Living the dream?

God morgon!

När jag sitter här med mitt morgonkaffe, kopp nummer två faktiskt, så känner jag att jag måste lätta mitt hjärta en aning. Med risk att bli lite väl filosofisk, men jag slänger mig ut.

Till att börja med, jag har alltid varit en drömmare. Allt från när jag som liten grabb drömde om att få spela TV-pucken, vilket aldrig var riktigt nära, till drömmar om att åka Vasaloppet, vilket ju faktiskt blivit verklighet. Var vill jag nu komma med mitt resonemang? Jo, mitt problem, om det nu är ett problem, är att jag har väldigt svårt att leva i nuet. Mitt favoritprogram vintertid är Vinterstudion som sänds i SVT och de har en programserie som de kallar "Mitt liv som Hellner", där artisten och programledaren Erik Segerstedt under åtta veckor skall leva och träna som Marcus Hellner. När jag ser det så blir jag så grymt sugen på att få vara Erik och få drillas i skidspåret och i gymmet tills jag inte orkar stå upp. Vad är då problemet? I höstas tog jag beslutet att genomföra Järnmannen Kalmar 6/8-2011, vilket jag till så sent som i somras trodde var allt för tufft för lilla jag. En ouppnåelig dröm som jag ibland skojat om att jag en dag skall göra. Min träning är fullt fokuserad på att jag skall klara detta, och skall sanningen fram så tänker jag inte bara klara det utan jag tänker göra det bra. En vanlig träningsvecka innehåller tre simpass, ett långt spinningpass och två löppass varav minst ett brukar bli ganska långt. 30-40km är ingen ovanlighet. Mitt problem, som jag ser det, är att jag inte alltid förstår att det är att det är just dessa pass som är min dröm. Min vän Alex använder sig ofta av uttrycket i detta inläggs titel, dvs "Living the dream!".

Frågan är, skall jag acceptera mig själv som drömmare eller skulle jag må bättre av att lära mig att leva drömmen?

Var det någon som hängde med i mitt resonemang? Är det någon som har samma "problem"?

Nä, vet ni vad. Solen lyser in genom mitt fönster och jag blir grymt sugen på att ge benen lite aktiv vila efter gårdagens tuffa pass.

Living the dream?

Omvänt brickpass blev till ett långt duathlon

Strax efter tio mötte jag upp Alex och Miranda för att springa bort mot Actic i Hammarby sjöstad där Alex och jag skulle köra spinning med SCT. Tanken var ju att vi skulle köra ett omvänt brickpass. Vi löpte på i måttligt tempo och var framme i ganska god tid innan, vi hann till och med med att ta en liten bild.

Medans Alex och jag entrade spinningsalen så passade Miranda på ett virra runt på okänd, nåja, mark. Spinningpasset hölls av Aaron och precis som sist så var det ett väldigt bra pass. Fokus just nu är på styrka vilket innebar att det var mycket klättring, vilket jag gillar skarpt.

Innan Miranda gav sig iväg hade vi kommit överens om att hon skulle dyka upp på Actic ifall hon var sugen på att springa lite mer med oss. Budet om omvänt brickpass hade hux flux ändrats till duathlon.

Under passet började Alex och jag fila på att eventuellt springa hela vägen hem också. Det skulle alltså innebära 15km löpning / 2h spinning / 15km löpning. Men, det borde jag ju räknat ut innan att det budet skulle komma. Men, vafan det lät ju som en kul idé!

Mycket riktigt satt Miranda och väntade på oss utanför gymmet, taggad för 5km lätt löpning med två slitna triathleter. Hennes reaktion när jag offentliggjorde budet om att springa hela vägen hem var rätt skön. "Men, det betyder ju att det blir ett Ultrapass för mig idag!" I vanliga fall brukar hon vara "game" på allt, men det här lät inte som det hon ville mest av allt.

Vi gav oss av hemåt, Alex drog upp tempot för att få igång lite värme i kroppen. Tempot vi tänkt oss var typ 5:40, men första kilometern gick på 4:40. Andra något långsammare, men inte i närheten av 5:40. Sanning att säga så hade vi stora problem att komma ned i det tempot, mycket märkligt. Strax efter Centralen fick Alex lite knäkänning och droppade, han hade ändå inte så långt kvar hem. Miranda och jag liftade med pendeln från Karlberg, då det var lite väl långt att springa hela vägen till Sundbyberg.

Slutresultatet blev 15km/2h/11km, inte illa alls.

Tack för idag mina härliga vänner och tack för era galna idéer som inte går att tacka nej till!

Omvänt brick öppnar helgen

Pling pling!

Här sitter man med morgonkaffet i godan ro och känner lugnet inför dagens spinningpass som är några timmar bort. Då kommer ett SMS med en utmaning om att köra ett omvänt brickpass. Brickpass, för er som inte redan visste, är när man avslutar ett cykelpass med att springa några kilometer. Utmaningen består i att springa till Actic i Hammarby sjöstad och där köra 2 timmar spinning. Några korta tankar hann jag med, sedan svarar jag. "Ja, vafan det låter som en idé. När ses vi?"

