Stan är full av vatten

Precis som Robert Karl-Oskar Broberg sjunger så är stan full av vatten. Igår i form av regnet från ovan då jag sprang ett tvåtimmarspass med Sara, det regnade så att vägarna var enda stora vattenpölar som man varken kunde eller ville missa. Idag var det dock under lite mer kontrollerade former, det rörde sig om Huvudstabadet där jag i sällskap av Karin körde en stege som började med 500m och trappades med 50m i taget ner till just 50m.

Imorgon bjuds det väl regn till cykelpasset, eller vad tror ni?

Blicka framåt

Okej, jag kom inte till start till Järnmannen Kalmar igår. Det var inget jag kunde förutse och heller inget jag kunde göra något åt utan bara acceptera och gå vidare.

Första steget, om man nu kan säga så, var i alla fall att ge sig ut och cykla av lite överskottsenergi som ackumulerats inför tävlingen. Jag tog cykeln och åkte bort mot Färingsö, men redan efter dryga två mil så åkte jag på en punktering. I en 90-graderssväng i ganska hög fart dessutom, jag hann bli hyggligt rädd. Jag såg en riktig Tour de France-vurpa framför mig, fast en solovurpa. Jaha, det här började ju bra. Jag var ganska uppgiven, men kom snart på bättre tankar. Nu fick jag ju chans att testa kolsyrepumpen som jag precis köpt. Det funkade ju bra. Jag fortsatte sedan färden bort mot Svartsjö, jag hade precis bestämt mig för att det skulle bli ett litet fikastopp där. Det blev det inte. Några kilometer senare så var det ny punktering på framhjulet. Perfekt, sista slangen gick ju precis. Hur långt hade jag kommit? 25km. Hur lång tid tar det att gå 25km? Fyra timmar? När går nästa buss? Om två timmar, jag är ju på Svartsjölandet. Jag börjar gå hemåt, det många minuter på FunBeat det här. Cykelskorna börjar bli osköna att gå i. Jag tar av mig och går barfota. 4 timmar! Okej, solen skiner i alla fall. Jag kontrar med cykelbränna efter veckans badstrandsbränna. Då händer det. En vänlig cyklist, med en skitsnygg Bianchi såklart, stannar till och undrar om jag har problem. Nja, slut på slang och en fyratimmarspromenad framför mig bara. Han hade bytt till nya slangar och däck innan han gav sig ut och hade en gammal slang med sig som jag kunde få. Hoppas att jag tackade tillräckligt, det var verkligen dagens räddning. Nu vågade jag inte använda kolsyran om det var så att jag pumpade för hårt förra gången, så jag cyklade hemåt med de två bar som jag orkade pumpa för hand.

Annars så är det hög tid att planera hösten, finns det några fler Iron Man inom räckhåll? Eller ska jag gå stenhårt på löpning och jaga silvermedaljen på Lidingö och Sub40 på Hässelby? Det senare ligger väl närmast till hand, men vi får se.

Idag blir det långpass i Ursvik med Sara till att börja med. Kanske kan hon lura på mig nya skor...

DNS

Det blir ingen start för mig idag. Av personliga anledningar måste jag åka hem till Stockholm igen. Ibland bestämmer sig livet för att blanda sig i och då är det bara att ta hänsyn till det.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Pre race Kalmar

Faan, nu är det nervöst! Nummerlapp uthämtad och regelgenomgång avklarad. Nu kollar vi in sprint och mini, där Mattias och Caroline ska debutera. Mitt råd till dom innan start var att ta det lugnt och ha roligt, samma råd som jag kommer att ge mig själv imorgon.


- Posted using BlogPress from my iPhone

När benen själva får bestämma

Redan igår när jag promenerade runt på Kymmendö för att bekanta mig med den miljö som låg till grund för Strindbergs Hemsöborna ville benen testas med lite små löpsteg, men det gick de bet på. Även i morse var det nära att jag skulle ge mig ut, men jag hade ju bestämt mig för att fredagens löppass skulle bli det sista innan Kalmar. Men ikväll gav jag vika, benen fick som de ville. Vid niotiden hoppade jag i löparskorna och tog en sexa runt Lötsjön. Jag sprang hela tiden med ett leende på läpparna, hoppas att ingen såg mig för det lär ha sett fånigt ut. Jag fick hålla igen för att inte tempot skulle dra iväg för mycket, men lyckades hålla mig kring tävlingsfart på 5:10-5:15 min/km. Hoppas bara att benen tror att de kommer att vara såhär pigga när de skall börja springa på lördag. För det kommer de definitivt inte vara.

