Rapport från Vättern

På bilden ovan ser ni John, Hasse, undertecknad och Roger, vilka denna blogg kommer att handla om.

En gång om året, tror jag, lever Motala upp och det är helgen innan midsommar. Då samlas ca 20000 cyklister med ytterst varierande bakgrund och mål för att cykla de trettio milen runt Vättern. Anledningarna till att göra det är säkert fler än jag kan komma på, men det kan röra sig om att man vill slå både officiella och inofficiella rekord, man vill kunna stoltsera med att man kört sub8, man vill helt enkelt bara testa om man klarar av det eller så kan det vara för att det är en del av En Svensk Klassiker. För mig är det det senare.

Killarna på bilden ovan känner inte varandra innan deras runda startar, med undantag för undertecknad och Roger. När bilden togs hade vi dock lärt känna varandra mer än vad man kanske känner många av sina arbetskollegor eller, ännu troligare, sina grannar. Ett kan jag lova er och det är att det är fyra ytterst trevliga och glada motionärer, denna gång med cykel som redskap.

Dagen började i mitt och Rogers fall med att väckarklockan ringde 05.00 i den lånade lägenheten i det centrala Motala. Lägenhetsinnehavare är konstnären Seved, som förövrigt har sitt galleri i samma byggnad, och för andra gången lånar ut lägenheten till oss. Det uppskattas enormt. Duschen fick agera cykelförvaring, funkade suveränt. Trots att vi, i mitt tycke, hade god tid på oss så blev det ändå stressigt när vi skulle ge oss av till starten. Det behövs egentligen inte mycket för att störa den timma vi ansett oss behöva. Efter lite stress så kom vi till starten precis i tid för start. Jag hann inte ens fylla vatten, men det är ju bara 43km till första vätskedepå.

John, fick vi reda på senare, hade haft en mycket sämre natt än oss övriga. Han hade kommit sent till Motala, efter 10 kvällen innan, i tron om att det bara var att smälla upp tältet och sedan somna. Så var inte fallet. Trafiken gjorde det omöjligt att somna, så han la sig i bakluckan på bilen. Där gick det bättre.

Hasses natt vet jag inte så mycket om, men i och med att han sov på hotell i Linköping så misstänker jag att den var god.

Nåväl, 06.06 så släpptes vi iväg på vår långa färd runt Vättern.

Första etappen, 43km till Hästholmen, gick relativt lugnt. Roger och jag fick en väldigt bra rygg att ligga bakom till en början, bakom oss hade vi, ovetande, Hasse. Han tyckte tydligen också att tempot var det rätta. Jag har ingen värmeuppgift, men troligen var det 7-8 grader och med lite regn i luften kändes det bra att ha relativt mycket kläder på. Speciellt skoöverdrag. Ett litet stopp kostade vi på oss innan Hästholmen, och det var för att justera Rogers skoöverdrag samt att han tog på sig de handskar han inte fick på innan start. Det mest spännande som hände var "Slängkappan", en herre i oknäppt regnjacka och glipa mellan tröja och byxa som flängde mellan olika grupper, det spelade ingen roll hur snabba dom var. I vilket fall så verkade det som att ingen av de snabbare grupperna passade honom, vi kom ikapp honom ett flertal gånger. Väl i depå så "presenterade" sig Hasse som vår "förföljare" och vi började prata allmänt om klassikern och andra utmaningar. Från och med nu så var Hasse medlem i Rogers och min grupp. Kaffet i Hästholmen smakade förövrigt fantastiskt gott!

Nästa etapp, den till Gränna, kändes ganska lång men som tur var så var Roger stark här och drog en hel del, samt att vi fick hjälp av några till som låg med i vår grupp. Mest noterbart var att vädret inte alls var så fint när vi passerade Visingsö som Susanne stoltserat med några dagar tidigare, samt att kullerstenarna i Gränna var mer oskönt än jag minns dom senast. I depån precis efter Gränna träffade vi på John, som åkt med oss den sista biten efter Hästholmen. Från och med nu så var han medlem i vår grupp. Kaffet i Gränna smakade förövrigt också fantastiskt gott!

Det sista jag sa när vi lämnade Gränna var att jag inte kände mig speciellt stark och att jag inte skulle kunna dra speciellt mycket, som tur var så hade vi "Ardennern" Roger. Dock så vaknade jag till halvvägs till Jönköping och gick upp och drog en del, speciellt minns jag kommentarerna om att de övriga haft problem att hänga på uppför sista backen innan Huskvarna. Den är ingen lek för oss glada motionärer. Utförslöpan efter är inte heller att leka med, tyvärr har jag ingen uppgift om hur fort det gått men 60-65 km/h kanske. I Jönköping är det matdepå, det bjuds på köttbullar och potatismos toppat med lite saltgurka och ketchup. Det smakade mums även för en stenålderskille som mig. Här och nu presenterar vi oss för varandra på riktigt, och är oskiljaktig ända till Motala. Kaffet på maten smakade förövrigt också gott!

Efter Jönköping är nästa stopp Fagerhult, en sträcka på 31km. Jag kände mig fortfarande riktigt pigg, kanske är pulvermos raketbränsle. Jag var med och drog bra, men fick av någon anledning inte dra uppför. Killarna boostade verkligen mitt självförtroende. Denna etapp fick vi till och med en del publik, men det är ju inte som Vasaloppet, Stockholm Marathon eller Lidingöloppet. I depån pratade vi om hur vi skulle köra till nästa depå och vi var överensom att alla skulle med och att vi skulle hålla farten efter det. Kaffet smakadeförövrigt, om jag inte minns fel, gott!

