Ja, det kändes verkligen så igår kväll när jag var ute och sprang igen. Formen är förstås som bortblåst, men jag lyckades i alla fall klämma till med ett milpass. Alltid något. Visst kändes det i kroppen att jag stått hela dagen, benen var klart stelare än vanligt. Pulsen låg en bra bit högre än vad den borde om jag varit i form, fast ansträngningsnivån tyckte jag egentligen inte motsvarade skillnaden. Det ser jag som positivt, för pulsen räknar jag med kommer att sjunka i takt med att formen kommer tillbaka. Men det kommer nog att dröja.
En sak som slog mig när jag sprang där i mörkret igår kväll var att jag verkligen måste komma igång med morgonträning, det är ju klart skönare att springa när det är ljust. Så imorgon ska jag banne mig ställa väckarklockan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar