Äntligen kom jag ut på en morgonrunda och det var banne mig inte sista gången. Det är ju långt mycket skönare att springa när det är ljust än när det är mörkt. Right?
Jag noterade att jag redan dragit på mig min första arbetsskada, numera tenderar jag att mer titta ner på folks fötter än att möta dem med blicken. Jag tycker egentligen att det är lite tråkigt att man inte hejar på varandra eller åtminstone ger varandra ett litet leende när man möter varandra i spåret. Det skulle bli så mycket trevligare ute ifall folk gör det. Jag försöker i alla fall göra det även om det kan vara svårt när man kör lite hårdare pass.
Till sist måste jag erkänna att jag gjorde en praktvurpa bara 30 meter från porten och precis utanför ett dagis. Jag kände mig rätt klumpig om man säger så. Sedan möter jag en granne som glatt frågar om det varit en skön runda. Well, frånsett skrubbsår då.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Det är en sport i sej att heja på alla man möter tycker jag:) Och du vilken tur att du inte slog dej mer när du trillade!
SvaraRadera