Nu längtar jag något alldeles otroligt till lördag, jag vill bara ställa mig där på "startlinjen" och ha en hel dags utmaning framför mig.

And the winner is...

Tänka sig, den runda som jag nominerat gick och vann juli månads tävling. Som den tävlingsmänniska jag är så vill jag såklart även vara med och hugga när det är en tävling av detta slag.

För er som inte känner till Ljusruset så är det ett samarbetsprojekt mellan Fortum och Stockholm stad för att förbättra belysningen i staden på mörka och otrygga platser och därmed skapa en trevligare stad.

Det fina med detta projekt är att vi stockholmare får vara med och påverka vilka platser som skall belysas, därför är det viktigt att vi alla är med och röstar. Minst fem av de tio platser som fått mest röster kommer att få förbättrad belysning, så DU skall såklart fortsätta rösta på den plats som du vill skall vinna så att den finns med bland dessa tio. Och du, du får rösta varje dag. Bra va?
Självklart vill jag att Årstaviken Runt skall vara med bland dessa tio, så därför hoppas jag att ni fortsätter rösta på just den.

Vi ses i löparspåren!

Empiriska studier och glädje

Okej, jag kommer inte få något pris för min påkomst. Jag visste ju detta redan innan. Men ibland behöver man faktiskt bli påminnd även av den mest självklara självklarheten. Efter många om och men har jag skaffat ett aeroflaska till min tempocykel och även lyckats montera den. För två veckor sedan när jag körde Säter Triathlon så drack jag inte en droppe under det fyra mil långa cykelmomentet vilket fick till följd att jag efter tävlingen blev toklåg. Anledningen till att jag inte drack var att jag hade vattenflaskan på ramen och tyckte inte att det var värt besväret. Igår var jag ute knappa tre timmar och lyckades få i mig två flaskor á 70cl och jag var inte ens i närheten av törstig någonstans. Eureka! Vatten är bra, brist på vatten är dåligt. Inte i klass med Socrates, men ändå.

Under min cykeltur lyssnade jag på ett antal sommarpratare, bland annat Pia Sundhage. Jag kände inte till så mycket om henne tidigare, förutom att hon är vår meste kvinnlige landslagsspelare i fotboll och att hon är förbundskapten för USAs damlandslag. Det som gjorde störst intryck på mig var hennes prat kring vikten av glädje när man tränar. Glädje föder delaktighet vilket gör dig till en bättre fotbollspelare, löpare eller vad man nu tränar för. Samma saker gäller ju egentlgien i arbetslivet också, en arbetsplats där det finns plats för glädje är jag övertygad om att den har mer engagerade och delaktiga anställda vilket i förlängningen leder till en mer effektiv och lönsam verksamhet.

Det var med ett stort leende på läpparna som jag gled fram på cykeln i det fantastiskt fina landskapet lyssnandes till Pia som pratade om glädje i träning. Mitt på hållet så hejade en liten kille på cykel på mig och jag hejade tillbaka med ett av mina större leenden. Hade han sett hur andra cyklister hejar på varandra, eller? Hur som helst passade allt bara så väl in i glädjeramen.

Efter passet gick jag ner till Marabouparken för en färgrik sallad, en kopp kaffe och en god bok. En annan sommarpratare som jag lyssnade på var Jonas Jonasson, som skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag hade boken hemma så naturligtvis bara måste jag börja läsa den. Vad han sa i radioprogrammet? Ingen aning faktiskt.

Senare på kvällen möttes Alex, Karin och jag upp på Café Cino i Sumpan för middag. Det överlägset dominerande samtalsämnet var såklart Järnmannen som nu närmar sig med stormsteg.  Supertrevlig avslutning på en superbra dag helt enkelt.