Kejsarens nya kläder

Här ovan ser ni mina nya favoritkläder. Efter att ha haft et första pass med coach Alex för två veckor sedan så var det idag dags för veckans andra pass. Jag började med att simma ett antal längder för att komma igång, sedan gick jag över till att köra ett antal längder med benspark för att fortsätta med att simma resterande tiden "på riktigt". Det funkar att simma allt längre sträckor.

"Kejsaren" på väg in till simhallen.

I väntan på LL-rapporten...

... så bjuder jag på lite annat smått och gott.

Igår, dagen efter Loppet, blev det ett besök på nyöppnade Bromma Blocks. Nytt och fräscht och fikat satt fint.

Gott fika på Bromma Blocks.

Efter fikat så vankades det shopping, jag höll i börsen ända till XXL, en sportaffär i min smak. Bland lite annat blev det ett par nya löparskor, Asics GT1150. Man får tydligen köpa nya skor när man gjort något bra, som typ personbästa. Har varit denna sko trogen sedan sommaren -08, förutom att jag även äger ett par Asics DS Trainer som jag tävlar i.

Nya fina mängdskor, Asics GT1150.

Väl hemkommen från Kvarteren kunde jag inte hålla mig från en provtur. Som tur var så var även Miranda på hugget, och hon hade också köpt nya skor. Här kan man se hur snygga vi blev. 9st lugna sköna kilometrar med lite LL catch up.

Ikväll så har jag ägnat tiden åt att handla inför veckan, lagat moussaka och laborerat för att få fram den ultimata energikakan. Energikaka görs bäst med Persgårdens mysli och fruktgodis som bas.

Ingredienser till energikaka. Mer info kommer inom kort.

Såhär blev moussakan, ganska god faktiskt.

I morgon kommer kanske en rapport om Loppet, kanske kanske.

"Gå ut och var glad din jävel!"

För att citera en av vår tids största artister. Ja, det är Uffe jag pratar om. Helt rätt inställning tycker jag, även om jag inte alltid lyckas leva efter den själv. Idag tänker jag ha kul, jag tänker vara glad och jag tänker prestera, bara så att ni vet.

Såhär snygg tänkte jag vara idag

Thomas Tvivlaren

Dan före dan före dan, innan LL alltså. Jag har kommit in i tävlings-mode, dvs humöret i botten och allt känns värdelöst. Kanske är jag bra på att dölja det, för det är inte alla som märker något. Men det finns t o m kollegor som anmärker på det och jag erkänner villigt att det är sån jag är. Jag är inte riktigt säker på hur jag ska förhålla mig till detta tillstånd, ska jag kämpa emot eller bara vara? Jag gillar ju egentligen inte när folk skyller taskigt beteende på att de bara "är sig själva". Så, jag får väl be om ursäkt i förväg om någon kommer i skottlinjen.

Angående tvivlaren i mig så undrar jag hur det kan komma sig att jag som, hoppas jag i alla fall, tränar så pass strukturerat och bra egentligen ska behöva oroa mig för något av de lopp jag anmält mig till. Okej, tre mil terräng är ingen lek men jag är definitivt förberedd för det. Vad kan gå fel egentligen? Okej, det kan spöregna och på så sätt bli asjobbigt. Men det är ju utanför min kontroll så det kan jag släppa.

På lördag citerar jag Kenta, den gamle pundaren: "Just idag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar..."

Här fanns inga tvivel, jag hade presterat och var nöjd.

Kolhydratladdning a´la LCHF

Köttfärssås med pasta.

Sedan början på året så äter jag LCHF-kost, en kost som visat sig vara riktigt bra för mig. Dock så blir det lite knepigt när det kommer till kolhydratladdning inför lopp. Inför årets första lopp, Vasaloppet, så åt jag inga kolhydrater. Sedan inför Stockholm Marathon så la jag till lite kolhydrater till lunch och middag torsdag och fredag. Samma sak tänkte jag göra nu inför Lidingöloppet, fast jag började alltså redan idag. Men det är alltså inget bulkande som gäller utan endast att jag lägger till huvudmåltiderna.

Hur gör ni, tokladdar eller kör på som vanligt?

