Fartlek och tankar

Innan lunchen drog jag iväg på ett löppass. Jag joggade ner till Råstasjön där jag stretchade lite och gjorde några koordinationslopp innan jag körde tre varv fartlek. Fartlek kan man göra på lite olika sätt, men jag körde fartökning mellan fyra lampor och jogg mellan lika många. Det är verkligen ingenting som jag gör ofta, vilket är synd eftersom det både är grymt skoj och grymt bra träning. Framförallt grymt bra träning. Just nu är min form inte på topp, vilket passet verkligen visade. Jag blev tröttare och tröttare ju längre leken led.

Jag var långt ifrån ensam runt sjöarna, och vi var både smala och tjocka som var ute och rörde på oss. Gemensamt för oss alla var att vi gjorde något sunt. Japp, jag har inte släppt det. Tanken slog mig mig att jag kanske skulle höra av mig till KZ för att kolla ifall hon skulle vara sugen att följa med på lite lunchlöpning för att se hur sund hennes kropp är.

Nä, jag tror att jag skiter i det. Vad skulle hon ha att ge mig?

Bland det värsta jag vet är när folk säger att de inte vågar springa bland folk för att de är rädd att folk ska titta på dom och tänka på hur tjocka de är, exempelvis. Det är verkligen inte något som jag själv tänker när jag ser överviktiga ute och springer eller promenerar och inget som jag heller hört mina träningskompisar säga. Snarare tvärtom, jag skiter fullständigt ifall någon med min fysik springer en mil eller två eller tre. Fullständigt! Däremot blir jag glad när jag ser folk som är ute och rör på sig trots att de har betydligt sämre fysiska förutsättningar. Speciellt när jag ser folk som går från promenader till power walks till jogg, exempelvis.

Som vi lever idag så behöver vi röra på oss minst 30min varje dag, ska man vara ärlig så bör man nog ligga på 90min per dag. Hur man hinner med det är såklart bara en prioriteringssak, säg den som inte hinner se på tv eller surfa eller läsa 90min varje dag. Ärligt!

Hur man skapar publicitet

Jag har aldrig läst Katrin Zytomierskas blogg, har nog aldrig ens tänkt tanken. Jag vet inte så mycket om henne egentligen, inte mer än att hon har ett jävligt störigt sätt. Ja just ja, hon var visst gift med Alex Schulman också.

Nåväl, nu har jag faktiskt tittat in på hennes blogg tack vare att hon hamnat i blåsväder, eller om hon frivilligt satt sig där. Troligen. Det hon gjort är att hon har kommenterat gymkedjan SATS senaste reklamkampanj på hennes nästan oefterhärmligt osköna sätt. Dels kritiserar hon själva reklamen, vilket jag inte har några kommentarer till, och dels så kritiserar hon personen på reklamen. Eller, framförallt kritiserar hon personen. Katrin kan inte förstå hur man kan vara så överviktig efter 13 år av träning på SATS.

Imorse fick hon även några minuter i rutan, via TV4, där hon diskuterar ämnet "Sund kropp" med fettforskare Claude Marcus. Ämnet i sig är kanske inte så lättdiskuterat då det finns en hel mängd parametrar och kanske ännu fler grader på skalan, speciellt om man även räknar in de psykologiska effekterna. Diskussionen gav väl inte så jäkla mycket, men ett litet skratt fick jag mig när Steffo konstaterade anledningen till att SATS VD inte ville vara med i programmet. "Han gillar nog inte dig bara".

För att citera min bror, "Hellre lite rund om magen än tjock i huvet"

Saknar kicken!

Jag erkänner, jag är en kicksökare. Och just nu saknar jag kickar. Efter spinningen i lördags så sa ledare Emma att hon hade fått sån kick av att leda passet, jag kände inget. Igår var jag ute och sprang, kände inget. Idag var jag också ute och sprang, kände inget. Okej, under passet nickade någon igenkännande, eller mer troligt var han bara en sån där skön typ som springer runt och hejar på folk, vilket gjorde mig lite glad.

Ikväll gjorde jag laxpudding enligt Lisas inspirationskasse, ingen kick även om det var gott.

