... då jag tvivlar på mig själv.
Dessa dagar tvivlar jag på allt jag gjort och allt jag gör. Har jag ätit rätt? Har jag klätt mig rätt? Har jag åkt hemifrån i rätt tid? Kommer jag att kräkas på tåget? Kommer jag att svimma vid starten? Kommer fötterna vilja röra sig från startlinjen? Kommer jag att komma i mål?
Somliga kallar det race day!
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 28 september 2013
torsdag 26 september 2013
I nya skor mot lördag
Säsongen börjar verkligen gå mot sitt slut. Tävlingsmässigt har jag Lidingöloppet, på lördag, och Hässelbyloppet, om två veckor, kvar. Nu på morgonen har jag gjort mitt sista pass inför lördag, det gjorde jag i mina nya skor, ett par Asics Cumulus, och solsken. Även om benen var lite sega så var det grymt skönt att komma ut på morgonkvisten för en lite lätt jogg med inslag av några fartökningar på slutet för att väcka benen och höja pulsen.
Nu återstår bara att ladda på med bra mat och god sömn fram till lördag. Jag har goda förhoppningar om att jag ska kunna putsa mitt pb med några minuter, och går allt perfekt så kniper jag silvermedaljen. Men det vore bara en stor bonus.
- Posted using BlogPress from my iPad
lördag 21 september 2013
Vad driver folk?
Vad är det som driver folk att utsätta sig för extrema lopp? Frågan dök upp på jobbet i veckan. Den är såklart berättigad. För inte så många år sedan ansågs marathon, Vätternrundan, Vasaloppet etc. som lopp för lite extrema personer. Numera är det kanske lite mer norm att ha genomfört någon eller några av dessa. Kan man inte nöja sig med det?
Jag höll nog ganska låg profil i diskussionen, kanske för att jag nog räknas in i nämnda skara. Självklart kan anledningarna till att utsätta sin kropp för extrema utmaningar vara olika. Att sätta en bock i att-göra-listan är säkert en. Att få andras beundran en annan. Själv så tror jag dock att den vanligaste anledningen är att man är nyfiken på att se hur mycket kroppen kan prestera, hur mycket man kan pusha innan man når väggen. Faktum är ju att kroppen är så otroligt mycket uthålligare än vad vi tror, bara den får chans att anpassa sig.
Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utvecklas. Inget konstigt i det. Spelar du gitarr vill man väl utvecklas inom det. Är man chef på ett företag vill man väl utvecklas i sitt ledarskap. Varför skulle man då inte vilja utvecklas inom sitt idrottande? Sedan om det innebär att man blir snabbare eller uthålligare är ju egalt. Huvudsaken är väl att man får reta kroppen, få en kick? Eller bara få drömma lite?
Just nu sitter jag på bussen ner mot Värmdölandet för att drömma tillbaka till Ötillö tillsammans med min team mate Mattias. Apropå drömmar och extremer.
Fortsätt drömma och fortsätt utmana!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag höll nog ganska låg profil i diskussionen, kanske för att jag nog räknas in i nämnda skara. Självklart kan anledningarna till att utsätta sin kropp för extrema utmaningar vara olika. Att sätta en bock i att-göra-listan är säkert en. Att få andras beundran en annan. Själv så tror jag dock att den vanligaste anledningen är att man är nyfiken på att se hur mycket kroppen kan prestera, hur mycket man kan pusha innan man når väggen. Faktum är ju att kroppen är så otroligt mycket uthålligare än vad vi tror, bara den får chans att anpassa sig.
Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utvecklas. Inget konstigt i det. Spelar du gitarr vill man väl utvecklas inom det. Är man chef på ett företag vill man väl utvecklas i sitt ledarskap. Varför skulle man då inte vilja utvecklas inom sitt idrottande? Sedan om det innebär att man blir snabbare eller uthålligare är ju egalt. Huvudsaken är väl att man får reta kroppen, få en kick? Eller bara få drömma lite?
Just nu sitter jag på bussen ner mot Värmdölandet för att drömma tillbaka till Ötillö tillsammans med min team mate Mattias. Apropå drömmar och extremer.
Fortsätt drömma och fortsätt utmana!
