Thomas - En triathlet

Här går jag i mål och blir därmed triathlet. Faan va coolt!

Ok, nu vet ni det, jag är alltså triathlet. Men vi tar det, för ordningens skull, från början.

Söndag morgon var det tidig uppstigning. Kvällen innan hade jag lagt fram allt jag tänkte att jag skulle behöva inför Stockholm Triathlon, eftersom det var debut så gjordes det inte med någon som helst naturlighet. Men jag tyckte nog att jag hade ganska bra koll. Dock så är jag en ganska usel kvällen-innan-packare, så jag var tvungen att gå igenom allt på morgonen igen. Utöver frukost så skulle vatten värmas för att göra honungsvatten till cyklingen, energikakor gjorda på Persgårdens mysli tas fram ur kylen, däcken pumpas och en del andra små saker som lätt glöms bort. En del tycker att listor är ovärderliga, jag anser att det är överskattat. Men då får jag leva med ständig oro att något skall glömmas.

Runt halvåtta var cykel och annat stuffat i bilen och vi började rulla mot Gärdet. I vanlig ordning så var jag ytterst fåordig och det som kom ut gick knappt att förstå logiken i, jag var alltså tokladdad.

Är lugnet fejkat? Det får vi nog aldrig reda på.

Innan start var det lite att göra inne på växlingsområdet, cykel skulle hängas upp på rätt sätt, skor skulle ställas i rätt position, pulsklockan skulle slås på och läggas fram och sedan skulle ju våtdräkten på. Simningen är ju min avgjort sämsta gren, inte blir det bättre av att jag kör surfardräkt :-) Innan start träffade jag på Alex, i det här sammanhanget rutinerad triathlet. Vi skrockade lite om att jag hade en del utvecklingspotential, utöver att jag måste lära mig simma.

En rutinerad och en inte så mycket. 

På väg ner mot start så var nervositeten ganska stor, frågade nog mig själv fler än en gång om detta verkligen var rätt plats för mig. Alex var snabb ner i det 16-gradiga vattnet och hade det inte varit för att han tjatade så hade jag nog inte hoppat i före startskottet gått, men naturligtvis var han helt rätt ute. Det var ju såklart bättre att vänja kroppen vid vattentemperaturen minutrarna innan start.

På skakiga ben tar jag glatt emot sportdryck.

Efter en lång stund så kom jag så äntligen upp ur vattnet. Jag hade förmodligen dragit in mig en hel del vatten under simningen, för jag var rejält kissnödig när jag kom i land.

Efter en långsam växling kom jag så upp på cykeln och iväg.

Växlingen tog ganska lång tid eftersom jag var ganska kall efter simningen, bl a så var fötterna riktigt kalla. Det räckte inte med cykling utan det dröjde till en bit in på löpningen innan de blev varma igen.

Varvning på cyklingen.

Cyklingen gick ganska bra, jag upplevde banan som ganska teknisk med en hel del svängar och trånga partier. Jag åkte och tänkte en hel del på reglerna, jag ville ju inte begå regelbrott under debuten, men jag tror inte att domarna ägnade oss blåbär speciellt många tankar. Jag intalade mig dock att det är en hederssak också att inte fuska.

Ombytt för den starka grenen.

Efter skobyte och lite annat fixande så gav jag mig iväg på ganska stela ben, värmen hade inte återkommit trots 1.20h cykling. Värmen återkom först efter någon kilometer. Jag kom iväg i ett ganska bra tempo, klart högre än vad jag hade förväntat mig.

Med ett varv kvar var det bara att ösa på, en knapp minut snabbare blev det till slut.

Fighting face med hundra meter kvar.

Min målgång, knappa tre timmar senare.

Tummen upp för triathlon.

Sista bilden visar vad jag tyckte om min triathlondebut, tummen upp helt enkelt. När väl simningen var avklarad så var det ren glädje. Okej, lite jobbigt också. Triathlon kommer det helt klart bli mer av och Järnmannen i Kalmar 2011 kom närmare att-göra-listan inför nästa år.

Tack Karin för all service under dagen däribland fotograferandet. Tack Alex för sällskapet och tipsen innan start och hejaropen under löpningen. Tack Miranda för ditt galna hejande. Tack till eventuella hejare som jag inte noterade, det värmde ändå.

Hoppas att ni som orkade läsa ända hit kände att jag hade en härlig dag, för det hade jag. Nu laddar jag om för nya äventyr, både i närtid och på lite längre sikt.

Hösten är här!

Gröna stugan vid Lötsjön, fortfarande sommarlummigt.

I morse gav jag mig ut för att rasta benen, de måste ju vara pigga i morgon, innan frukost. Termometern sa 18 grader, men eftersom den står i solen så är den ju knappast att lita på. Så, på med långbyxor och jacka. När hade man det senast? Jag tog en lätt sväng ner till Lötsjön i makligt tempo med någon paus för fotografering, jag har ju insett att jag är synnerligen dålig på att ha bilder i min blogg. Fanns det en tävling för blidlösaste träningsblogg hade jag lätt varit finalist :-)

Jag i solskenet.

Nu vankas det brunch på Bockholmen och före det skall startkitet till morgondagens Stockholm Triathlon hämtas ut. Har jag nämnt att det är tri-debut för mig i morgon? Nänä, det känns som att jag inte har tjatat om annat den senaste veckan eller veckorna.

Hoppas att ni alla får en fantastisk helg!

"Genrep" inför söndagens triathlondebut

Efter jobbet idag så åkte jag direkt till Sollentuna simhall för att köra några längder i bassängen för att inte komma helt ringrostig på söndag. Sollentuna simhall är något märkligt byggd tycker jag. Normalt brukar ju bassängerna vara kaklade men inte där, de har istället gjort bassängen i typ rostfritt stål. Som sagt mycket märkligt.