Nedräkningen har börjat

Fyra dagar kvar, sedan är det dags igen. Det har varit rejält tätt på given på sistone, men det är ju bara så roligt. De sista dagarna så går jag runt och känner efter alldeles för mycket, jag lider nog av ett visst mått av hypokondri. Men men, det är bara att ignorera. Tror jag.

Ikväll har jag kört lite snabbdistans för att hålla igång benen, men de lider fortfarande av lördagens urladdning. Imorgon kör jag lite simning, fick ju rejält med mersmak förra veckan, och på torsdag kan det bli lättare löpning. Sedan är det bara att ladda på av bara den.

Dagens middag blev en omelett med chorizo, lök och ost. Dessutom toppade jag med ishavsröra, vilket inte var någon höjdare.

Omelett med chorizo, lök och ost.

Kistaloppet - så kan det också gå!

Kistaloppet, det lopp som jag halkade in på ett bananskal till, är alltså loppet som numera är mitt perslopp på 10km. Men, vi tar det väl från början för ordningens skull.

Innan loppet så mötte jag upp Miranda i Sumpan för att uppvärmningsspringa till Kista, en lite udda uppvärmning kanske men tanken var ju att köra långpass med fartökning. Och det blev det ju i och för sig också, om man säger.

Vi kom fram till nummerlappsutdelningen i precis rätt tid, tror att klockan var kvart över tolv ungefär. Det var inte speciellt långa köer, inte om man jämför med vad det skulle vara en halvtimma senare. Vid utdelningen dök även Mirandas mamma upp, vad kul att kunna göra en sådan sak tillsammans.



Miranda med hennes mamma, som var så nervös innan loppet att hon glömt sin löparklocka. Bilden lånad från Mirandas blogg.

 Efter att vi tagit ut våra nummerlappar tog vi en, mer eller mindre planerad, kaffe. Jag lyxade till det med en liten godisbit också.




Kaffe med lyxig godisbit.

  Efter kaffe med påtår var det dags att börja tagga för loppet, jag hade ju inga direkta ambitioner så det var inte det enklaste. Vårt lilla gäng hade nu utökats med Alexandra och Lina. Efter lite lätt löpning och några koordinationslopp så blev det lite gympa med Friskis&Svettis.




Uppladdning a´la Miranda, Alexandra och undertecknad. Även denna bild lånad av Miranda.

 Om jag hade svårt att tagga igång tidigare så var lojheten som bortblåst så fort jag ställde mig vid startlinjen, jag stod t o m och hoppade till musiken. Eventuellt berodde det på att det började regna, och det rejält dessutom. Sedan small det, loppet hade startat. Vi hade pratat om att försöka springa tillsammans i 4:30-tempo, men jag rycktes med av snabbspringarpojkarna längst fram. Första kilometern passerades på 3:49, ett tempo som jag såklart inte hade tänkt hålla. Sedan bar det av igenom gallerian, härligt med allt folk som stod och hejade. Jag upplevde det som att mattan drog ner farten, kände fler så tro?

Andra kilometern passerades vid 7:40 ungefär, dvs tempot höll i sig. Men efter det så sjönk tempot, vilket var helt oundvikligt. 5km passerades vid ca 19:30 vilket betydde att jag fortfarande låg på rätt sida sub40-fart. Var det verkligen möjligt? Skulle jag veckan efter Stockholm Halvmarathon och veckan innan Lidingöloppet klämma in drömloppet? Farten höll i sig i 2km till och vid 8km så hamnade jag på fel sida drömgränstempot, den nedåtgående trenden gick inte att bryta. Eller? Jag hade inte studerat banan och känner inte till dessa kvarter speciellt väl, kunde det var så att jag skulle kunna pressa sista kilometern? Nej, så var det inte. Sista biten var väl trixig och ganska mycket uppför. När jag närmade mig mållinjen så kollade jag in "matchuret" och såg att jag dock hade chans att komma in under 41min, vilket jag gjorde med 7sek marginal.

Mitt nya personbästa är nu alltså 40:53, och det gjort utan egentlig uppladdning eller förberedelse. Ibland händer det bara. Är det inte konstigt?