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 19 september 2013
Energi i mörkret
Igår kväll fick jag ett lite panikartat sms av Mattias. Det hade kört ihop sig inför kvällens löpträning med klubben och han undrade ifall inte jag kunde köra det. Absolut, svarade jag. Passet var redan planerat, så det fick jag mejlat till mig. Piece of cake!
Så, ikväll strax innan 19 började det droppa in lite folk. Sammanlagt blev vi nog 15st tror jag. Lite korta ord om mig själv och några fler om passet, sedan drog vi iväg. Efter uppvärmning körde vi lite löpskolning med fokus på armpendling och stegfrekvens. Huvudpasset bestod av 3x2km intervaller med 3min ståvila. Första rundan hängde jag med de lite snabbare löparna för att visa vägen, och vi körde på ganska hårt. Banan var tuff med en rejäl backe på mitten. Andra rundan hängde jag med de längre bak i gänget. Sista rundan stod jag över för att vänta in de lite snabbare för att samla ihop gänget. De allra snabbaste fick köra en liten bonusrunda. När alla var klara med den tredje rundan samlades vi och reflekterade lite över passet. Jag tror att de flesta var väldigt nöjda, det är ju så mycket lättare att ta i lite hårdare när man kör med andra. Sedan är det ju oftast trevligt också.
Efter passet fick i alla fall jag en rejäl boost med energi. Så pass att jag ställde mig och stekte pannkakor när jag kom hem. Bara en sån sak...
- Posted using BlogPress from my iPad
Så, ikväll strax innan 19 började det droppa in lite folk. Sammanlagt blev vi nog 15st tror jag. Lite korta ord om mig själv och några fler om passet, sedan drog vi iväg. Efter uppvärmning körde vi lite löpskolning med fokus på armpendling och stegfrekvens. Huvudpasset bestod av 3x2km intervaller med 3min ståvila. Första rundan hängde jag med de lite snabbare löparna för att visa vägen, och vi körde på ganska hårt. Banan var tuff med en rejäl backe på mitten. Andra rundan hängde jag med de längre bak i gänget. Sista rundan stod jag över för att vänta in de lite snabbare för att samla ihop gänget. De allra snabbaste fick köra en liten bonusrunda. När alla var klara med den tredje rundan samlades vi och reflekterade lite över passet. Jag tror att de flesta var väldigt nöjda, det är ju så mycket lättare att ta i lite hårdare när man kör med andra. Sedan är det ju oftast trevligt också.
Efter passet fick i alla fall jag en rejäl boost med energi. Så pass att jag ställde mig och stekte pannkakor när jag kom hem. Bara en sån sak...
- Posted using BlogPress from my iPad
onsdag 18 september 2013
Mörka tankar
Ikväll var jag ute och rastade benen för första gången sedan lördagens halvmara. Med rasta menar jag då löpning, för i söndags var jag ju faktiskt ute och cyklade. Men då handlade det om en lugn, fin och trevlig fikarunda till Äppelfabriken. Benen var allt annat än pigga, så lite rastning var nog på sin plats. Jag kom hem lite tidigare från jobbet, så jag hann ut innan det blev mörkt. Det är verkligen skönt att springa i höstsolnedgång.
I morse möttes vi av den tråkiga nyheten att Kristian Gidlund gick bort igår, han förlorade kampen mot cancern. Jag hade inte en aning om vem Kristian var innan jag lyssnade på hans sommarprat i somras, men den var så gripande att jag blev alldeles... Ja, vad blev jag egentligen? Jag tror mest att jag blev glad, faktiskt. Glad för att han trots dödlig sjukdom hade en så positiv inställning, tänk om alla vi som inte är dödligt sjuka hade samma inställning. Jag är så glad att jag lyssnade till hans gripande prat. Om du inte gjort det så gör det nu! Kristians sommarprat
Apropå mörker, idag har jag lyssnat på Lars Winnerbäck nya skiva lite väl många gånger. Sjukt bra skiva! Jag gillar verkligen hans mörker och deppighet. Att säga att jag blir glad är kanske att ta i, men det känns så ärligt på något sätt.
Jag trodde när jag satt mig ner att det skulle bli ett jättedjupt inlägg, men så blev det ju inte. Det får bli en annan gång, för det kommer säkert fler mörka dagar den här hösten.
