Hässelbyloppet - Eller hur man får 10km att bli 30

Dagens datum är 10-10-10. Av någon anledning så kom denna dag att handla om många 10:or. Häng med så kommer ni att förstå vad jag menar.

Klockan 10 hade jag bestämt träff med Miranda för att köra uppvärmningslöpning bort till Hässelby. För tre veckor sedan provade vi att köra ett lite längre uppvärmingspass innan Kistaloppet och det föll väl ut, så vi bestämde oss för att göra om det igen. Den gången blev det 7-8km. Vad tror ni att det blev den här gången? Precis, det blev 10km.

Väl framme i Hässelby var det snart dags att byta om till tävlingsmundering och lämna in överdragskläderna. Det var verkligen hur kallt som helst att lite blöt byta om till t-shirt och kortbyxor, men med lite lätt jogg upp till starten så kom värmen tillbaka igen. Vid starten stod jag med Miranda och Lina, i vanlig ordning var jag nog inget vidare sällskap utan gick in i min bubbla. Sedan gick startskottet.

Första kilometern var det lite trångt, vilket jag tänkte skulle vara bra så att jag inte kunde gå ut för hårt. Sedan gick det bra första 5km, passerade halva loppet på 19.56. Jag insåg redan där att sub40 inte var att tänka på, jag trodde nog att nytt pers också skulle vara utom räckhåll. Efter 5km tyckte jag att det började bli riktigt tungt, hade inget tryck i steget, och tempot pekade nedåt. Dock så bet jag ihop och kämpade på för att tappa så lite som möjligt fram till sista 2km då jag hade på känn att det skulle bli lite mer lättlöpt. Sista kilometern så berättade klockan att tempot var ok och att jag knappade igen några tappade sekunder. Väl inne på målområdet så kämpade jag på och struntade i att kolla hur jag låg till tidsmässigt, inte förrän upploppet när jag såg "matchuret" visste jag att jag skulle fixa personbästa om så bara med ett tiotal sekunder.

I målfållan mötte jag Alex som var helt utpumpad, men jag förstod direkt att det gått bra. Han hade kommit in på 39.20 och hade därmed klarat sub40 med en helt ok marginal. Kort därpå kom en helt slut Miranda i mål och tätt efter henne en jätteglad Lina, Miranda klockades på fina 43.37 och Lina på nya personbästa 43.45.

Efter lite ombyte och eftersnack så väntade vi in Mirandas mamma Elsa, som ganska nyligt kommit igång med löpningen igen och som drillats hårt av dottern. Även hon slog nytt personbästa och det på 53.25. Stort grattis!

Glada löpare och anhängare.

Sa jag att Hässelbyloppet är 10km?

Efter loppet så bestämde Miranda och oss för att även springa hem, vi försökte ragga fler löpare som ville köra lite återhämtning men det var ingen som direkt högg. Så på lite stela ben gav vi oss tillbaka till Mariehäll/Sundbyberg. Javisst, det var 10km hem också.

Om ni saknat min sluttid, så blev den 40.35. Så jag får alltså fortsätta drömma.

I och med detta så tog säsongen 2010 slut och 2011 måste börja planeras, men det får bli ett senare inlägg.

Undrar när jag skall gå och lägga mig ikväll, troligen runt 22. Eller tiotiden som vi också brukar säga.

Sista förberedelserna

Numret för dagen. Ett lyckonummer?

Med knappt tre timmar kvar till Hässelbyloppet så är frukosten intagen, det blev Hallonsmoothie och kaffe såklart. Jag har kollat in senaste avsnittet av Sverige Springer på TV4 Play. Snart är det dags att ta fram dagens outfit, jag tror att det blir kortbyxor och t-shirt. Om en timme så skall jag möta upp Miranda för att jogga bort mot Hässelby, 8km känns som en ganska bra uppvärming. Vi testade detta koncept inför Kistaloppet och det slutade ju med personbästa, så varför inte göra om det?

Recept på Hallonsmoothien?

1dl frysta hallon
Två ägg
1dl grädde
1dl naturell yoghurt
En banan

Ner med allt i en mixer och kör några sekunder, häll sedan upp i ett stort glas och drick. Mycket gott, mycket energi och mycket nyttigt. Avsluta det hela med en kopp kaffe och känn lugnet. Är du lite wild så tar du en påtår också, det gör jag.

Nu kör vi!