Prestationen firades sedan med en kopp java och en chokladbiscotti på Wayne´s i Kista centrum. Det tycker jag att jag var värd.



Jag med en välförtjänt biscotti efter loppet.

 Nu får jag njuta av detta idag, men sen måste jag börja ladda inför lördagens stora begivenhet. Eller, har jag hittat det vinnande konceptet? Ska jag kanske uppvärmingsspringa till Lidingö, hämta nummerlappen och sedan bara köra? Nä, jag tror kanske inte det.

Hoppas att alla ni som skall springa något av lidingöloppen nästa helg får en så bra vecka som bara är möjlig och att vi alla får känna oss som vinnare.

Kistaloppet på G

Idag är det dags för Kistaloppet och det är inte vilket lopp som helst utan ett lopp i välgörenhetens tecken. Av startavgiften går 20kr till den välgörenhetsorganisation som man valt, exempel på organisationer som de samarbetar med är SOS Barnbyar, Rädda Barnen och Cancerfonden.

Jag har inga ambitioner om att göra någon kanontid utan loppet blir en tempoökning i ett långpass som Miranda och jag skall köra. Vi kommer mötas upp i Sundbyberg, sen springer vi över Ursvik till Kista för att efter loppet springa hem igen. I Kista kommer vi att möta upp Lina som sedan även springer med tillbaka till Sundbyberg igen. Vad som händer under tiden, före under och efter loppet är lite oklart i övrigt. Jag tänkte ta med röstkortet ifall jag får infall att rösta, troligen blir det en kopp kaffe och sedan skulle jag behöva klippa mig. Kan man göra det under ett träningspass? Hursomhelst så är löpning ett härligt sätt att umgås. Min vision, om jag får låta som en politiker, är att alla i större utsträckning bakar in transportlöpning när dom skall träffa vänner över en fika etc. Eller varför inte boka in ett möte på ett trevligt fik en längre bit bort och ta cykeln dit. Fram för mer transportmotion istället för vardagsmotion.

Lite utanför ämnet vill jag redovisa dagens frukost;

Smoothie gjord på björnbär, ägg, banan, grädde och youghurt. Till det en kopp kaffe eller två, såklart.

Ett första crawlpass på min väg mot Järnmannen Kalmar 2011

Ikväll har jag tagit ett stort kliv mot Järnmannen Kalmar 2011, jag har kört mitt första crawlpass. Med Alex som tränare, och egen träningsflit för all del, kommer detta att bli bra. Vi gick igenom grunderna som benspark, rotation och andning, detta kommer jag nu att träna flitigt framöver. För en sak är säker, jag ska lära mig crawla och jag ska klara att crawla 3850m om knappa året.

Medbrottslingar i bassängen ikväll var även Miranda och Lina. Miranda har också Järnmannenambitioner och Lina gör vi allt för att få över till triathlonsidan. Jag hoppas att vi coachen uppskattade vår lyhördhet och disciplin.

Efter passet så väntade en matlåda med chili con carne från igår, smakade faktiskt än bättre idag. Mat och vila är viktiga bitar för att kunna träna, minst lika viktiga som träningen självt.

Härlig, men sen, middag efter simpasset. Chili con carne med en bra klick creme fraich.

Dags att frukta skörden...

... heter det ju inte, men jag har en fabless för att svänga lite på ord och uttryck. Ett exempel på det är mitt FunBeatmotto, "Det som inte härdar dödar". Men frukta skörden, vad tycker ni att det betyder? Jag tänker på prestationsångest, men det finns kanske fler betydelser?

Ett annat, troligen av misstag, bakvänt uttryck är "Nu är råttet mågat". Jag skriver det bara för att det är så roligt, jag kan inte se någon betydelse i det. Kan ni?

Har jag några själsfränder därute, eller är jag bara en ensling som borde tagga ner en aning? Om ni finns, har ni några egna favoriter?

Det börjar vankas Lidingölopp

Det går lite i ett nu, loppen avlöser varandra. Jag har inte riktigt släppt lördagens lopp, men ändå så måste jag börja ladda inför Lidingöloppet nästa helg. Träningen inför har gått mycket bra måste jag säga, även om jag brutit in både en triathlondebut och Stockholm Halvmarathon. Nu tror jag inte på något sätt att detta inverkat negativt på uppladdningen, kanske har det bara kryddat till anrättningen.