I morse möttes vi av den tråkiga nyheten att Kristian Gidlund gick bort igår, han förlorade kampen mot cancern. Jag hade inte en aning om vem Kristian var innan jag lyssnade på hans sommarprat i somras, men den var så gripande att jag blev alldeles... Ja, vad blev jag egentligen? Jag tror mest att jag blev glad, faktiskt. Glad för att han trots dödlig sjukdom hade en så positiv inställning, tänk om alla vi som inte är dödligt sjuka hade samma inställning. Jag är så glad att jag lyssnade till hans gripande prat. Om du inte gjort det så gör det nu! Kristians sommarprat
Apropå mörker, idag har jag lyssnat på Lars Winnerbäck nya skiva lite väl många gånger. Sjukt bra skiva! Jag gillar verkligen hans mörker och deppighet. Att säga att jag blir glad är kanske att ta i, men det känns så ärligt på något sätt.
Jag trodde när jag satt mig ner att det skulle bli ett jättedjupt inlägg, men så blev det ju inte. Det får bli en annan gång, för det kommer säkert fler mörka dagar den här hösten.
söndag 15 september 2013
Stockholm Halvmarathon 2013 - Race report
Vilken dag!
Vilken tävling!
Allt var så perfekt igår. Vaknade upp med en bra känsla i kroppen, åt en långfrukost, kollade triathlon-VM på tv och hann med att äta lunch också. Sedan åkte jag in och mötte upp min adept/kollega Linnea. Vi lämnade våra grejer på jobbet, mycket praktiskt. Sedan körde vi lite uppvärmning tillsammans och snackade lite nervöst igenom loppet.
I startfållan träffade jag på Henrik, utan kamera på magen. Vi pratade lite om vad vi siktade på för tider, lite om vädret och lite om Ö till Ö. Faktiskt. Minutrarna gick snabbt och jag blev i vanlig allt mindre kontaktbar. Sedan gick startskottet och det blev full fart. Nej, det blev det inte. Det blev en minuts promenad fram mot startlinjen. Men efter det blev det fart. Jag kom iväg riktigt bra och benen var glada direkt. Lite småryckigt var det i början, men inte så farligt. Kilometrarna gick och jag kom snart ikapp farthållarna för 1:30, och det kändes ju jättebra eftersom det var den tiden jag siktade. Jag passerade dom då benen kändes så bra, jag låg hela tiden 5-10s snabbare per kilometer än plan. Vid ca åtta km hade jag min första lilla dipp, men med lite vatten gick det över snabbt. Milen passerade jag på 40:47, vilket gav mig en jättebra känsla. Här någonstans började jag bli lite trött, men kilometertiderna ökade bara någon sekund. Jag fick en massa pepp av Mattias och Caroline strax efter Stadshuset och det gav mig en massa ny energi. Vid Slussen stod Erica och Anna och skrek, vilket också gav massa energi. Alex stod på så många platser att jag knappt kommer ihåg hur många, det gav också en massa energi.
På Södermälarstrand passerar man 15km och då började jag intala mig själv att jag skulle klara 1:30. Jag började tänka positiva tankar om att det bara var några få kilometrar kvar. Vid 17-18km är det ett tufft parti, men jag kände mig ändå stark. Här börjar tiderna dra iväg lite, men jag låg två minuter på rätt sida enligt schemat vid passeringen av 18km. Jag började fundera på om jag skulle slå av lite då jag ändå kände att jag skulle klara målet, men det kändes aldrig rätt då det var så mycket folk som var ute och tittade på. De struntade såklart i vilket, men ändå. Det var superskön stämning sista biten på Söder, både bland löpare och bland publik. Vid Götgatan stod en lite tjej och sjöng, jag var bara tvungen att ge henne en applåd. Nere vid Slussen stod Erica och Anna och skrek igen, Anna sprang med några meter och skrek. Kul!
Nu var det bara att rulla på mot målet. En kille bredvid mig började spurta, så då gjorde jag det också. I mål noterade jag att tiden blev 1.27.40 ungefär. Damn! Det var ju klart bättre än vad jag vågade hoppas på. Mitt pers var därmed putsat med fyra minuter. Officiellt visade sig min tid vara 1.27.38.
Jag stannade kvar i målfållan och pratade med lite folk. Efter en liten stund kom Linnea in och hennes tid blev 1:40. Träningen i sommar har verkligen gett resultat, hennes pers putsades med sex minuter. Starkt jobbat!