Tankar inför Hässelbyloppet

Imorgon kl 12.00 går startskottet för Hässelbyloppet, som blir säsongsavslutning för min del. Jag har aldrig sprungit Hässelbyloppet tidigare, men det ska bli roligt att springa loppet som så många pratar om som loppet där man ska persa. För några veckor sedan så pratade jag med min pappa om Hässelbyloppet och han undrade om jag menade Hässelbystafetten, vilket jag aldrig hört talas om. Dock så såg jag nu på Hässelbys hemsida att stafetten tydligen har anor sedan 30-talet, men det är en helt annan historia.

Hur ska jag då lägga upp loppet imorgon? Vid senaste milloppet, Kistaloppet, så drog jag på i 3:40-tempo för att krokna vid 7-8km och gå i mål på 40:53. Den här gången kommer jag nog att gå ut aningen lugnare för att förhoppningsvis hålla hela vägen in. Det vore ju fint att avsluta med ännu ett personbästa och det vore såklart alldeles fantastiskt att komma in under 40min.

Ikväll har jag laddat på Gusto Kök&Bar i Sundbyberg tillsammans med mina härliga löparvänner Lina, Susanne, Miranda och Alex. Det blev mycket prat om framtida bravader som Tomtetåget, Vintermaran och mycket annat smått och gott.

Den enda plumpen i protokollet inför morgondagen är att jag inte hann köpa någon påse med naturgodis. Inför de senaste loppen, som Stockholm Halvmarathon, Kistaloppet och Lidingöloppet, så har jag vräkt i mig en större påse och de loppen har ju helt klart gått fint. Osäkerheten är därför ganska stor inför detta lopp. Bortförklaringen är redan klar om loppet inte går enligt mina förhoppningar.

Ses vi i Hässelby imorgon?

See you in Motala!

Såhär nöjd såg jag ut senast jag var i Motala, precis imålkommen.

Ikväll har jag åter anmält mig till Vätternrundan, det blir min fjärde i ordningen. Första gången åkte jag "bara för skojs skull", andra och tredje som en del av En Svensk Klassiker. Den här gången blir det som en rejäl genomkörare inför 2011 års stora mål, nämligen Järnmannen Kalmar. Snart har jag tjatat så om Järnmannen att det absolut inte finns någon återvändo :-)

Resesällskapet 2010.

Om min Vätternrundan 2010 kan ni läsa om här. Mitt resesällskap den gången var Roger, John och Hasse. Resesällskapet 2011 blir Miranda som är debutant, men eftersom hon också skall ta sig an Järnmannen Kalmar så är Vättern perfekt som uppladdning. Dock så är jag inte helt säker på om det är kaffet eller cyklingen som lockar mest, troligen det förstnämnda. Dessutom är det ganska troligt att hon redan hunnit blogga om hur hon kommer att uppleva loppet, hur kaffet kommer att smaka etc.

En bra sak med att säsongen börjar gå mot sitt slut är att man får börja planera inför nästa, det kommer att hända mycket spännande saker 2011. Det är jag helt säker på.

To be continued!

Träningsfri dag?

Vad gör man en träningsfri dag?

Efter gårdagens tuffa simpass med Alex och Miranda och helgens pass så kände jag verkligen för att vila idag, så då var det bara att ta ledigt. Eller, ledigt och ledigt. När man inte tränar hinner man ju med allt annat som man måste hinna med, framförallt att tvätta och laga lite mer tidskrävande mat. Dagens middag blev helstekt fläskfilé med ugnsrostade grönsaker och gräddsås. Dessutom hinner jag ju med att blogga, vilket lyx!

Vad gör ni en träningsfri dag?

Snabb lördag i bilder

Idag, med en dryg vecka kvar till Hässelbyloppet, så körde jag ett tufft snabbdistanspass. Tyvärr med endast två koppar kaffe i benen, eller var dom satt sig. Jag tog med mig kameran, som jag är annars är så dålig på, för att ta lite före- och efterbilder. Tanken med bilder är att försöka få en bild över hur man egentligen ser ut under ett träningspass. Det kan förekomma starka bilder, varför jag härmed vill varna känsliga läsare.

Laddat fighting face, förväntansfull eller skräckblandad förtjusning?

Efter dryga tre kilometers uppvärmning ser jag riktigt fräsch ut, det fina höstvädret gjorde nog sitt till också.

Riktigt utmattad och aningen simmig i blicken.

Efter 5km snabbdistans, eller tröskelpass om du så vill, så dråsar jag ned på en parkbänk och fångar jag detta ansiktsuttryck. Knappa 20min med puls på 90-95 procent tar ut sin rätt.

