Godkänd farthållardebut?

Det var inte utan en viss nervositet som jag mötte upp de andra farthållarna för DN Stockholm Halvmarathon. Som tur var så skulle även Lina farthålla och det kändes tryggt, förra året så gick hon och Michel in på sekund rätt. Stämningen var skön bland oss alla och jag hann snacka lite med Ousa med supportande syster Karin.

På väg mot starten så försökte jag "snacka in" mina tjänster, men att springa på 1.45 från startgrupp E var tydligen inte tokpopulärt. De flesta ville hellre hänga med Lina och komma in en kvart senare, men en och annan var ändå nyfiken.

16.20 gick startskottet för vår grupp. Jag stod någonstans i mitten, helt enligt instruktionerna, och startade klockan när vårat skott gick, även det helt enligt instruktionerna. Bra precis en minut tog det för mig att komma fram till startlinjen, vilket jag följdaktligen skulle ta igen så jämnt som möjligt över de 21 kilometrarna. Okej, det skulle väl ändå inte vara så svårt. Problemet var bara att det var väldigt trångt de första kilometrarna, förlorade någon minut till där. Som lök på laxen så fuckade GPSen upp i tunneln som kom efter cirka en kilometer. Jag kunde alltså inte gå på den längre. Som tur var hade jag tagit på ett armband som visade de tider jag skulle passera varje kilometermarkering, men jag låg ju från start efter och fick inte komma ikapp de "rätta" tiderna för fort. Vid 9-10 km tyckte jag att jag började få koll på läget och vid 15-16 km hade jag hämtat in den "förlorade" tiden. Där någonstans började jag märka att några följde mig, vilket kanske inte var så konstigt för de hade ju såklart stått längst fram i startgruppen. Nu började det bli roligt för jag fick äntligen komma med lite tips och puscha lite i backarna etc. Jag lurade kanske en och annan att vi hade några sekunder till godo, då sanningen var att vi hade ganska många. Men hellre det än tvärtom, kanske. Med två kilometer kvar så försökte jag få de jag hade runt mig att öka på lite eftersom det är väldigt lättlöpta kilometrar, med en kvar nästan tvingade jag iväg de sista. Med hundra meter kvar hade jag kanske två minuter tillgodo så jag passade på att ta det riktigt lugnt och hejade på alla grymma löpare som skulle komma i mål på fina tider.

1.44.01 klev jag över mållinjen, en minut innan utsatt tid alltså. Det får väl anses som godkänt. Men, innan loppet var jag ju stensäker på att jag skulle gå in på min sämsta tid någonsin. När jag kollade resultatet från 2009 så visade det sig att jag faktiskt bara sprang tolv sekunder långsammare den här gången. Tolv sekunder!

Sammanfattningsvis så var det en riktigt bra dag från lunch på Vapiano till upptakt och lopp till eftersnack med Miranda, Alex, Mattias, Elsa, Mia och Mårten.