Kvällen avslutades med middag hos Mia och Mårten, de ville höra allt om min ÖtillÖ-upplevelse. Det blev en jättetrevlig kväll med god mat och gott att dricka.
Vilken dag!
Vilken tävling!
Allt var så perfekt igår. Vaknade upp med en bra känsla i kroppen, åt en långfrukost, kollade triathlon-VM på tv och hann med att äta lunch också. Sedan åkte jag in och mötte upp min adept/kollega Linnea. Vi lämnade våra grejer på jobbet, mycket praktiskt. Sedan körde vi lite uppvärmning tillsammans och snackade lite nervöst igenom loppet.
I startfållan träffade jag på Henrik, utan kamera på magen. Vi pratade lite om vad vi siktade på för tider, lite om vädret och lite om Ö till Ö. Faktiskt. Minutrarna gick snabbt och jag blev i vanlig allt mindre kontaktbar. Sedan gick startskottet och det blev full fart. Nej, det blev det inte. Det blev en minuts promenad fram mot startlinjen. Men efter det blev det fart. Jag kom iväg riktigt bra och benen var glada direkt. Lite småryckigt var det i början, men inte så farligt. Kilometrarna gick och jag kom snart ikapp farthållarna för 1:30, och det kändes ju jättebra eftersom det var den tiden jag siktade. Jag passerade dom då benen kändes så bra, jag låg hela tiden 5-10s snabbare per kilometer än plan. Vid ca åtta km hade jag min första lilla dipp, men med lite vatten gick det över snabbt. Milen passerade jag på 40:47, vilket gav mig en jättebra känsla. Här någonstans började jag bli lite trött, men kilometertiderna ökade bara någon sekund. Jag fick en massa pepp av Mattias och Caroline strax efter Stadshuset och det gav mig en massa ny energi. Vid Slussen stod Erica och Anna och skrek, vilket också gav massa energi. Alex stod på så många platser att jag knappt kommer ihåg hur många, det gav också en massa energi.
På Södermälarstrand passerar man 15km och då började jag intala mig själv att jag skulle klara 1:30. Jag började tänka positiva tankar om att det bara var några få kilometrar kvar. Vid 17-18km är det ett tufft parti, men jag kände mig ändå stark. Här börjar tiderna dra iväg lite, men jag låg två minuter på rätt sida enligt schemat vid passeringen av 18km. Jag började fundera på om jag skulle slå av lite då jag ändå kände att jag skulle klara målet, men det kändes aldrig rätt då det var så mycket folk som var ute och tittade på. De struntade såklart i vilket, men ändå. Det var superskön stämning sista biten på Söder, både bland löpare och bland publik. Vid Götgatan stod en lite tjej och sjöng, jag var bara tvungen att ge henne en applåd. Nere vid Slussen stod Erica och Anna och skrek igen, Anna sprang med några meter och skrek. Kul!
Nu var det bara att rulla på mot målet. En kille bredvid mig började spurta, så då gjorde jag det också. I mål noterade jag att tiden blev 1.27.40 ungefär. Damn! Det var ju klart bättre än vad jag vågade hoppas på. Mitt pers var därmed putsat med fyra minuter. Officiellt visade sig min tid vara 1.27.38.
Jag stannade kvar i målfållan och pratade med lite folk. Efter en liten stund kom Linnea in och hennes tid blev 1:40. Träningen i sommar har verkligen gett resultat, hennes pers putsades med sex minuter. Starkt jobbat!
Kvällen avslutades med middag hos Mia och Mårten, de ville höra allt om min ÖtillÖ-upplevelse. Det blev en jättetrevlig kväll med god mat och gott att dricka.
Vilken dag!
torsdag 12 september 2013
Test inför lördag
Imorse testade jag av benen, och kroppen, efter Ö till Ö och förkylning inför lördagens Stockholm Halvmarathon. Det är det första jag rör på mig sedan förra måndagen, förutom lite cykelpendling till jobbet. Benen var allt annat än fräscha, helt väntat. Jag tog en sväng på 8,5km och de sista kilometrarna gjorde jag några tvåhundringar i högre tempo för att skaka om benen en aning. Jag tror att jag lyckades, för det kändes mer löpiga mot slutet.
Nu laddar jag för lördag.
Nu laddar jag för lördag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)