Efter några minuter på bänken så lyckas jag se såhär glad och fräsch ut.

Har ni någon gång vågat ta "avslöjande" bilder av er själva? Om inte så utmanar jag er härmed att göra det ;-)

Lidingöloppet, min berättelse

För precis en vecka sedan satt jag i soffan med morgonkaffet och började ladda för Lidingöloppet, idag sitter jag i samma soffa och skall försöka återge hur det gick.

Jag gav mig av hemifrån i god tid för att först möta upp Miranda vid Sundbybergs station, som även hade sällskap av sin superstarka syster och sin snabba mamma, och sedan Alex vid Centralen. Strax före elva kom vi fram till Lidingövallen, dvs två timmar innan start.

Bloggare på väg in till mässan innan loppet.

Efter en snabb vända i mässan satt vi oss i gräset på Lidingövallen och började dona med klockor, nummerlappar, chip etc. Som vanligt, känns det som, så pratade vi om upplägget inför nästa år. Är det en verklighetsflykt för att man vill tänka bort det som ligger precis framför en? För även om man är en ganska van löpare, numera, så är verkligen inte 30km terräng en barnlek. Träning är en sak, men tävling är en helt annan. Man vet att man kommer att få ont, man vet att man kommer att bli trött, men man vet aldrig när. Kommer tröttheten eller det onda för tidigt så kommer det bli jobbigt, rejält jobbigt.

Alex och Mirandas kompis Therese mötte också upp innan loppet och hon hade tagit på sig rollen som kaffeleverantör, det var mycket uppskattat. Tack Therese!

Cirka en timme innan start så började vi röra oss upp mot starten vid Koltorps gärde. Tjejerna tappade vi bort på vägen upp, de hade tydligen behov att uträtta. Så Alex och jag traskade uppåt och babblade på, väl medvetna om att vi båda var på väg in i bubblan. Den bubbla som gör att det man säger, frågar eller svarar kanske bara blir blaha blaha. Enkelt uttryckt så är det väl bara nervositet. Väl framme så önskade vi varandra lycka till och gick till varsin startfålla, Alex startade i gruppen före mig.

Efter lite spänd/fånig uppvärmning till Friskis&Svettis-brudarna så gick startskottet. Ganska omgående så blev jag varse om att det var ett dåligt val att ställa sig till vänster i fållan. Starten gick trögt, det var en del gyttja bitvis och framförallt var det trångt så det var svårt att komma iväg. Uppskattningsvis så var det cirka tre kilometer som var trånga i starten, ganska frustrerande eftersom jag ville öka farten men inte ödsla alltför mycket energi på att jojospringa.

Lidingöloppets bild

 När det sedan lossnade så insåg jag att dagens fart som bäst skulle räcka till 2.20, men att jag borde klara 2.30 om inte andra halvan skulle gå alltför långsamt. Efter ca 13km kommer jag ikapp en herre med en tröja som avslöjade att han gjort 30st LL, jag kunde inte undgå att ge honom en "tummen upp" och ett "Starkt jobbat!", av hans leende och tack så var det nog uppskattat. Han hade dessutom en urtjusig mustasch, bara en sån sak.

Halva loppet passerades efter 1.12 vilket indikerade på att jag inte skulle klara 2.20, om jag inte skulle göra en negativ split som jag gjort de andra gångerna jag sprunigt Lidingöloppet. Siktet var dock inställt på att inte tappa för mycket fart och klara 2.30. Avsnittet mellan 15 och 20km är rejält kuperat, med många korta upp- och nerförsbackar. Den upptäckt jag gjorde i år var att jag är riktigt usel på att springa utför men ganska stark uppför. Att notera inför nästa år. Träna utförslöpning! Det är riktigt frustrerande att bli omsprungen utför för att sedan springa om samma människor uppför.

Tidigare år så har benen varit i stort sett slut när jag kommit in på Grönsta gärde för att gå ut på sista milen, men i år var benen fortfarande relativt fräscha. Skönt! Jag tog en mugg sportdryck och gav mig in i backen som inleder sista milen med en bra känsla. I slutet på backen fick jag syn på en gammal kompis från Ö-vik, som stod på sidan om, så jag hojtade "Tjena Jocke!". Jag undrar om jag är den enda som hejar på fler än som hejar på mig?

