Mitt förhållande

Jag har ett knepigt förhållande. Jag vet att det är fel, men ibland kan jag bara inte låta bli. Jag bara måste. Men jag ångrar mig nästan varje gång. Jag kan må så dåligt efteråt. Men ändå faller jag tillbaka då och då. Jag pratar om mitt förhållande till godis och då smågodis i synnerhet. Jag har alltid gillat godis, inget konstigt med det då vi alla föds med egenskapen att tycka om sött. Sött är ju faktiskt det enda vi inte behöver lära oss att tycka om, helt naturligt då riktigt söt mjölk är det första vi får i oss. Sedan har naturen format sig så att det söta även är nyttigt för oss, tänk frukt och bär. Frukt och bär innehåller otroligt mycket nyttigheter som vi behöver och framförallt behövde, back in the days. Dessutom har frukt och bär av någon anledning fått väldigt tilltalande färger. Sedan gick allt snett.

Istället för färgrika vitaminbomber har vi svängt över till färgrika sockerbomber. Visst kan man lockas av hallon och blåbär, men av någon anledning så väljer man vingummi och gelehallon. Varför? Kom inte och säg att det är för att det är godare. Tänk er känslan efter en näve hallon eller blåbär, sedan tänker ni er känslan efter en näve vingummi eller gelehallon. Hur många vaknade inte upp imorse med lätt ångest i kroppen efter lite väl mycket fredagsmys? Kan eventuellt varit av ett glas vin för mycket, men även av en näve godis för mycket.

Jag kom på mig själv tidigare i veckan gå förbi en smågodishylla med lite för stark dragningskraft. Jag tittar på "prislappen" och noterar öppningserbjudandet 4.98kr/hg. 4.98! Jag tänkte att hit måste jag gå på fredag, man kan ju inte missa detta fantastiska öppningserbjudande. Nu blev det aldrig något godis igår. Troligen bara en tillfällighet. Starkare är jag inte.

Hur kom jag in på det här? Jo, en gammal vän bloggade om sin kamp mot sockersug och efter några månaders uppehåll från bloggandet kom hon tillbaka häromdagen. Jag har hela tiden trott att hon vunnit över sitt sockersug, men tyvärr visade det sig vara tvärtom. Till min stora glädje har hon dock bestämt sig för att ta upp kampen igen. För en sockerberoende är kampen fruktansvärd, hon jämför den med en alkoholists kamp mot alkohol. Det finns liksom inga mellanting, det är total avhållsamhet som gäller.

Var det verkligen det här naturen tänkte när den ville locka oss med de färgrika frukterna och bären?