Nära döden

Igår morse var jag verkligen uppe med tuppen. Jag vet att många andra kliver upp i ottan, både för träning och andra orsaker, men att kliva upp innan fem är för mig verkligen ovanligt. Anledningen var att jag ville klämma in ett simpass innan mitt frukostmöte halv nio. När jag satt på tåget in till Södermalm fick jag en riktig sådan där fanvadjagärduktigkänsla. Fånigt, jag vet, men ändå.

På vägen in så lyssnade jag på senaste avsnittet av Kropp & Själ, det heter Träna som eliten. Det handlar om män och kvinnor mellan 30 och 50 som viger stora delar av sina liv åt träning, exemplet i programmet heter Per och är just 50år och som tränar 10 timmar i veckan samtidigt som han är chef på ett IT-konsultföretag. Per är medlem i samma klubb som jag, SCT, och i programmet är han på väg till simning en torsdagsmorgonen kl 06.30. Igenkänningsfaktorn var hög där jag satt på tåget. Kropp & Själ är alltid värt att lyssna på, podversion finns på sr.se, och detta avsnitt är inget undantag.

Extra roligt, förutom att jag kom iväg, var att Mattias också dök upp på träningen. Vi hann även ta en snabbkaffe efter passet och prata lite Ö till Ö, bland annat. Mycket trevligt!

Passet ja, det var ju en pärs. Min sega förkylning har hållit mig borta från bassängen i en månad nu, och det märktes. Först körde vi 4x100m medley, vilket i sig är en utmaning, sedan skulle vi köra en massa hundringar och hundratjuofemmor i moderat truckarfart en bit under tröskel. Förutom usel form så var de övriga i banan klart snabbare simmare än mig, så i mitt fall blev det tröskelpass. Grymt jobbigt för en otränad vill jag lova!

Men men, det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.