Jag gillar ju egentligen inte när folk skyller taskigt beteende på att de bara "är sig själva". Så, jag får väl be om ursäkt i förväg om någon kommer i skottlinjen.

Angående tvivlaren i mig så undrar jag hur det kan komma sig att jag som, hoppas jag i alla fall, tränar så pass strukturerat och bra egentligen ska behöva oroa mig för något av de lopp jag anmält mig till. Okej, tre mil terräng är ingen lek men jag är definitivt förberedd för det. Vad kan gå fel egentligen? Okej, det kan spöregna och på så sätt bli asjobbigt. Men det är ju utanför min kontroll så det kan jag släppa.

På lördag citerar jag Kenta, den gamle pundaren: "Just idag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar..."

Här fanns inga tvivel, jag hade presterat och var nöjd.