Idag har jag varit ute på ett lugnt distanspass, benen var dock så pigga att jag fick tvinga mig själv att hålla igen bitvis. Resten av träningen fram till nästa lördag kommer att bestå av lite simning, eventuellt, lite lättare pass och något intervallpass. Dessutom kommer jag att springa Kistaloppet på lördag, det kommer jag att ta som ett snabbdistanspass. Om inte...

Är det fler som skall springa Kistaloppet, vad har ni för tankar kring det loppet?

Benrapport

Håll i hatten! Här kommer dagens andra inlägg. Inte illa va?

Efter urladdningar som halvmaror och dyligt så är det fullt normalt att ha stela ben. Jag minns att efter både mitt första Lidingölopp och min första mara så var jag tvungen att backa nerför trappor. Men efter lördagens halvmara så var jag inte ett dugg stel och igår och idag har det varit hur lugnt som helst. Det tackar jag för eftersom det endast är knappa två veckor kvar till Lidingöloppet och på lördag så kommer jag att springa Kistaloppet.

Hur känner ni er, stela eller fräscha?

Post Stockholm Halvmarathon

Idag fortsätter återhämtningen från lördagens urladdning. Helt fantastiskt egentligen, före loppet var jag så tveksam till formen att jag redan hade förberett en ursäkt till en eventuell svag insats. Igår var det soffposition hela dagen, förutom lite tvätt och röjning av festrester. Normalt skulle jag ha gett mig ut och joggat loss benen för att hjälpa återhämtningen på traven, men alkoholintaget kvällen innan gjorde att jag avstod.

På jobbet idag så har det varit mycket löparsnack, oväntat många har haft koll på att jag sprungit och hur det gått. Det är så jäkla roligt när kollegorna är så intresserade att de haft koll på splitar etc. Eftersnacket blir lite av mitt "Runners high". Jag funderade lite på om det är anledningen till att jag håller på med detta. Springer jag för att få bekräftelse? Var det det som saknades? Jag tror absolut inte att det är hela sanningen, men jag känner igen känslan från när man var yngre och spelade hockey, fotboll och innebandy.

Avslutningsvis måste jag bara lägga in en bild på dagens middag, Köttbullar med blomkålsris och gräddsås. Himmelskt gott! Längtar redan till morgondagens lunch :-)

Stockholm Halvmaraton, före under och efter

Så, hur sammanfattar man gårdagen då? Jag kan bara komma på ett sätt; Helt fantastisk!

Dagen började tidigt med stök och bök i kök och andra rum, det vankades ju finfrämmande på kvällen. Sedan åkte jag in till Kungsträdgården för att möta upp mina fantastiska löparvänner innan loppet.

Förväntansfulla löpare inför start. Bild lånad av Susanne.

Det var med en tveksam, och kanske därför avslappnad, känsla som jag gick in med. Men ju närmre startskottet kom dessto bättre blev känslan och väl på startlinjen så var jag rejält taggad. Jag var placerad i startgrupp C och det var ganska trångt till en början, men efter någon kilometer släppte det. Första 5km gick på 22:25, andra på 21:50, tredje på 21:48, fjärde på 21:16 och sedan så spurtade jag in sista 1,1km på 4:11 för en sluttid på 1:31:30 vilket jag är jäkligt nöjd med. Mest nöjd är jag med den känsla som jag hade genom hela loppet, jag kände mig stark och hade egentligen inga dippar någonstans.

Efter målgång mötte jag upp Alex som hade dundrat in på 1:28:36 och därtill slagit milpers på öppningsmilen, helt sjukt egentligen. Sedan ramlade Susanne in på 1:42:51, som hon av någon anledning inte var helt tillfreds med. Starkt jobbat säger jag! Sist men inte minst dök Miranda upp, troligen hade hon haft fullt upp med att prata med massa människor efter målgång :-)

Nöjda löpare efter målgång. Även denna bild lånad av Susanne.