Till skillnad mot vad söndagen kommer att erbjuda så satt det fint med en stund i bastun efteråt. Hade sällskap av två, förmodade, högstadiegrabbar som satt och snackade om brudar å så, hade jobbigt att hålla mig för skratt. Det var riktigt roligt faktiskt, eller ville jag egentligen bara vara med?

Funderingar på ett pendeltåg

Idag lyckades jag och en kollega, två sällanpendlare, hamna på samma pendeltåg. En kollega, vi kan kalla honom Mattias eftersom han heter så, som för lite drygt ett år sedan inte var någon löpare. Om han var det så dolde han det bra, eller ljög som det egentligen heter. Veckan efter Stockholm Marathon förra året så var vi på leverantörsbesök i Ungern tillsammans och medans han läste Veckans Affärer, eller liknande tidning, på flyget så drog jag fram min favorittidning Runner´s World. Mattias har i efterhand sagt att han fnissade lite och tänkte något i stil med; Vilken tönt! Under resan så började han dock bli lite nyfiken, en hel del prat runt löpning och då framförallt marathon. Det bar sig inte bättre än att han under sommaren började springa så smått och av någon anledning så halkade han in på ett banaskal på Midnattsloppet. Tycke uppstod och vips så var han även anmäld till Stockholm Halvmarathon, som sprangs med gott resultat. Senare under hösten så började han fråga mig om Team Stockholm Marathon, en träningsgrupp i Stockholm som springer tillsammans med Stockholm Marathon som mål, och dagarna innan träningen drog igång så var han anmäld. Men han ville egentligen bara vara med och träna, men efter lite lätta påtryckningar så hade han också anmält sig till loppet. Så, på ett halvår hade alltså även Mattias kommit på det fantastiska med löpning. Lördagen den 5:e juni genomförde han även sitt första marathon, ett knappt år efter "fnysningarna" åt min favorittidning. Ryktet säger att även han är prenumerant idag.

Så, var var jag? Jo, pendeltåget var det. Mattias och jag åkte alltså pendeltåg tillsammans, gissa vad vi pratade om? Löpning såklart! Två löparnördar satt och diskuterade hur häftigt det vore att springa NY Marathon, eller hur kul det vore att springa Hamburg eftersom en kollega bor där, eller Shanghai. Sen var jag tvungen att kliva av, vi hade nog lätt kunnat prata på till Södertälje fram och tillbaka.

Mattias har till och med fått sin fru att anmäla sig till vinterns träning med TSM.

Vad säger ni, är inte detta en solskenshistoria?

Veckan som gick...

... innehöll en hel del träning, helt klart. Veckan innan avslutades ju med ett väldigt ansträngande Midnattslopp och sedan vila på söndan. Av den anledningen så blev det träning på måndag och sedan rullade det på, träningsledigt dock på fredag.

Summering;

465min och 88km löpning, varav ett långintervall-, ett snabbdistans-, tre distans- och ett långpass.

Nästa vecka blir en triathlonvecka, både i träning men framförallt eftersom jag skall delta i Stockholm Triathlon på söndag.

En vecka kvar till tri-debuten!

I förmiddags under löparrundan så dök en tanke upp i mitt huvud:

Det är bara en vecka kvar till min triathlondebut!!!

Faan, det är hög tid att ta reda på hur allt funkar. Har man nummerlappen på sig när man simmar? Hur går växlingarna till? Vad ska jag ha för kläder på mig? Hur ska jag lägga upp kommande veckas träning för att det ska funka på söndag, trots allt är ju Lidingöloppet höstens stora mål?

Okej, mycket kan jag nog få reda på bara genom att läsa PM:et. Så, det är väl bara att göra det då. Men, det där med kläder är lite mer tricky, jag har ju inga tri-kläder. Jag tänker såhär, om jag under våtdräkten har mina spinningcykelbyxor och sedan drar på mig en cykeltröja för det tror jag att jag kan springa i också. Spinningcykelbyxan är något tunnare än mina vanliga cykelbyxor vilket borde göra det smidigare att springa i.

Träningen i veckan tror jag kommer att bestå av ett kvalitetspass löpning, ett brickpass, ett simpass samt ett kortare distanspass.

Vad tror ni om mitt upplägg? Alla tips och kommentarer uppskattas.

Italiensk schlagerafton?

Ikväll blev det en mysrunda runt sjöarna, dvs Lötsjön och Råstasjön, om än på rejält stela ben efter gårdagens tuffa intervaller. Vädret var klart bättre än igår vilket märktes, om inte annat, på att det var mer folk ute i svängen. Det är ju alltid trevligare när man får samsas om utrymmet med andra hurtbullar.

Det roligaste inslaget under passet var när jag började närma mig Gröna stugan vid Lötsjön på hemvägen och hör en något raspig italiensk sångare ta ton. Det var den gamle smörsångaren Eddie Oliva som underhöll den fullsatta uteserveringen. Aningen symptomatiskt så rev han igång den gamla klassikern Volare, som spelats in och framförts av ett otal artister genom åren. Det många kanske inte vet är att den ursprungligen hette Nel blu dipinto di blu och framfördes av Domenico Modugno i Schlagerfestivalen 1958 för Italien. Jag vet att jag kanske har lite udda smak emellanåt, men jag tycker verkligen att det är synd att Italien inte vill vara med i Schlagerfestivalen längre. De kan ju verkligen det här med schlager.

Har jag några läsare som också gillar schlager? Och med schlager menar jag de gamla godingarna fram till nån gång på 90-talet.