Mellan Fagerhult och Hjo, där det vankas lasagne, är det 38km. Denna sträcka höll vi ganska bra fart, men inte tillräcklig tydligen eftersom jag bröt överenskommelsen om att inte köra på för hårt. Som tur var blev jag påminnd och tog det lite lugnare. Vår grupp fick sällskap av några andra cyklister som verkade vara minst lika goda cyklister som oss så efter en körning så åkte jag längst bak i kön för att se ifall de var sugen på att jobba eller bara åka med. Tyvärr visade det sig att de bara var fripassagerare. Men, med några kilometer kvar till Hjo så bröt de sig ur gruppen och drog iväg. Jag ville inte missa chansen att få hjälp av dessa så vi bestämde oss för att hänga med, vilket vi gjorde. Dock så vann vi inte så mycket på detta eftersom körningen kom så sent. Under denna etapp så hade Hasses bakväxel slutat fungera så han var tvungen att lämna in cykeln på reparation. Under tiden gick vi övriga för att inta dagens andra större mål mat. Cykelreparatörerna som hjälper till under Vätternrundan är naturligtvis tillräckligt skickliga för att fixa ett enkelt växelfel på några minuter, så Hasse mötte snart upp oss i "matsalen". Skönt att vi fick fortsätta åka tillsammans. Kaffet på maten smakade minst lika bra som i Jönköping!

Sträckan mellan Hjo och Karlsborg, 32km, bjöd inte på några överraskningar. Jag kunde dock inte undgå att tänka på min kusin som bor där och på när hon med familj bjöd på kaffe och bullar på min första runda för fem år sedan. Då hade jag hållit på betydligt längre när jag kom hit. Nu började vädret bli bättre och vi började prata om att ta av något ytterlager, men det fick vänta. Kaffet i Karlsborg smakade förövrigt gott!

De 22 kilometrarna mellan Karlsborg och Boviken är relativt backiga och mitt i en av dom hoppade Hasses kedja, så han fick fixa det och vi väntade högst upp backen. Annars är det mest humoristiska på denna sträcka pastorn från Tiveden som år ut och år in står och messar, inte SMS:ar alltså, i en av backarna. Det börjar faktiskt bli lite uppskattat, även om jag inte är troende. I Boviken åkte yttertröjan och skoöverdragen av, nu skulle det bli åka av. Jag hann med en god kopp kaffe också. Gott!

Efter Boviken kände vi att vi hade chans att komma in under 12h. Men säg den lycka som består, halvvägs till nästa depå, Hammarsundet, börjar mitt framdäck bete sig konstigt. Typiskt, PUNKA! Som tur var hade jag slang och utrustning i sadelväskan, och inte minst hade vi John i gruppen. När jag började visa min okunniga reparatörssida så högg han i och visade hur man skulle göra. Tack John! Resterande knappa 20km cyklade jag med lite luft i framdäcket och med en viss oro att det skulle punktera igen, men väl framme i Hammarsundet fick jag låna en high tech-pump och med några snabba pump så hade jag fått upp ett lagom tryck på ca 8bar. Nu hade hunger och energisuget börjat bli ganska påtagligt så det blev lite extra intag. Kaffemuggen åkte halvfull i papperskorgen.

Nu är det nära. Efter Hammarsundet är det bara 41km kvar till Motala, med andra ord MÅL. Men först är det ett depåstopp i Medevi halvvägs. Precis när vi lämnat Hammarsundet så börjar mörka moln torna upp sig på himlen, vädret som hade blivit så bra. Och jag som bara hade kortärmad tröja, och inga handskar tillråga på allt. Regnet kom inte oväntat, men därmed inte ovälkommet. Övriga gruppen hade inte lämnat in sina överdragskläder, så de fick på sig dem illa kvickt. Och jag, jag fick bara avundsjukt titta på kortärmat. Vidare så hade vi en incident med en tanklös bilist, men det orkar jag inte ta upp. I Medevi depå så laddade vi på ytterligare med energi, honungsvatten, släta bullar med honung och kaffe. Såklart.

Tankar började nu komma om hur man skulle komma upp på cykeln och om man nu kom upp på den, hur skulle man kunna hålla sig upprätt. På något sätt kom jag upp på cykeln och det kändes bättre direkt. För varje tramp kändes det på riktigt att man kom närmare målet. 21km, det är väl en kakbit? Stämningen i gruppen var naturligtvis hög och skyltarna som visar avståndet till mål blev bara snyggare och snyggare, först 20km och sedan 10km. Ojojoj, nu är det nära. Vi börjar prata om finishen och bestämmer oss för att åka tillsammans över mållinjen. Sista kurvan. Nu är det bara att sitta upp, och formera oss. Jag tror att vi lyckades. Äntligen var vi framme! Motala är aldrig så vackert som efter en runda runt Vättern. Ta en titt på bilden ovan och säg om vi inte ser nöjda ut.

Så var min tredje Vätternrunda. Nu återstår Vansbrosimningen, sen är min andra Svenska Klassiker i hamn. Men men, det skall göras också.