Efter loppet möttes vi sedan upp hemma hos mig för lite mat och ett glas vin eller två. Timmarna bara flög iväg som det kan göra när man har så mycket spännande att prata om, allt från lopp som sprungits till lopp som skall springas till evenemang som är på gång till kost till vad vet jag.

Tack vänner för en helt fantastisk dag, kväll och natt.

Tveksam uppladdning

Imorgon skall jag springa Stockholm Halvmarathon. Normalt så är jag ganska noggrann i mina förberedelser inför lopp som detta, men inför morgondagen så har jag gjort ett undantag. Eller hur man nu ska se på saken. Träningen har jag naturligtvis inte slarvat med, tvärtom den har nog skötts exemplarisk. Den tveksamhet jag känner är inför det smarta eller förnuftiga i att gå all in på firmafesten igår. Idag har jag av den anledningen mått som jag har förtjänat. Hoppas att kroppen förlåter mitt snedsteg och är redo för fight imorgon.

Vad tror ni, hur mycket kommer gårdagens alkoholintag påverka morgondagens insats?

Till mitt försvar skall tilläggas att höstens stora mål är Lidingöloppet, så morgondagens lopp får gå lite som det går. Planen är att gå på känsla, är kroppen i stöten så går jag på annars tar jag det lugnt.

Glädje?

Tummen upp för den snygga tröjan?

Vad är glädje egentligen? Kanske en väl filosofisk fråga, men om vi tar ned det på nivån om vad i vår träning som ger oss glädje blir det kanske lite enklare.
Jag ger er några exempel som glatt mig de senaste dagarna;

I söndags sprang jag hem från Gärdet efter att ha kollat in Tjejmilen, med lite omvägar skulle sträckan bli 20-25km. Efter ca 18km så började jag närma mig Gröna stugan vid Lötsjön i Sundbyberg. Då möter jag två killar i 5-årsålder, varav den ena säger; "Vilken fin tröja du har"! Jag blev så löjligt glad att jag sprang ett extra varv runt Lötsjön. Tröjan ser ni ovan. Vad säger ni, är killen blind, har han ingen smak eller är tröjan snygg?

Ett andra exempel är från ikväll när jag var ute och körde tuffa långa intervaller. På väg hem så möter jag en kille som jag sett ett flertal gånger under sommaren, han är ganska lätt att känna igen eftersom han alltid har samma kläder. Jag har kunnat notera att han gått från ganska överviktig och med lufsande gång till power walk och som idag joggandes.Tummen upp till denna kille som kommit en sådan bit på väg.

Ett tredje exempel är också från ikväll. Under kvällens pass mötte jag ett antal gånger en, förmodat, krigsskadad man med kryckor och ett kraftigt släpande ben. Jag tänkte att när man ser en sådan kämpe så har jag så svårt att förstå att fullt friska människor inte orkar röra på sig utan hellre sätter sig i soffan med en chipspåse och gnäller över att de bara går upp i vikt och att de inte har någon ork.

Dessa glädjeämnen var verkligen välkomna eftersom jag för inte så länge sedan fick höra något i stil med att jag är ett avskräckande exempel och inte tvärtom som jag hade hoppats på. Nåväl, jag kanske överreagerar men det har gnagt lite så...

Målgång i Stockholm Triathlon. Glädje!

Thomas - Triathlet?

Rubriken på mitt förra inlägg var Thomas - Triathlet, men hur är det med det egentligen? Man säger ju att "En gång är ingen gång", alltså är jag ingen triathlet. Än. Möjligen en wannabe. För jag tror mig ha insett att det verkligen är det jag vill syssla med framöver. Jag har de senaste åren gjort två klassiker och jag har verkligen gillat alla delar av det, undantaget simningen då även om det håller på att ändras. Därför har mina tankar successivt gått mot triathlon och nu är jag alltså kommit fram till att det är det som gäller framöver.

Planen, på kort och lång sikt, är att:

- Anmäla mig till crawlkurs.
- Kontakta ett par triathlonklubbar för att se om de vill ta hand om mig.
- Träna utav helsike.
- Undvika överträning.

Så, tips på crawlkurser och triathlonklubbar i Stockholm emottages med största glädje.

Trevlig helg och lycka till alla tjejmilare imorgon!