Sommartåget 2011 - På mitt sätt sett

Först ut var Madde och sist ut är jag. Min roll, tillsammans med Alex, under Sommartåget var ju att hålla i snöret och se till att alla hängde med, så det är väl inte mer än rätt att jag ser till att alla gjort sina inlägg innan jag ger mig in i leken.

Men, vi tar det väl från början. Med den start som vi fick på helgen gick det bara inte att misslyckas. Jag kom iväg i god tid från jobbet för att hämta upp Miranda, Mia och Alex i Sundbyberg. Färden ned till Gränna gick hur bra som helst, kaffet från macken där vi tankade smakade utsökt. För att inte tala om chokladbollarna som Mia hade bakat och tagit med. Vi kom ned i god tid och hade kommit över till Visingsö 1½ timme tidigare om det inte vore för en traktor med släp, så nära var det. Men, vi satt inte i sjön. Mia, som fyllde år dagen till ära, hade med sig picknick-mat så vi satt oss i gräset och njöt av det fina vädret och goda maten.

Det grymma resesällskapet

Den grymma efterrätten

Väl över på Visingsö var det bara att checka in på "Pensionat" Persgården, gå igenom lite detaljer med Susanne och sedan hoppa i säng. Vi skulle ju upp tidigt morgonen efter. Stämningen var både uppsluppen och förväntansfullt spänd på samma gång.

Morgonen efter så dukades det såklart upp mysli från gården. Allt annat vore som att svära i kyrkan.

Alex taggar medans Susanne och Miranda är fokuserade.

Vädret till trots var stämningen god, lite regn skulle absolut inte störa. Det är ju trots allt lite lättare att springa om det är lite regn i luften.


En sista posering innan vi hoppar på färjan mot Gränna och vidare till Jönköping.

Lite snabbt snack innan vi gav oss iväg



Tåget rullar ut från Jönköpings Central

Det är så häftigt när man ger sig iväg på en långtur som vi gjorde, speciellt häftigt är det när man är så många som vi var. Det är sådan energi i luften. Alla är så glada, samtidigt som många säkert är lite spända. Jag tillhör gruppen som är lite spänd, jag borde inte behöva tveka på min kapacitet men jag gör det ändå. Speciellt var jag lite orolig för att min ansträngda hälsena skulle göra så ont att jag inte skulle kunna springa.

Vårt första stopp gjorde vi efter 8km. Stoppet kom i precis rätt tid, då jag var aningen överklädd och behövde byta. Väderleksrapporten hade fått mig att ta på mig en långärmad kompressionströja under en kortärmad t-shirt. Alldeles för varmt när solen tittade fram och bastueffekten slog till.

Efter det korta stoppet gav vi oss iväg mot Landsjön där nästa stopp var inplanerat. Precis som i vintras, då vi sprang Tomtetåget, var första stora stoppet Kafé Kaffe & Kackel.

Jag åt en ostfralla och en dammsugare till kaffet, det satt verkligen fint efter 18km och nästan två timmar löpning.

Efter detta stopp var det ganska tufft att komma igång igen, benen hann precis stelna till. Men det tog bara kanske en kilometer så var de på gång igen. Någon kilometer efter stoppet fick jag göra min första peppande insats. Det var Thomas som precis passerat det längsta han tidigare hade sprungit som började få det lite kämpigt. Jag sprang bredvid honom och ömsom peppade ömsom försökte få honom att tänka på annat än hur jobbigt det var. Han kämpade på riktigt bra och höll hela vägen till Ölmstad. Det är så jäkla roligt att få vara med när någon flyttar gränsen framåt som Thomas gjorde, i hans fall 7km framåt. Grattis Thomas!

Mitt andra uppdrag, förutom att hålla koll på löparna längst bak, var att hålla koll på "tidtabellen". Vi lämnade Ölmstad fem minuter senare än planerat, men jag hade ju lagt in lite marginal i schemat. Efter en knapp kilometer stod det överraskande att det var 12km till Gränna, inte 10km som jag hade räknat med. Jobbigt! Värmen började ta ut sin rätt också och folk började bli lite slitna, även om det kändes som att vi ökade tempot en aning gick det inte snabbare.

Med tre kilometer kvar till Gränna så började det verkligen se tajt ut och med två kilometer kvar så var vi tvungna att öka rejält. Med både styrka, tur och lite list lyckades vi komma med den tänkta färjan. Just In Time!



Killarna med repet tar igen sig och laddar lite energi.

Väl över på Visingsö så ville inte mina ben riktigt vakna till. Jag tänkte att de säkert skulle vakna till bara de fick några kilometer på sig. Men det gjorde de inte. Tvärtom så började min vänstra fotled ömma, troligen för att jag kompenserade för den ansträngda hälsenan.



 
Efter 43km tog jag ett säkerhetsbeslut och hoppade av tåget. Inget roligt beslut, men då mitt stora mål i år är att köra Järnmannen Kalmar så var det det enda rätta. Även om jag själv är den sista att förstå det.

Två slagna repmän, den ene klev upp och den andre låg kvar.

Det var med delade känslor som jag nyduschad fick se det här gänget ta sig i mål. De hade krigat till sig 55km, några till och med 56km. Samtidigt som jag kände sådan glädje med alla som klarade hela sträckan, speciellt de som slog distansrekord, så kände jag lite tomhet att jag inte var en av dom. Det är fel att tänka så, men det var så jag kände. 
 
Senare samma kväll vankades grillbuffé på Wisingsö Hotell&Konferens. Det var ett hungrigt gäng som intog det partytält som ställts upp för oss. All eventuell trötthet som känts under dagen var som bortblåst. Det skrattades minst lika mycket under middagen som det skrattats under dagen. 

  





Somliga skulle uppenbarligen även hålla tal...



Efter middagen bar det av till Visingsö Värdshus för lite disco. Naturligtvis fick vi DJ:n att spela Wacka Wacka, fattas bara annat. På dansgolvet gick det absolut inte att se vilka som sprungit 55km och vilka som inte sprungit en enda, det var många pigga ben där. Personligen så höll jag ju inte hela distansen, men ni ska tro att jag var den som lämnade dansgolvet sist.

Morgonen efter så bjöds det på frukost i glascaféet, sällan har väl en frukost suttit så fint.



Därmed var Sommartåget 2011 över, men planer hann smidas om ett Luciatåg. Datumet är bokat till 10-11 december och temat känns solklart. Eller?

Tack för den här gången härliga löparvänner! Extra stort tack till Susannes pappa Krister som ställde upp och körde servicebilen hela dagen, det betyder så otroligt mycket. Sist men inte minst vill jag tacka Susanne, Miranda och Alex för att vi fixar detta tillsammans, även om vissa drar betydligt fler strån till stacken än andra.