Kilometrarna gick och jag höll mitt tempo och jag fick passera fler och fler. Det kändes skönt att benen fortfarande var med eftersom det snart skulle vankas Aborrbacke, men hur skulle jag lägga upp taktiken inför den? Skulle jag springa eller skulle jag gå? Jag kunde inte bestämma mig så känslan fick avgöra.

Väl framme vid Aborrbacken så kändes det som att jag skulle springa så långt som jag orkade. Jag sprang kanske 3/4 av den brantaste delen sedan gick jag resten. Jag hade orkat hela men tyckte att det var värt att spara på krafterna. När den brantaste delen planade ut så fortsatte jag att springa.

Ganska pigga steg i Aborrbacken.

Väl utkommen ur Aborrbacken så kändes allt ganska bra, jag sprang förbi sista vätskekontrollen, trodde inte att den skulle ge mig något. Fortsatte sedan mot Karins backe och sprang ganska lätt uppför den och väl på toppen så kändes det som att loppet var klart, inga jobbiga bitar kvar egentligen. Jag bestämde mig för att hålla farten fram till sista km-skylten och sedan ge järnet. Eftersom upploppet är ca 200m så skulle sista kilometern egentligen bara vara 800m, eftersom upploppet är "gratis".

Känslan när man börjar närma siog upploppet är obeskrivligt, det går ett rus genom kroppen som är helt fantastisk. Befriande på något sätt. All träning, all uppladdning, all nervositet känns så otroligt värt denna känsla. Jag är helt säker på att jag är en kicksökare.

I mål ser jag på klockan att jag gjort 2.25 vilket jag var, och är, supernöjd med. Dessutom så kände jag mig nöjd med känslan loppet igenom, det kändes aldrig förjävligt. Det är kanske nästa steg, att ligga på en nivå som stundtals känns just förjävlig. Men det får bli ett annat år.

I målfållan mötte jag Alex, som inte hade samma känsla som jag direkt. Han hade gjort 2.20 men var ärligt missnöjd. Vi gick bort mot väskorna och bytte om till torra kläder. Just när vi ska gå tillbaka till målfållan för att fånga upp Miranda och Therese så ser vi dom vid sina väskor. Miranda var lite väl tidig, hon hade pratat om att försöka springa på tre timmar, men det hade hon definitivt inte gjort. Hon hade sprungit på 2.34 och knipit en silvermedalj. Imponerande! Therese gjorde finfina 2.43.

Alex, Miranda, jag och Therese, fyra glada lidingölöpare. Bild lånad av Miranda.

Men, Lidingöloppet var inte över för min del bara för att vi fyra gått i mål. 40 minuter efter att jag startade så gav sig min "Klassikerkompis" Roger ut för att avverka detta lopp. Roger har ett speciellt förhållande till Lidingöloppet. Det var under detta lopp som han för  två år sedan bröt lårbenet efter cirka 17 kilometer. Man kan bara försöka förstå hans känslor inför loppet och framförallt inför den backe där benet gav vika. Lidingöloppet 2008 skulle avsluta den klassiker som vi började prata om hösten 2007. Det loppet avslutade min första klassiker, men för Roger så blev det starten för en lång konvalescenstid.

I sällskap av min sambo Karin så blev det först en kopp kaffe och sedan så drog vi oss upp mot målrakan efter att vi fått förvarning om att han passerat Aborrbacken. Vi ställde oss för att heja på de fantastiska löpare som spurtade in i blandad form. Till en början stod vi med Therese som väntade in sin svåger. Tiden gick och vi började bli allt mer oroliga att något skulle ha hänt sista kilometrarna. Tillslut så såg vi honom på upploppet och vi skrek för allt vi var värda. Det såg riktigt tungt ut, men som den norrländska fighter Roger är så bet han ihop.

Att se Roger gå i mål var minst lika skönt som att själv komma i mål. När man känner till bakgrunden så kan man inte annat säga än att det är en enastående prestation. Att kämpa på med rehabiliteringen och ett drygt år efter benbrottet anmäla sig till Vasaloppet och starta om med klassikern, det är en fantastisk prestation. Nu ska jag försöka locka över Roger till triathlon :-)

Så, det var min berättelse om Lidingöloppet 2010. Hoppas att ni, som orkat läsa ända hit, fått en känsla för hur min dag och mitt lopp var. Och för er som saknat denna berättelse hoppas jag att det var värt väntan ;-)

Ha nu en fantastisk lördag och ge er ut i det härliga höstvädret. Kanske kanske tar ni era första steg mot Lidingöloppet 2011.