Snart ska jag åka iväg på simpass, kommer det att ge mig en kick?

Mitt NYCM

I fredags tog man beslutet att ställa in årets New York City Marathon. Ett ganska självklart beslut, som eventuellt togs lite väl sent. Hur skulle det gått till egentligen? Hur många av de tusentals volotärerna hade blivit drabbade och hade viktigare saker för sig? Fanns det ens lediga resurser i form av poliser och annat att avvara för detta evenemang? Nä, viktigast är såklart att man fokuserar på att ta hand om alla drabbade och att man kan återställa staden så snart som möjligt.

Sedan är det såklart tråkigt för alla som åkt till New York för att få sitt livs häftigaste upplevelse, självklart. Men att springa genom en spökstad hade nog inte varit en häftig upplevelse.

Utan att strö något salt i några sår så kan ni läsa om hur jag upplevde mitt lopp förra året. Sedan skrev jag ett inlägg där jag återblickade lite också, med både bilder och filmer från loppet och annat.

Nu får vi hålla tummarna för att newyorkarna återfår sin stad och att amerikanarna tar sin demokratiska rättighet och röstar på tisdag, för det påverkar inte bara dem utan alla oss.

Sex veckor kvar

15 december smäller det!

Då går årets Tomtetåg av stapeln och jag vet att många ligger i hårdträning för att komma väl förberedda, även om jag vet att en och annan också är orolig över att inte hinna komma i form.

Själv är jag mest orolig över att inte hinna komma i dansgolvsform. Kanske är jag också lite orolig över att tågens "signaturmelodi" Waka waka ska bytas ut mot Gangnam Style. Eller är det kanske dags för lite förnyelse?

 

För ett år sedan

I dessa dagar är det omöjligt att inte drömma sig tillbaka ett år i tiden. Jag minns att den stora snackisen förra året var ifall det stora snöovädret som då drabbade NYC skulle sätta stopp för loppet, nyheterna visade bilder på en stad i kaos. När vi kom över så berättade man att kaoset varat i några timmar, typ. I år drabbades USA och New York av stormen Sandy, men där verkar det verkligen vara kaos på riktigt. Dock så har jag en känsla av att allt kommer att vara i sin ordning på söndag då världens häftigaste marathon går av stapeln.

Det har varit en hel del aktivitet på Facebook och andra medier den senaste veckan om huruvida man skall/kan åka eller inte. Några har ställt in medans andra har åkt. Lyckligtvis verkar de som inte åker få en ny chans nästa år. För New York City Marathon är verkligen ett lopp man bara måste uppleva en gång i livet, i alla fall om man är löpare.

Nu på morgonen har jag suttit och tittat igenom lite bilder från min resa förra året, och här kan ni läsa lite om mina första dagar.

Reflektion

I mitt avgångsvederlag från min förre arbetsgivare ingick bland annat åtta träffar med en karriärcoach hos Wise Consulting och min första träff var igår. Första steget i coachningen är att reflektera över nuläget, men framförallt min historia. Vi gick igenom dels min uppväxt, mina studier och vad jag arbetat med fram tills nu och dels vad jag drömmer om att göra i framtiden. I mina drömmar jobbar jag med något som har med träning eller hälsa att göra, föga överraskande kanske.

Att prata om sig själv i två timmar tar verkligen på krafterna, det är ju inget jag är van vid direkt. Vilket kanske också är en reflektion. Så när jag kom hem så la jag mig bara raklång i soffan i väntan på kvällens spinning, jag kom mig inte ens för att äta något innan passet. Fail!

Så, föga förvånande fick jag det riktigt kämpigt på passet. Men jag var inte ensam om det. Ledaren Eva hade det också tufft, hon var inte riktigt återställd från en förkylning så hon kraxade och tappade rösten under stora delar av passet. Starkt ändå att inte bara kliva av och ge upp. Dessutom hade hon satt ihop en riktigt bra låtlista, med bl a Killer´s, Alicia Keys och Stiftelsen.

Avslutningsvis, coach Lotta gav mig hemläxa till nästa gång vi ses. Shit vad kul!