Svindlande höjder!

Men helvete!

Fy satan!!

Ursäkta språket, men jävlar vad häftigt det var!!!

Jag har nog aldrig riktigt varit sådär sugen på att hoppa fallskärm. Vore det inte för att jag lärde känna Mårten för dryga året sedan hade det nog inte hänt heller. Bortförklaringarna har varit många, men med lite betänketid så satt jag hastigt och lustigt i en lite Cessna på väg upp mot 4000m.

Strax innan nio mötte jag upp Mårten, Mia och Malte. Jag kom med andan i halsen, inte för att jag var sen utan för att nervositeten börjat göra sig påmind. Nervositeten visade sig också i osammanhängande prat och konstiga associationer. T o m Malte reagerade.

Väl framme blev det lite väntan, men det gjorde bara att vädret blev bättre. Trots väntan blev jag aldrig ens riktigt nervös. Ja, kanske precis innan vi hoppade ut ur planet. Sedan var det tokmaxat. Faan vad fort det går när man faller fritt. Efter en knapp minuts fall drog min tandempilot Kennet i snöret och fallskärmen vecklades ut och farten bromsades. Sedan dinglade vi sakta ner mot marken, Kennet körde några svängar så att det sög till i magen. Jag ljög och sa att det kändes bra. Så länge jag inte kastade upp fick han leka.

Väl på marken var lyckan total, adrenalinet bara sprutade. Jag var så totalhög. Fattade inte att jag gjort det.