Det ska bli intressant att se hur kroppen reagerar på en uppvärmning på 18-20km.

Jag vet inte varför, men jag tänker ofta på Ulf Lundells uppmaning; "Gå ut å va glad din jävel!"

Så, min uppmaning till er mina läsare kan inte bli annat än; Gå ut å var glad era jävlar! :-)

Nya kläder och lite träning

Torsdagar innebär simträning med klubben, gårdagen inget undantag. I samband med träningen så var det utprovning och försäljning av kläder. Mitt konto kommer framöver att belastas med ett antal tusen riksdaler som skall täcka en ny triathlondräkt, cykeltröja, huvtröja, t-shirt och en buff. Jag längtar redan till tridräkten kommer och jag kommer inte missa ett endaste tillfälle att använda den.

Träningen igår var riktigt hårt, vi körde 8x100m i full fart med start på 4.00. Första hundringen gick jag ut hårt på, kanske inte rätt rent taktiskt, men jag kunde inte hålla emot. Sedan höll jag ett ganska konstant tempo på 1.45. Sista hundringen taggade jag igång ordentligt på, jag bara kände att nu skall sista gnutta energi ut. Jag ville verkligen köra en Hellner, vilket jag gjorde, i mål formligen hängde jag över bassängkanten. Sällan har väl 200m avbad kännts så skönt.

Idag är det fredag, eller fridag om ni så vill. Dvs träningsfritt och det tänker jag utnyttja genom att ladda kropp och knopp med energi för ett tufft spinningpass imorgon.

Ha nu världens bästa fredag, så hörs vi snart igen!

Celebrity meeting in Sundbyberg

I och med förra veckans onsdagshalvmara bestämde Miranda och jag att vi hädanefter skall styra upp halvmaror på onsdagarna framöver. Därför stämde vi träff, som vanligt, på VI i Sundbyberg. Och som vanligt var jag några minuter sen till vår träff, men jag tror att Miranda har vant sig. Hoppas att vi inte börjar anamma någon typ av bötessystem, för då kommer jag att bli fattig.

När jag så kom ner till VI så stod det ett gäng musiker bredvid Miranda och jag tyckte att tjejen i gänget var otroligt lik en tjej jag känner. Några korta sneglingar åt varandra och sedan säger hon "Hej Thomas!" och jag säger "Hej!". Det var mycket riktigt Kristina Westin, en tjej som jag känner sedan ett antal år tillbaka genom min tvillingbror i och med att de var kollegor på den tiden. Vi hängde en del ihop på diverse månadspubar som de hade på Skanska Nya Hem, mycket trevliga tillställningar vill jag minnas. Kristina sjöng vid några tillfällen och jag minns att jag tyckte att det lät riktigt bra. Jag vill även minnas att jag vid en fest hemma hos henne lyssnade på hennes skiva och att jag ovetande om att det var hon uttryckte mitt gillande. Jag har även lyssnat på henne på diverse klubbar på Söder, vilket jag gärna men allt för sällan gör.

Döm om min förvåning när jag någon vecka innan jul satt med frukostsmoothien och kollade in Nyhetsmorgon på TV4 och Kristina dyker upp i rutan. Hon var där för att promota sitt nysläppta album "In The Back Of My Head" och hon spelade bland annat "Up In The Air"



Vad säger ni, är hon inte duktig? Hon har  i alla fall fått lysande recensioner i USA där de framförallt gillar hennes texter.

Jag behöver väl inte påpeka att denna skönsjungande tös är norrlänning?

Löpningen då, jo det blev ingen halvmara. Vi nöjde oss med 15km, men det var som vanligt supertrevligt.

Återfunnen sug

Jahaja, så enkelt var det. Visste väl det. Jag brukar ju säga det till andra, så varför skulle det inte funka på mig själv? Tycker man att det känns tungt att gå och träna, då är det dessto större anledning att göra det. Dessutom så känns det ju så jäkla bra efteråt. Endorfiner, ni vet. Måste jag repetera? "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp"

Okej, vad hände ikväll då?

200m insim

Teknik
2x50m vardera av Enarms, Catch-up, 25m knuten/25m vanlig och Återföring

Huvudserie
24x50m med start på 1.15

200m avbad

Livet är fyllt av tappade sugar

Uttrycket är lånat av en gammal kollega som heter Mita och det lånar jag nån gång då och då, inte överdrivet ofta men ändå. Vadan detta då? Ingen aning, jag är bara inte sugen på att åka och simma ikväll.
Är det någon typ av bakfylla från  lördagens tester?
Eller är jag sliten efter söndagens tuffa pass?
Vafan, jag vilade ju igår!
Kom igen nu, tagga!
50-ingar är det bästa jag vet!!!!

Ur högtalarna dånar Lars Winnerbäck, han är en av mina absoluta favoriter. Jag lånar en refrängrad ur Elden som jag gillar  "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp!"



Bättre nu?

Hoppas det!

Nu kör vi!